Höganäs

Anders Malmberg: Krönika: Vägen mot Nimis

Det är tidigt på morgonen efter att någon ännu en gång försökt elda upp Nimis. Vi går nedåt på stigen från Himmelstorpsgården mot konstverket, byggt på den ensliga strandbiten. Det är mörkt.
Vi känner sakta efter var vi sätter fötterna och jag säger rakt ut i luften att jag är glad att jag inte går där ensam. Jag hade känt mig betydligt mer mörkrädd då. Hur var det för den som tände på. Var denne också rädd, eller bara uppfylld av sina handlingar?
Kvällen innan hade jag fått samtal från nyhetschefen, som undrade om jag kunde sticka till Nimis tidigt dagen därpå. Och det ville jag förstås. Jag packade filmkamera, enhet för livesändning och fler objektiv till min stillbildskamera i en stor ryggsäck. Tung blev den.
Klockan fem ringde väckarklockan och ett par timmar senare går jag och kollegan Emelie Malmros genom skogen mot Nimis.
När vi närmar oss, har gryningen som bäddar in Kullaberg i ett trolskt skimmer, tagit över från mörkret. Och det är inte längre några problem att se.
Det vi ser tydligast är polisens avspärrningsband. Stopp, de är heliga om man vill hålla sig väl med polisen. Det går inte att ta sig ned det vanliga hållet, genom träskulpturen. Och polisens band sträcker sig säkert 15-20 meter till höger om entrén. Ska vi kunna få syn på brandplatsen måste vi komma ner och se Nimis från havssidan.
Det blir till att klättra i naturen. Det är inte som bergsklättring, men inte långt därifrån. Och med en tung ryggsäck blir det ännu svårare. Vi går försiktigt och lyckas hitta en väg ned till stenarna på stranden.
Vi är först på plats. Jag riggar filmkamera och liveutrustning och vi sänder några minuter rörligt direkt på hd.se, med Emelie framför kameran.
Stenarna är hala, blöta och ojämna... jag klättrar och kryper fram på dem för att ta bilder från den bästa vinkeln. Värmen som jag lagrade i kroppen på vägen ned har tagit slut. Jag har blivit blöt och börjat frysa istället. Kolleger från andra medier gör oss sällskap och det känns inte längre speciellt ensamt.
Polisen och räddningstjänsten kommer också och det underlättar bildtagandet. Nimis smälter in i berget och allt är i samma nyans. Med en polis eller brandmansuniform i fokus blir nyhetsbilden bättre.
Vi hänger kvar hela förmiddagen och lite till, gör ytterligare en livesändning och skickar en del mobilbilder.
När vi är klara börjar vi vandra uppåt. Samma väg. Vi klarar första biten, den som känns som bergsklättring och kommer upp utanför polisen band igen.
Vägen från Nimis övre del upp till Himmelstorp har jag gått många gånger och blir varje gång förvånad över hur jobbig den är. Jag har aldrig haft så här tung ryggsäck och det går rekordlångsamt. Och jag säger det rakt ut i luften. Men trots en trött kropp är jag nöjd och lite speedad, av en dag där jag varit ute på fältet. Och inte bestått av telefonintervjuer.
Jag funderar på Lars Vilks och Nimis. Alla turerna kring träskulpturen, som han menar är en del av konstprojektet. Så också den senaste branden och den som tuttade på. Och antagligen även jag och vår nyhetsrapportering. Det kan vara värt byxorna jag spräckte vid klättringen.
Läs alla artiklar om: Branden på Nimis
Gå till toppen