Kultur

Breven som fängslar

Anna Williams Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903-1940. Albert Bonniers förlag. Anders Mathlein Brevet som försvann. Vinst och förlust i e-postens tid. Carlsson bokförlag.

En del av bokomslaget.Bild: Carlsson bokförlag
Hon kallar honom ”husse” och sig själv ”lillhund”. Senare blir det ”storgubben” och ”lillgubben”, till och med ”lillbubben”.
Ibland kommer man närmare än man önskar när man läser en författares privata brev. Är det möjligt att bevara respekten för ett författarskap om man vet att människan bakom pratar barnspråk med sin älskade? Visst är det smått genant att ta del av Agnes von Krusenstjernas och David Sprengels kärlekskutter. Samtidigt är det något befriande mänskligt med att samma skribent som inte tvekar att kalla sig själv genial pratar om sig själv som lillbubben.
Och när man följer Agnes von Krusenstjernas liv unnar man henne verkligen de där lätta och lyckligt tramsande stunderna. Starka känslosvängningar präglar hennes brev, som nu samlats i ett urval av Anna Williams under titeln ”Och jag vet att jag är genial”. I ett av de tidiga breven, med den beundrade Ellen Key som adressat, förklarar en 21-årig Agnes: ”Jag är känd som, en ovanligt glad flicka, och det är få, som vet om de mörka stunderna. Jag har fått, som en gåva en allt försonande humor.” Så småningom tar de mörka stunderna över mer och mer, och vi får ta del av avskedshälsningar när hon bestämt sig för att göra slut på allt, förtvivlade utbrott från mentalsjukhusvistelserna och de förbittrade striderna med hennes förläggare.
Författarbrev upphör inte att fängsla, vilket understryks av den strida ström med brevvolymer som publiceras: Krusenstjernas brev följdes under hösten av utgåvor med Emily Dickinson, Bruno Schulz, Peter Weiss brev till Helga Henschen, Astrid Lindgrens brevväxling med Louise Hartung och så vidare.
Men kanske är den här sortens samlingar något som kommer att bli allt mer sällsynt. I ”Brevet som försvann – Vinst och förlust i e-postens tid” funderar Anders Mathlein över vad som kommer att hända nu när kommunikationen blivit digital och litteraturforskare och biografskrivare inte längre kan dyka ner i arkiv fulla med handskrivna papper.
Med tanke på hur snabbt teknologin förändras och lagringssätt blir föråldrade, vad kommer att bestå av våra elektroniska meningsutbyten? Det är inte bara en fråga om att kommunikationen byter medium, den förändras förstås också i grunden. Vem ägnar samma omsorg åt ett mejl eller chattmeddelande som åt ett brev präntat för hand? Enligt August Strindberg, själv en av våra flitigaste brevskrivare, var brevpapperet något som fick folk att ta till ”helgdagsdräkten”: ”Tungan och det talade ordet äro så orenade av dagligt vardagsbruk att de icke kunna säga högt det vackra som pennan säger tyst.”
Agnes von Krusenstjerna brydde sig oftast inte om någon skriftlig helgdagsdräkt. Hon påstår sig vara ”en dålig brevskriverska!”, vilket inte är alldeles sant, även om det sällan är särskilt litterära brev hon skriver. Breven speglar hennes många gånger motsägelsefulla sidor och ger inte minst djupt fascinerande inblickar i hur hon målinriktat strävar på med sina böcker, mitt i en konfliktkantad, berg- och dalbanelik tillvaro. Från den famlande överklassflickan i de tidiga breven utvecklas hon till en självmedveten författare som tar den psykologiska kvinnoskildringen till en ny nivå i Sverige.
Vid ett tillfälle skriver hon till sin förläggare från St Lars att hon visserligen är ”vad som populärt kallas ’tokig’”, men att det inte är något skäl att stryka så mycket i hennes berättelse. Vid ett annat berättar hon otröstlig för sin man David Sprengel att hon i ett anfall rivit sönder och kräkts på manuskriptet till sista delen av Tony-trilogin (vilket läkaren sedan tålmodigt lyckades pussla ihop igen).
Paret Sprengel levde långt över sina tillgångar och de ekonomiska bekymren är en ständig följetong – tiggarbreven blir ibland till utförliga bokföringar. Lättare fick de det inte sedan de brutit med Krusenstjernas familj och gjort sig omöjliga också hos de som tidigare stöttat dem. ”Jag tycker dock att vi båda gjort så mycket för litteraturen att vi icke borde lämnas dö som sjuka djur vid vägkanten”, skriver hon förbittrat.
Breven är ofta tragisk läsning, och det blir allt sorgligare, och solkigare. När Bonniers vägrar ge ut de fyra sista delarna i romansviten om fröknarna von Pahlen håller hon sig inte för god att spotta ur sig antisemitiskt färgade förolämpningar. Detta är tidigt trettiotal och förlagets feghet inför att publicera de erotiskt djärva verken kan förstås i ljuset av nazisternas framryckningar.
Här utvecklas brevväxlingen till ett långrandigt gräl, där hon sida upp och ner framhåller sina litterära förtjänster samtidigt som hon aldrig glömmer bort de affärsmässiga aspekterna av saken.
Någon enkel person att ha att göra med var Agnes von Krusenstjerna säkerligen inte. Men även om jag kan tröttna på henne i denna smått rättshaveristiska surdeg till korrespondens är det lätt att sympatisera med den sårade författaren som så envist stångas för den konstnärliga friheten i en allt mer reaktionär tid.
Man kan bara föreställa sig hur det skulle sett ut ifall hon kunnat sända iväg sina epistlar med ett snabbt tangenttryck. Å andra sidan utgjorde inte brevets långsamhet något hinder för hennes raseri att få utlopp i sida efter sida.
Gå till toppen