Kultur

Johan Malmberg: Voilá, kommunal public service

Mycket har hänt sedan Sommelius var Helsingborgs Buddenbrooks. Nu borde staden se till att rädda den samhällsbärande journalistiken för att rädda sig själv.

I veckan lunchade jag med gamle kollegan Sören. Vi pratade tidning såklart och eftersom han nu har den ganska udda rollen att hans familj ägt Helsingborgs Dagblad i nästan ett sekel är ämnet larger than life, som man uttryckte saken på det 1900-tal då familjen Sommelius var stans motsvarighet till Buddenbrooks.
I år firar Helsingborgs Dagblad 150 år. Mitt i medieturbulensen där hela branschen söker framtidsmodeller med pannlampor i vintermörkret.
Men tillbaka till lunchen, vi kommer in på att Sören i egenskap av flitig kulturbloggare skrivit ett inlägg om tidningens nedläggning av Guiden i kommande vecka. Tidningsledningen hävdar att materialet enbart flyttas till gratistidningen Hallå, men denna utkommer bara en gång i veckan. Man kan se det starkt ironiska i att en gammal tidningsägare är den som driver frågan och opinionen, men saken är principiellt viktigare än så. I en Facebooktråd följer en lång rad kommentarer till Guidens försvinnande och de löper från "bedrövligt" till "trist utveckling". Kontentan är att tidningen Helsingborgs Dagblad överger denna kulturbevakning i stan. Ett ämne jag mer än gärna pratar om – och mer än något önskar att det skapas opinion för.
Sedan sammanslagningen med Sydsvenskan har jag uppriktigt förvånats av att kulturlivet är så väldigt tyst kring oron över kulturbevakningen av staden – opinionen är oftast svårt slumrande i vår lilla stad. Men låt gå, bättre att tala om detta apropå en evenemangskalender än inte alls. Jag vill mena att kritiken (av teater, konst och musik) är helt central för ett samhälle, i betydelsen att utan kritik kan inget kulturliv leva. Det var befriande att se hur danska teatrar i höstas vägrade att annonsera i tidningar när teaterkritiken utarmades. Det var en lika sällsynt reaktion som tydlig illustration av hur beroende ett kulturliv och samhälle är av medier.
Än tydligare samhällsbärande funktion har ändå en så enkel sak som en daglig guide som når ut till stans invånare.
Man kan tycka att det är det minsta man kan begära av en tidning, så har det sett ut i ett sekel då familjen Sommelius och andra styrt tidningar runt om i landet. Men vad händer när medier inte längre har råd att ta ansvar för basala funktioner? Frågan blir som tydligast då den kokas ned till en evenemangskalender, som även kommun och turistbyrå varit beroende av. Medierna har länge försökt vinna gehör för tanken på sin roll som public service i landsorten och då önskat sig en rättvisare annonsskatt (för att konkurrera på samma villkor som Google och Facebook som norpat den annonskaka som i alla tider utgjort tidningars huvudintäkt). Men staten har svikit eller inte tagit krisen på tillräckligt allvar – och medieutredningens slutbetänkande vittnade om att få ljuspunkter är i sikte. I det sammanhanget tror jag att debatten om Guiden bör handla om vilka krav medborgarna kan ställa på medierna – kontra samhället. Är tidningen en samhällsbärande funktion (ja!) och på vilket sätt fördelas det ekonomiska ansvaret mellan medier och kommun?
Tänk på stora lokala nyhetshändelser som skit i dricksvattnet. Trots idoga försök att bygga sin egen väl tilltagna kommunikationsorganisation, är det då inte till Helsingborgs stads hemsida invånarna vänder sig för samhällsinformation. En lokal tidning har överlägsen räckvidd, just i HD:s fall extremt höga siffror på runt 80 procent. Vid en kris blir tidningens samhällsbärande roll extremt tydlig. Det får staden att dra slutsatsen att inte längre ge ut en egen - av HD hårt kritiserad - skrift och istället sprids den informationen nu via tidningen under annonsflagg. Allt detta anses acceptabelt.
Men tänk sedan hur medier de senaste åren allt oftare låtit företag betala för journalistiken – våra största tidningar har haft iögonfallande samarbeten med Telia och Volvo. I Svenska Dagbladet betalade Stockholms auktionsverk för en del av konstbevakningen. Det är lösningar som äventyrar självständigheten värre. Tänk nu istället att en tidnings hemkommun betalar tidningen för att säkerställa evenemangsmaterial och viss kritik och lokala opinionstexter – med tydligt armlängds avstånd. Låt kommunförbundet utarbeta en modell. Sen kan den snabbt etableras över landet och garantera en lokal infrastruktur, ett fungerande samhällsliv. Och betänk att modellen redan fungerar inom stora medlemsorganisationer typ Hyresgästföreningen som satsar mångmiljonbelopp på att anställa journalister som granskar organisationen själv.
Så, voilá, en kommunal public service.
Ps. Och, en sak till, i tider då Breitbart om ett par veckor tillsätter sin kille som USA:s president är det inte längre fräscht att blunda för mediefrågor.
Gå till toppen