Min mening

Läsartext: Idén med Juluppropet är i sig lovvärt men priset kan bli högt för landet

Viktigt är att vi fastställer vilken nivå på invandring vi både bör ha och klarar av även ekonomiskt. Vad krävs av oss? En fråga kan vara vilken miniminivå Sveriges välfärd bör ha? Det skriver Carl-Johan Olsson. Bilden visar asylsökande som protesterar mot hårdare flyktingpolitik på Mynttorget i Stockholm.Bild: Christine Olsson/TT
I Helsingborgs Dagblad 28/12 annonserade Svenska kyrkan i Kullabygden. Drygt halva sidan ägnades åt det så kallade Juluppropet med beskrivning av människors situation som flyr till skydd i vårt land från våld och krig runt om i världen.
Prästen, Monica Ivarsson, skriver i annonsen: ”Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den”.
I texten uppmanas läsaren att låta det nya året 2017 bli startskottet till ett upprop för en human flyktingpolitik. I texten står också att genom att underteckna Juluppropet (namnlistor finns i pastoratets kyrkor och församlingshem, eller direkt på juluppropet.se) uppmanar vi regeringen att:
Ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro.
Ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv.
Undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening.
Att ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro vill jag inte tro att det finns någon som inte tycker.
Att ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv reser några frågor. Vad är en familj? Ingår exempelvis mormor/farmor, kusiner etcetera? Ingår kanske minderåriga, som är sammanboende och i praktiken ingår i familjen?
Att undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening är lättare sagt än gjort. I dag saknas skolor och lärare (cirka 70 000 lärare, enligt skolverket fram till 2019), Vårdplatserna är otillräckliga (2,7 vårdplatser/1000 invånare i Sverige jämfört med EU-genomsnittet på 5,3). Härtill kan tilläggas bristen på bostäder. Enligt Boverkets enkät till Sveriges kommuner är bostadsbristen akut i 240 av landets 290 kommuner. Bristen har ökat med ca 30 procent från 2015 till 2016.
Härtill krävs att arbetsmarknaden ökar väsentligt och även blir tillgänglig för människor med varierande bakgrund. I statistik från SCB, avseende 2014, redovisas att sysselsättningsgraden i åldersgruppen 20-64 år för utrikesfödda är 67,3 procent medan motsvarande för inrikesfödda är 83,1.
Enligt Håkan Karlbergs insändare i HD 30/11, utgör vårt land 1,9 procent av EU:s befolkning men tog 2015 emot 13 procent av asylsökande och 40 procent av ”ensamkommande barn” till EU. Under perioden januari-oktober 2015 tog Sverige emot 135 613 jämfört med Danmarks 10 736.
Konsekvenser av denna mycket stora ansträngning är att budgeterade kostnader för i år för migration och etablering är över 80 miljarder vilket kraftigt överstiger 57 miljarder för hälsovård och omsorg. I jämförelse är UNHCR:s budget för alla flyktingläger 30 miljarder.
Är detta rimligt?
I Sverige har Pensionsmyndigheten samt ett antal forskare räknat ut att intäkter för invandring är mindre än kostnader.
Det finns i dag cirka 225 000 fattigpensionärer, som i motsats till ”papperslösa” inte får fri tandvård. Aftonbladet berättade nyligen att 15 procent av alla som är mer än 80 år lever på svältgränsen varav 15 000 håller på att svälta ihjäl till följd av vanvård och försummelse.
Borde vi inte i första hand ta hand om våra egna?
Idén med Juluppropet är i sig lovvärt men haltar betänkligt. Här uppmanas människor att underteckna en uppmaning till regeringen där känslorna helt styr innehållet. För att kunna underteckna upprop som detta krävs att det med innehållet presenteras fakta och även konsekvenser i frågorna.
I dag är invandringen betydligt större än vår mottagningskapacitet. Demoskop publicerade 25/3 2016 en opinionsundersökning i invandringsfrågan gjord på uppdrag av stiftelsen den Nya Välfärden. Undersökningen redovisar svenskarnas syn på omfattningen av invandringen till Sverige.
70 procent anser att invandringen är för stor (58 procent 2015). 22 procent anser att invandringen är varken för stor eller för liten. 7 procent anser att invandringen är för liten.
Väljare från nästan samtliga riksdagspartier vill nu ha mindre invandring. Resultatet kan kanske bero på att samhället inte klarat av nödvändig beredskap gällande exempelvis arbete, bostad, skola och vård. En situation som denna underlättar på intet sätt möjligheten till integration i samhället.
Viktigt är att vi fastställer vilken nivå på invandring vi både bör ha och klarar av även ekonomiskt. Vad krävs av oss? En fråga kan vara vilken miniminivå Sveriges välfärd bör ha?

Carl-Johan Olsson

Läs mer:Skriv på Min mening
Gå till toppen