Min mening

Läsartext: Det blir säkert bra med pizza också på julbordet...

Vad är gammalt, vad är nytt och vad är svenskt? Diskussionens vågor går höga. Är tomten svensk, är julgranen svensk och är verkligen julmaten svensk?
Tradition och förnyelse var begrepp som en gång med pepparkaksdegen bakades in i visionen för Båstads kommun. Manlig lucia i skägg hade vi på Skurups folkhögskola på 1960-talet.
Vad är gammalt, vad är nytt och vad är svenskt? Diskussionens vågor går höga. Är tomten svensk, är julgranen svensk och är verkligen julmaten svensk? Det mesta är hämtat från andra länder, oftast Tyskland. Myter försöker tala ett annat språk. Oftast handlar det om en utveckling och förnyelse av på olika håll kända traditioner. En del faller i glömska.
En julmaträtt som endast lär ha serverats i Hovs och Västra Karups socknar är påsagröt. Enligt en gammal kontrabok från tidigt 1900-tal med en lanthandel i Bjäre köpte hushållet till julen hem lampglas och korngryn. Lampglas till fotogenlampan och korngryn till påsagröten.
Traditionen förtäljer att påsagröten skulle kokas i en del av ena benet på ett par gamla utslitna långkalsonger. Man kokte det hela i spadet efter kött och fläsk och sen spisades gröten. Blev det något över stekte man det dagen efter.
Jag har smakat påsagröt, det var ingen kulinarisk läckerhet precis. Rätten torde numera lysa med sin frånvaro på julborden.
Påsagröten skulle serveras med drickablandning – hälften mjölk och andra hälften svagdricka. För som det drastiskt uttrycktes i Bjäre en gång: ”påsagröd å drickablanning de e fint de. De har fött opp många fler än de har slaed ihjäl!”
Undrar förresten om sylta och lever finns kvar på något julbord? Det var tämligen vanligt långt fram på 1900-talet.
Själv maler jag skånsk senap med kanonkula i en skål. Lärde mig som påg att senapen ska malas bara på ett håll. Kulan måste rulla åt ett håll hela tiden annars kan ”senopen vria se” - den kan skära sig. Så det är bara att mala på tills tårarna rinner och senapen är klar.
Lutfisken finns i alla fall kvar, även om ett fåtal med fogsvansen sågar upp i lagom bitar den 9:e december, på Anna-dagen, och själv lägger i blöt. Ramsan som då nyttjades var denna: ”Anna var ett vackert namn å Anna kan en vänna, Anna bag å Anna fram å Anna i bägge änna.”
Att en granne smög in på julafton och med en duns – en klapp, kastade ett paket fikon i fint julpapper på golvet hände ännu på 1950-talet i Bjäre. Sen gällde det att snabbt springa från platsen efter ett ropande om en god jul. Man sprang så fort som gud ville och tofflorna höll, som det sades.
Med livet i tiden förändras seder och med det traditioner, det blir en helt naturlig kedja av förnyelse.
Det finns inte längre något bryggeri som i byn i Bjäre på 1950-talet, dit man blev skickad för att köpa en kagge svagdricka.
Inte heller lär vi väl höra talas om någon som mött glosasuggan eller gloson på julnatten – ett vidunder till gris med ögon som glödande kol och en rygg vass som en sågklinga. För den som mötte vidundret gällde det att slå benen i kors för odjuret hade ovanan att springa mellan benen på folk. Det gällde att vara på nykter kaluv...
Det blir säkert bra med pizza också på julbordet.
God jul!

Håkan Philipsson

Stora Hult
Läs mer:Skriv på Min mening
Gå till toppen