Huvudledare

Ledare: Ett försvar är lätt att avveckla, svårt att bygga upp.

Sedan förra året har Sverige åter ett fast försvar på Gotland, ett tecken på hur det säkerhetspolitiska läget försämrats.Bild: Sören Andersson/TT
När den årliga rikskonferensen Folk och försvar inleds i Sälen under söndagen är det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön allvarligare än på åtskilliga decennier. Samtidigt är Sveriges beredskap för att hantera hoten allt annat än god.
Den stora källan till oro utgörs av Ryssland, en "auktoritär och oberäknelig regim som använder militär makt för att nå sina olika politiska mål", för att citera försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M), beskrev så sent som 2013 försvaret som ett "särintresse", en myndighet bland andra med en naturlig önskan om att få så mycket pengar som möjligt till den egna verksamheten. "Den som säger mer försvarsanslag [måste] väga det mot: Ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?", argumenterade Reinfeldt.
Idag, fyra år senare, låter det annorlunda. Enigheten är stor i riksdagen om att försvaret behöver rustas upp. Inte minst från Reinfeldts efterträdare hörs andra tongångar.
Idag vill Moderaterna snabbt tillföra försvaret mer pengar: en halv miljard nästa år och totalt 8,5 miljarder kronor fram till år 2020, skrev partiledningen på DN Debatt på torsdagen.
Men enligt Anders Carell, brigadgeneral och chef för arméns system- och produktionsledning vid FMV, Försvarets materielverk, är det inte tillräckligt. Carell bedömer att det skulle behövas 20–30 miljarder fram till 2020 för att "leverera en försvarsmakt med det antal materielsystem och soldater till den kvalitet och på den tid som anges i försvarsbeslutet 2015".
Den ryska upprustningen och landets aggressiva och revanschistiska utrikespolitik under Vladimir Putins ledarskap har totalt förändrat förutsättningarna för den svenska försvars- och säkerhetspolitik som en bra bit in på 2000-talet utgick från att något verkligt hot mot fred och säkerhet inte fanns i Sveriges lilla vrå av världen.
Sveriges samarbete med försvarsalliansen Nato har även under den nuvarande rödgröna regeringen blivit allt intimare. Sverige står idag så nära Nato som det är möjligt utan att vara formell medlem. Samtidigt finns – utan medlemskap – inte någon garanti för att Nato kommer att bistå oss vid en väpnad konflikt.
Sverige bedriver också ett nära försvarssamarbete med Finland. Även samarbetet inom EU har en försvars- och säkerhetspolitisk dimension. Men några garantier för militär uppbackning vid en kris finns inte.
"Tillsammans med övriga totalförsvaret ska det militära försvaret först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige. [...] Målet är att tydliggöra att angrepp på Sverige medför orimliga kostnader för en angripare och därmed verka krigsavhållande."
Så står det i den nya militärstrategiska doktrin, MSD16, som överbefälhavaren Micael Bydén lade fram förra året.
Det går knappast att hävda att det svenska försvaret idag har en krigföringsförmåga som är tillräcklig för att avskräcka eventuella angripare.
Den stora försvarsomläggningen, från ett brett invasionsförsvar till ett spetsigt insatsförsvar inriktat på insatser utomlands, inleddes med försvarsbeslutet 2000 och genomdrevs i bred politisk enighet. Värnplikten gjordes vilande. Det nya insatsförsvaret skulle byggas med frivilliga yrkessoldater. En sista våg av förbandsnedläggningar svepte över landet.
Antalet bataljoner gick från 180 år 1988 till 14 år 2014. Av en försvarsmakt som fullt mobiliserad kunde mönstra 800 000 man år 1990 återstod när omläggningen var klar en insatsorganisation bestående av totalt cirka 50 000 man. Den siffran riskerar dock att ge en överdriven bild av vad försvaret omedelbart kan ställa på benen: "kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän" uppgår idag till endast 5 700 man.
Sedan kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning 1991 har de svenska försvarsanslagen, räknade som andel av BNP, dalat från 2,6 procent till 1 procent.
Som alltid är det enklare att riva ned än att bygga upp. Det gäller även försvaret.
Enligt en färsk opinionsundersökning tvivlar två av tre svenskar på att Sverige kan försvara sina gränser.
Vad som förvånar mest med dessa siffror är den där tredje personen, den som trots allt ser med förtröstan på den svenska försvarsförmågan.
Gå till toppen