Kultur

En lektion i medkänsla

Leslie Jamison, född 1983, debuterade med romanen "Gingarderoben" som kommer på svenska i mars.Bild: Colleen Kinder

Leslie Jamison

BOKEN. Empatiproven. Övers Sofia Nordin Fischer. Weyler.
”Autoessäer” kallar förlaget amerikanska Leslie Jamisons texter i den volym hon nu introduceras på svenska med. Jag vet inte hur etablerat begreppet är, men jag får ungefär noll givande träffar när jag försöker ta reda på det. Det blir lite kaka på kaka, i motsats till det mer motsägelsefulla och därmed meningsfulla ”autofiktion”. Som att säga ”narrativa berättelser” eller ”metriska sonetter”. Det personliga och självupplevda, i litterära saktexter vars jag delas av författaren, är väl vad som brukar utmärka essäformen sedan Montaigne.
Leslie Jamisons essäer är onekligen högst personliga, men det som slår mig när jag läser dem är hur skickligt och välgörande hon använder sina egna erfarenheter för att förstå andra människor. Inte precis den självbespegling som åtminstone jag förknippar med förledet ”auto”.
Titeln sätter tonen: ”Empatiproven”. Under en tid arbetade Jamison som ställföreträdande ”standardiserad patient”. Hennes uppgift bestod i att gestalta en patient med en serie svårbestämda symptom inför medicinstudenter för att testa deras empatiska förmåga. Även läsarens förmåga sätts på prov i ett liknande rollspel, genom att hon så att säga standardiserar sina egna erfarenheter av att ha genomgått en abort, med all den existentiella ambivalens ett sådant beslut kan medföra.
Vad är medkänsla? Hur kommer den till uttryck? Jamison färdas med de frågorna i bagaget genom minnet och till olika platser, allra helst gudsförgätna trakter som ser ut att höra hemma i ett ”u-land mitt i Amerika”. Instängda mellan motorvägar som alla leder någon annanstans, med en mycket målande bild hon gärna återkommer till.
”Hur kan jag sätta mig in i någons smärta utan att sätta mig in i personens förnimmelse av smärtan?” Den viktiga distinktionen gör hon när hon befinner sig bland självdiagnosticerade deltagare på en konferens för människor som lider – eller tycker sig lida – av något som av de drabbade kallas morgellons sjukdom. De upplever – eller tycker sig uppleva – att deras kroppar utvecklat en egendomlig sorts fibrer eller är invaderade av mikroskopiska larver, med en olidlig klåda som följd. Lika inbillad som denna sjukdom anses vara av den etablerade läkarvetenskapen (den ”smittar via internet”), lika nedbrytande verklig är den för dem som ”förnimmer” dess effekter.
Bara några sidor in i essän börjar det klia något alldeles outhärdligt på ställen jag inte kommer åt. En intressant effekt av två orsaker. Dels för att det under lite andra omständigheter skulle kunna få mig att misstänka att jag utvecklat morgellons sjukdom. Dels för att det i sig självt iscensätter en akt av omedelbar empati, eller åtminstone sympati, med de drabbade. Författaren verkar ha tagit med det i beräkningen. ”Det kan börja klia”, skriver hon, ”av att man läser ett stycke som det här.”
”Empatiproven” är en ovanlig essäbok, som rönt en ännu ovanligare framgång bland läsare i hemlandet. Den seglade upp som nummer 11 på New York Times bästsäljarlista i april 2014. Att den är insiktsfull, stilistiskt briljant, oavlåtligt intressant och lika inkluderande som lärorik, kan knappast förklara dessa publika framgångar. Kanske beror de på att flera av texterna frigör sig från den traditionella essäns inriktning på reflektion och känns som långa, personliga socialreportage som får oss att ”följa med” berättaren som i en dokumentärfilm – inte bara i tankegångarna, utan in i de miljöer dit ämnet för henne.
I vår kommer Leslie Jamisons debutbok, romanen ”Gingarderoben” från 2010, på svenska. Hon har gett mig anledning att hoppas på en hel del av den.
Gå till toppen