Kultur

"Kvinnor är inte kvinnors vänner"

Hélène Cixous.Bild: FRED DUFOUR
Hélène Cixous är en av dessa människor som tycks vara allt och ha gjort allt: feministen, filosofen, föreläsaren Cixous – Cixous pionjären, poeten, professorn. Därtill: initiativtagaren Cixous, som vid 32 års ålder, i efterdyningarna av studentkravellerna i Frankrike, var med och grundade det experimentella och radikala universitet Paris-VIII, ett lärosäte som kom att bli det första i Europa som bedrev feministisk forskning.
Eller teoretikern Cixous, som i essän "Medusas skratt" (1975) myntade begreppet écriture féminine – den ”kvinnliga skriften” – en teori och estetik som vänder sig mot det manliga språket, som koloniserar kvinnan som ”en annan”.
Och vidare privatpersonen Cixous: den tidigt faderlösa judiska kvinnan från Algeriet med tysk(t) moder(smål); främlingen, som kommit att spela en central roll i utvecklingen av det moderna Frankrikes litteratur och språk.
Vad återstår det att fråga en snart 80-årig europeisk intellektuell, som under ett halvt sekel på den franska kulturoffentlighetens parnass hört alla frågor förut?
I en gammal intervju karakteriserar Cixous intervjusituationen som ett ”muntligt skrivande”. Jag frågar om hon minns denna definition – i hopp om att upphöja intervjusituationen i den franska Sverigeambassadörens soffa till en kollektiv skrivakt.
Hon svarar rakt och vänligt, hon skrattar – hon skrattar ofta – men svarar nej.
– Vanligtvis anser jag att intervjuer är farliga åtaganden, fulla av snaror. En intervju involverar tolkning, reduktion, etcetera – det sagda måste kokas ned.
Cixous är på sin vakt. Säger inte ja för att spela med. Men när jag föreslår att hennes litteratur är poesi – till skillnad från romaner eller essäer – svarar hon med ett bestämt bifall. I en av sina essäer definierar Cixous poesin som ett sökande efter ”den andra oskulden, den som kommer efter vetandet, den som inte längre vet, den som vet att inte veta.”
– Begreppet ”den andra oskulden” – här står jag i tacksamhetsskuld till Heinrich von Kleist – är inte en fråga om att inte vilja veta och inte ha kunskap. Men poesin är, på ett säreget sätt, samtidigt ett djupt ”vetande” och något som strävar efter att greppa det som flyr undan.
Jag är öppen för allt slags skrivande, även fallisk litteratur, så länge jag inte är tvungen att läsa eller imitera det, vara en tjänare till detta sätt att skriva.
Denna tankens flyktighet är ett återkommande tema för Cixous. I intervjuantologin "White Ink" (2008) säger hon att skillnaden mellan filosofi och litteratur är att filosofin ”strävar efter att mönstra på ett ämne, segla från en hamn till en annan”, medan hon själv är tämligen ”tillfreds med att vara på drift”. Detta drivande – motsatsen till det tungrodda manliga tänkandet och skrivandet – är essentiellt för henne.
– Det är ett sätt att förbli levande, att kunna vara mottaglig för en förundran. Som barnen, vilka aldrig slutar fråga. Det kommer ett tillfälle när människan slutar fråga. Det kallas för att bli vuxen.
Cixous stannar uppi tanken, skrattar igen. Inte humoristens bullriga flabb, snarast en inandning; en identifikation av en intellektuellt intressant tankekoppling.
– För övrigt tänker ju poeter i kaotiska och stormiga banor.
Förutom att i sin litteratur vara dessa stormiga banors nedtecknare har Cixous ägnat sitt yrkesliv särskilt åt kvinnans politiska emancipation från samhällets och språkets patriarkala strukturer.
Har då det manliga tänkandet förändrats under decennierna sedan hon myntade begreppet écriture féminine? Det är inte möjligt att besvara ännu, säger hon, men att det ”kanske om femtio år finns ett perspektiv på dessa frågor”.
– Jag har manliga vänner som skriver på ett sätt som jag uppfattar som poetiskt – men de är väldigt få. Samtidigt tycker jag inte att alla ska skriva på detta sätt. Jag är öppen för allt slags skrivande, även fallisk litteratur, så länge jag inte är tvungen att läsa eller imitera det, vara en tjänare till detta sätt att skriva.
Jag känner igen samma känslor som då jag var barn. Jag är inte förvånad: ondskan är beständig, den visar bara upp sig med olika masker.
Trots att det är feministen Cixous som blivit mest uppmärksammad, säger hon sig vilja kämpa mot alla former av utanförskap – av vilka hon i egenskap av algerisk jude bär flera inom sig. Sitt egna politiska uppvaknande, sitt livs ”urscen” i födelsestaden Oran i Algeriet, säger hon sig kunna datera ”exakt”.
I staden fanns en vacker park – ”som paradiset mitt i det torra landskapet” – som enbart militären och deras familj hade tillgång till. När kriget bröt ut 1939 och hennes far kallades in, fick också den lilla Hélène, då inte ens tre år gammal, tillgång till parken.
– Så jag gick in, det var underbart. Väl inne insåg jag att jag ändå inte var inne. I parken fanns många andra officersbarn, men ingen ville prata med mig. Jag förstod att de var intresserade av frimärken och jag sa att hemma hos oss finns det massor med frimärken. Då svarade en av de äldre flickorna att jag var en lögnare. Hon sa: ’Alla judar är lögnare.’ Fram till den stunden visste jag inte vad det var att vara jude. Men på några få sekunder blev det tydligt.
Cixous berättar att hon fortfarande kan känna indignationen över uteslutningens mekanismer.
– Detta var mitt livs första filosofiska dilemma, ett slags aporia. När jag den dagen gick långsamt hem tänkte jag att om jag tar med mig frimärken till de andra barnen i parken, till dem som förolämpat mig, blir jag deras slav. Och om jag inte tar med mig frimärken bevisar jag att alla judar är lögnare. Nej, detta var en situation jag inte kunde lösa.
I enlighet med Vichyregimens judelagar uteslöts hennes pappa från militären och själv fick hon inte fortsätta i skolan. Parken stängdes åter. I essän "Att komma till skriften" skriver Cixous om dessa murars inverkan: ”Det finns så många gränser och så många murar, och innanför dessa murar: flera murar.”
Skrivandet blev ett ”seende med slutna ögon”. Men före skrivandet kom läsandet. Under intervjun kallar hon böckerna ett redskap för att inte förbli en förnedrad fånge. Böckerna blev en stege med vilken hon kunde klättra upp på murarna och blicka ut över dem.
Jag undrar om det är litteraturens ansvar att öppna dörrar i muren, eller åtminstone tagga den med graffiti och skriva ”här borde det finnas en dörr”.
– Du har rätt, så är det! De som läser ingår i en gemenskap. Läsandet är frihetens nyckel. Mitt seminarium handlar uteslutande om just läsning.
Men vissa författare håller inte med och säger att författaren och litteraturen inte bör ha några andra hänsynstaganden än sin egen existens.
– Jag håller inte med. Det är klart att skrivandet inte ska ha ett ”program”, men samtidigt har litteraturen ett ansvar. Varje konstverk är ett vittne, en förebild, ett sätt att signalera att det alltid finns en annan möjlighet.
Och finns det enligt Cixous en möjlighet att männens förhållande till könsroller förändras på ett grundläggande samhälleligt plan? Jag hänvisar till den i västvärlden uppenbara backlashen mot feminismen, något som har blivit skrämmande aktuellt i fallet Trump.
– Vilket han applåderas för!
Även av många kvinnor.
– Så har det alltid varit: kvinnor är inte kvinnors vänner. Annars hade historien förändrats redan för länge sedan. Dessa kvinnor imiterar män och hatar andra kvinnor. Häri ligger grunden för misogyni. Samtidigt är backlashen inskriven i alla förändringsprocesser. Så snart en svart man blev vald till president i USA fick afroamerikanerna det sämre än på länge.
Och hur ser Cixous på parallellerna mellan dagens populistiska rörelser och trettiotalets splittring och hat mot allt det annorlunda och främmande?
– Det är helt uppenbart! Jag känner igen samma känslor som då jag var barn. Jag är inte förvånad: ondskan är beständig, den visar bara upp sig med olika masker.
Drar inte detta skam över den hegelianska tanken om ständigt bättre synteser, att världen ständigt skulle röra sig mot perfektion?
– Samtidigt är det fint att någon kunnat tänka denna tanke. Det är en del av civilisationens process. Något blir daterat…
Cixous blåser ut luft och fladdrar med handen.
– Det var exakt det samma när jag blev involverad i kvinnofrågorna. Jag tyckte att det var horribelt, att det skulle innebära slutet för mig, eftersom frågan aldrig, aldrig, aldrig skulle bli löst. Så jag tänkte att jag skulle vara tvungen att fram till min dödsdag hålla på med en och samma problematik – en otroligt långtråkig tanke.
Enligt Cixous kommer det att ta 500 eller 1000 år – om världen består – för sakernas tillstånd att verkligen förändras.
– Och samtidigt måste vi bara gå vidare. På individplanet är det naturligtvis annorlunda. Hela tiden hittar du underbara människor och det är det du får leva för.
Men är detta ändå inte en blek framtidsutsikt för människan?
– Nej, nej. Vi måste värna individerna.

Hélène Cixous

Född 1937 i Oran, Algeriet.
Judiska föräldrar: modern tysk, fadern fransk.
Flyttade till Frankrike 1955.
Var med och grundade Université Paris-VIII 1969, dit hon anknöt tänkare som Jean-François Lyotard, Michel Foucault, Gilles Deleuze och Jacques Lacan.
Myntade 1975 begreppet Écriture féminine, den ”kvinnliga skriften”.
Verk i svensk översättning:
"Inuti" (Dedans, roman), svensk översättning av Kerstin Munch och Sara Gordan, Modernista.
"Medusas skratt" (Le Rire de la Méduse, essä), svensk översättning av Sara Gordan och Kerstin Munck, Modernista.
"En riktig trädgård" (Un vrai jardin, novell) översättning Sara Gordan, Ariel förlag.
"Bilder av Dora" (Portrait de Dora, drama) Översättning Sara Gordan och Kerstin Munck, Atrium förlag.
Senare i år kommer essän "La venue à l'écriture" på Modernista, översatt av Sara Gordan.
Gå till toppen