Heidi Avellan

Hundraåringen som tiger mest på finska.

Hundraåriga Finland vänder Norden ryggen? När nationalismen griper kring sig lever finlandssvenskan farligt.

Finland började fira sina hundra år på nyårsafton.Bild: Jussi Nukari
Domkyrkan i Helsingfors är imponerande. Nyklassisk, skinande vit, liksom svävande över staden och Senatstorget – maktens centrum: statsrådsborgen på ena sidan, universitetet på den andra, allt byggt då Finland var ett tsarryskt storfurstendöme. Ner för de många trapporna här skrider Lucia, här jublar nybakade akademiker, här samlas folket för självständighetsfirande.
Det som händer här blir alltid lite större. Symboliskt.
Ynglingen med bara ett tygstycke kring länderna som kryper uppför trapporna har alltså valt sin scen med omsorg. På vägen piskas han av svartklädda figurer. Budskapet är lika enkelt som enfaldigt:
Pakko ei ole kuin kuolla ja opiskella ruotsia.”
Man måste inget annat än dö och plugga svenska, alltså en protest mot att också finska elever måste läsa det andra inhemska språket i grundskolan. Naturligt i ett land med två officiella språk, kan tyckas. Men inte för nationalisterna. Mannen på filmen är Sebastian Tynkkynen, ordförande för populistiska Sannfinländarnas ungdomsorganisation Finsk ungdom. Extremt och olustigt, men dessvärre typiskt för det Finland som på nyårsnatten började fira sina hundra år; landet förklarade sig självständigt under den ryska revolutionen, den 6 december 1917.
Filmsnutten finns – förstås – på Facebook och sätter känslor i svall. Men det här är ingen udda incident. Tvärtom: svenskundervisningen går under epitetet ”tvångssvenska” och motarbetas sedan länge. Också regeringspartiet Sannfinländarna vill avskaffa den.
I det sena 1800-talet handlade nationalismen om identitet: svenskar äro vi ej längre, ryssar vilja vi ej bliva, låtom oss alltså vara finnar. Många svenskspråkiga deltog i kampanjen och synligast blev den då hundratusen – från torpare till professorer – förfinskade sitt efternamn. Berg blev Kallio, den första finska författaren, Alexis Stenvall, bytte till Aleksis Kivi.
Då som nu var språket mer än ett verktyg för att kommunicera. Det handlar om identitet, om kultur och känsla.
Att vara finlandssvensk är mer än att tala svenska. Att inte kunna handla, åka buss, beställa mat på svenska i Helsingfors idag gör min barndomsstad främmande. Att bara tala finska innebär mer än att inte tala svenska. Det är politiskt.
Finland blev tvåspråkigt – ett land där folket tiger på två språk, som Bertolt Brecht formulerade det. 1863 skrev tsar Alexander II under en språkförordning om att finskan skulle bli undervisnings-, ämbets- och rättsspråk vid sidan av svenskan, som eliten talade på den tiden.
Sedan dess har språkstriden pågått, med varierande intensitet. Fortfarande ser fennomaner finlandssvenskar som fienden. De extrema envisas med att svenska är förtryckarspråket – trots att Finland skiljdes från Sverige för mer än tvåhundra år sedan redan – och uppmanar svenskspråkiga finländare, födda och uppvuxna i landet, att ”åka hem till Sverige”.
Suomessa puhutaan suomea” har varje finlandssvensk fått höra; i Finland talar man finska. Det kaxiga svaret ”jag talar vad jag vill, du talar vad du kan” uttalas sällan, det vore att tigga om stryk. Journalistkolleger i Finland berättar om hat och hot – bara för att de jobbar på svenska.
Otäckt. Och plumpt.
En gång var Viborg Finlands andra stad. Där talades fyra språk: svenska, finska, ryska och tyska. Helt naturligt. Och stiligt.
Idag är tvåspråkigheten hotad och i det läget irriterar ett nytt monumentalbygge: Helsingfors nya centrumbibliotek namnges efter en tävling och under nyårsnatten tillkännagavs det vinnande förslaget, Oodi. Finska för ode.
Lokalpolitikern Björn Månsson från Svenska folkpartiet är "chockad och besviken", andra ställer den rimliga frågan om det inte gick att hitta ett neutralt namn. Detta möts med finsk ilska om "kitsliga svekomaner som gör sig löjliga".
Språket är en symbolfråga, men självklart viktigast i vardagen: hos doktorn är det skönt att kunna förklara var det gör ont, när minnet sviker är det tryggt att förstå vad personalen säger. Inte minst i mötet med myndigheter och rättssystem är modersmålet centralt.
Alla i Finland kan inte finska, åtminstone inte bra.
Därför väcker en aktuell sjukvårdsreform oro. När centralsjukhuset i tvåspråkiga Vasa blir av med en del jourverksamhet ska patienterna vårdas i enspråkigt finska Seinäjoki. Här har president Sauli Niinistö satt ner foten; han stadfäste lagen med tillägget att jourpatienter kan flyttas bara om det är säkert att de kan få vård på svenska. Presidenten betonar att rätten att använda sitt språk är särskilt viktig för den som är sjuk – och tryggad i grundlagen:
”Att garantera de språkliga rättigheterna handlar om laglighetsprövning, inte om ändamålsenlighet.”
Vad rör väl oss Finlands affärer? En halvnaken yngling på kyrktrappan? Knappt 300 000 finlandsvenskar?
Dels ger framgångsrik populism i ett land meningsfränder i grannländerna ännu mer råg i ryggen.
Dels krymper Finlands plats i Norden utan svenskan. När politiker inte kan kommunicera från hjärtat förstår de varandra sämre. När nordbor bara kan prata Bad English med varandra – det gäller också norrmän, svenskar och danskar – försvinner logiken med en nordisk framtid. Trots gemensam historia, samhällsmodell och människosyn.
Så gör vi oss urarva. Allihop.
Gå till toppen