Signerat

Ingrid Runsten: Ingrid Runsten: Alliansen 2018. Varför det?

Ett av statsminister Stefan Löfven (S) kraftuttryck är att "det är inte okej", vice statsminister Isabella Lövin (MP) manar till ordning i sitt parti och det andra MP-språkröret, utbildningsminister Gustav Fridolin, pratar ofta om ansvar.
Det är mest bekymrade miner från regeringens sida. Inte mycket till politisk entusiasm där inte.
Därför borde det vara öppet mål för oppositionen. Alliansen borde bolla med politiska idéer, de borde vara ivriga att förklara sin politik, säga "vi vill" och "vi kan".
Men så är det inte, alliansens ledare Anna Kinberg Batra (M) talar oftare om vad hon inte vill. Hon vill exempelvis inte gå tillbaka till den tidigare generösa flyktingpolitiken. Men hon söker väljarnas förtroende för att leda en alliansregering.
Väljarna verkar svårflirtade. Det lyfter inte för alliansen i opinionsmätningarna. I SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades förra veckan, är regeringspartierna S och MP med stöd av V fortfarande större än allianspartierna tillsammans.
Det enda allianspartiet som verkar väcka viss entusiasm är Centerpartiet. Moderaterna däremot tappar i förhållande till majmätningen och ligger ungefär på valresultatet 2014. Liberalerna är konturlösa och Kristdemokraterna håller på att bevisa att de inte är att räkna med.
I det läget kan det vara klokt av alliansen att ta hjälp av gamla ledares framgångsrecept. På ett seminarium den 12 december ska Fredrik Reinfeldt (M), Maud Olofsson (C), Bengt Westerberg (L) och Stefan Attefall (KD) bidra med sina erfarenheter av att utveckla en framgångsrik politik.
Det går att lära av historien, men den upprepar sig inte. Alliansen måste, för att kunna övertyga väljarna, veta varför den vill bilda regering 2018. Det kräver att den har svar på välfärdens vardagsfrågor och dessutom en smula entusiasm och visioner.
Gå till toppen