Kultur

Min kropp är en andrahandslägenhet

Kära kofta. Jag lovade mig själv i ett svagt ögonblick att jag skulle börja ta hand om min kropp det här året. Det är ju en ambition i tiden. Att ta hand om sin kropp. Vissa människor gör inget annat. Själv har jag väl inte brytt mig så mycket om det tidigare, men så fick jag problem med ett muskelfäste i nacken och doktorn förebrådde mig för att jag hade dålig hållning och nu tänker jag att något måste göras. Frågan är: Är det rätt tänkt? Och följdfrågorna är: Hur går jag bäst till väga? Hur håller jag motivationen uppe? Finns det några genvägar?
Med kamratliga hälsningar.
Göran
Käre Göran. Jo, jag har länge tänkt som du. Kroppen klarar väl sig själv om jag bara inte stör den för mycket. Det finns människor som ser sin kropp som ett tempel. Jag ser den mer som en hemtrevlig andrahandslägenhet med drag i fönstren och spruckna lister. Jag trivs i den, men det är klart att man skulle kunna göra något åt de där sprickorna i träpanelen eller rostfläckarna i köksvasken. Om man bara hade tid. Eller ork. Eller rätt verktyg. Eller numret till en duglig hantverkare. Eller mer pengar. Äh, man kan ju också bara lägga på en trasmatta. Jag hade ändå inte tänkt bjuda in något inredningsmagasin för att dokumentera lyan den närmsta tiden.
Fast jag fick mitt uppvaknande gällande min kroppsliga sårbarhet för några år sedan när jag till min stora förvåning och bestörtning upptäckte att jag lider av en deformation som är så allvarlig och förskräcklig att den går under ett latinskt namn.
Hallux valgus heter åkomman. Om ni inte känner till vad det är kan ni söka efter bilder på internet, men jag råder er att hålla någon i handen när ni gör det.
Det handlar alltså om att stortån blivit snedställd och trycks in mot den intilligande tån (Vad den nu heter? Det är ju ett sedan länge känt problem att de tre mellersta tårna saknar allmänt erkända namn i svenska språket. Själv brukar jag kalla dem för Groucho, Chico och Harpo. Kanske någon läsare där ute har bättre förslag?)
Denna snedställning resulterar i alla fall i att knölen som sitter på utsidan av stortån växer utåt och blir större, vilket ger hela foten ett i bästa fall lustigt men i värsta fall fullständigt abnormt utseende. Min högerfot ser ut som om den konstruerats av någon som är berusad eller i stort behov av betablockerare.
Hallux valgus är, har jag fått lära mig, först och främst ärftligt. Det drabbar dessutom nästan bara kvinnor. Men hör du någonsin någon tala om vårt lidande i offentligheten? Nej, precis. Det finns så vitt jag vet inte ens en stödförening.
Det här betyder hur som helst att jag sedan några år har insett vikten av att ta hand om min kropp. Jag gör det främst genom att bära fotriktiga skor, ta salta fotbad minst en gång i veckan samt smörja min svällande fotknöl med eukalyptus då och då.
Vad det framförallt har inneburit är en ny sorts medvetenhet om kroppen. Jag och min kropp har konfronterats med varandra, tvingats inse att vi faktiskt har med varandra att göra, hur ogärna vi än vill. Jag tror det är precis densamma som du just nu upplever, Göran. Det är inte alltid en helt angenäm upplevelse. Men jag tänker att det är lite som när man ofrivilligt stöter ihop med den där buttre och störige grannen i trappan. Säg bara hej och hur mår du och ta det vidare därifrån.
Läs alla artiklar om: Kulturkoftan
Gå till toppen