Heidi Avellan

När Reinfeldt ställer frågorna. Mediernas nya landskap.

En gammal statsminister som programledare på tv. Svar på tittarflykt? Återvinning? Eller ett tecken i tiden. Nu när pressfriheten fyllt 250 år.

Fredrik Reinfeldt blir mediekändis. På fler sätt.Bild: Stina Stjernkvist/TT
Medierna är i kris, men inte journalistiken, brukar det heta. Det hela handlar bara om att mediehusen måste hitta en ny affärsmodell.
Sant, men inte hela sanningen. Det handlar inte bara om att digitaliseringen har ändrat läsvanor och flyttat annonser. Det handlar också om att journalistiken dränks i en flod av ”journalistik”, medan allt fler vänder traditionella medier ryggen.
Ett lite dystert bokslut detta 2016 då världens äldsta tryckfrihetslags första 250 år har firats.
Fredrik Reinfeldt (M) ska bli programledare på tv. Eller åtminstone stå som värd för samtal med tidigare toppar i SVT:s Toppmötet, som har premiär i mellandagarna. Gästerna är Condoleezza Rice, Anders Fogh Rasmussen, Jens Stoltenberg och Tony Blair.
Låter det lockande? Kan en tidigare statsminister göra en Skavlan?
Det kan bli hur intressant som helst att se hur världens ledare talar med varandra. Hur de tittar på varandra, om Reinfeldt och USA:s tidigare utrikesminister klickar, om förre brittiske premiärministern och Reinfeldt har kul ihop och hur Nato avhandlas.
Men journalistik? Skarpa följdfrågor till Blair om Irakkriget? Skulle inte tro det. Själv menar Reinfeldt att man får de bästa svaren med frågor som kommer från ett gott hjärta, ”det måste kännas fredagskväll hos Skavlan”.
Tidstypisk är den här serien däremot. På redaktioner talas det om ”klickbeten”, om att skapa uppmärksamhet och fånga publikens intresse. Då väger ett namn som Reinfeldt tungt, trots att hans prestationer i mediegenren hittills bara utsträckt sig till de rätt menlösa böckerna Halvvägs och Nya livet. Vad som sagts bakom stängda dörrar utelämnar han där och Moderaternas pikanta migrationsdebatt förs i parallella kanaler: intervjuad i Min sanning säger parhästen Anders Borg att han ångrar uppgörelsen med Miljöpartiet, medan Reinfeldt skojar om lycka hos Skavlan. Tidigare statssekreteraren Mikael Sandström skäms över den förda invandringspolitiken i tidskriften Kvartal medan partiledare Anna Kinberg Batra tänker om i Aftonbladet.
Hälften av svenskarna lockas inte av traditionella medier och var femte misstror nyheterna, visar undersökningsföretaget Nepas nya studie av landets sju största nyhetssajter.
Nedslående – förstås. De som väljer bort traditionella nyheter är dessutom ofta högljutt aktiva om detta. Faktaresistens, nyhetsundvikare och post-truth är inte utan anledning dagens nyord. En liten tröst är det ändå att de andra, alla som bryr sig, är långt fler.
För seriösa medier är det här en utmaning. Det gäller att finnas där folk vill vara – som på sociala medier – och fortsatt erbjuda kvalitetsjournalistik med svar på samtidens utmaningar. Att inte ge avkall på källkritik, saklighet, balans. Trots krympande resurser.
Medierna ska fungera som ett sanningsfilter, sila det makthavarna påstår. Men idag talar makten direkt till folket. Fint, förstås, utom att den också kan ljuga direkt till folket. Donald Trumps kampanj ger syn för sägen. Som New York Times formulerar det (10/12):
”Trump förstod åtminstone en sak bättre än nästan alla andra under valet 2016: att en delad gemensamt omfattad verklighet som bygger på brett accepterade fakta rasade samman var inte ett hot, utan en möjlighet.” För honom är inte fakta poängen, utan folks förtroende. Och det här tål att upprepas: kritikerna tar honom på orden, men inte på allvar – hans väljare tar honom på allvar, men inte på orden.
Fjärran är de tider då en reporter kom långt med en bit papper och en penna, när hela yrkesskickligheten satt mellan öronen. Fortfarande gäller förstås att hitta en berättelse, granska fakta och kunna förmedla den. Men den digitala revolutionen har förändrat förutsättningarna – för den enskilda reportern, mediehusen och publiken.
Den professionella reportern samsas på sociala medier med amatörer och för publiken är det inte alls tydligt vad som är vad. Journalistik – eller lösa rykten? Åsikter? PR? Bluff?
Det kan vara svårt att skilja troll från journalister. Mannen som nyligen sköt inne på en pizzeria i Washington trodde på den vitt spridna lögnen om att Hillary Clinton drev ett pedofilnätverk där.
För mediehusen är det svårt att presentera sin publicistiska linje tydligt på nätet. Enskilda artiklar virvlar runt och få minns var de läste det där de tänker på. Utom att länken låg på Facebook.
Och då bara vissa länkar, för här bekräftas läsarens världsbild: vi får mer av det vi redan läst och delat. Överhuvudtaget bidrar nätet till åsiktspolariseringen, det finns inte en gemensam offentlighet utan många små som bekräftar uppfattningar och fördomar som användaren redan har. Också traditionella mediers utbud riskerar att smalna av när algoritmer styr i utbudet: det som syns på sajterna är det som många vill läsa. Annat kräver att läsaren aktivt letar.
Medan mediernas roll borde vara att bredda världen och ge svar också på frågor som få ens lyckas ställa.
Det är fint med 250 år av tryckfrihet. Men redan Strindberg visste att styrkan i det fria ordet ligger i att det används: ”Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt.”
Seriösa medier måste våga utmana och fortsatt leverera fakta och förklaringar. Det kitt som hindrar att samhället glider isär.
Gå till toppen