Kultur

Magnus Schmitz led av extrem scenskräck – idag är han fortfarande skådespelare

Skådespelaren Magnus Schmitz älskades av publiken och hyllades av kritikerna. Men själv mådde han inte alls bra. Under många år plågades han av extrem scenskräck och fick sjukskrivas gång på gång. För fyra år sedan bestämde han sig för att lämna Malmö stadsteater. Vart tog han vägen?

En del av Magnus Schmitz nya skådespelartillvaro består i att läsa in ljudböcker. Allt från Vilhelm Moberg till Sara Lövestam, har det blivit hittils.Bild: Emmalisa Pauly
Det var bara någon timme kvar till genrepet när han samlade ensemblen och sa som det var: "Tyvärr, det går inte mer." Sedan gick han upp till logen, hängde av sig kostymen och tvättade av sminket.
Utanför teatern mötte han ett publikhav som var på väg för att se den öppna repetitionen av "Den elektriska flickan". För att se honom. Bland alla människor stötte han på en bekant: "Men Magnus, vad gör du här? Ska inte du vara på scen?"
Publiken och skådespelaren gick åt varsitt håll. Han var på väg hem. Det var en jobbig promenad. Men på ett sätt var den också skön. För nu hade han ju fattat ett beslut. Och det kändes rätt.
Magnus Schmitz var inte längre teaterskådespelare.
Under många år plågades Magnus Schmitz av extrem scenskräck och fick sjukskrivas gång på gång. Till slut gick det inte längre – han var tvungen att lämna jobbet han både älskade och hatade.Bild: Emmalisa Pauly
Fyra år senare står han utanför Hipp i Malmö. Han betraktar byggnaden. Den ser så liten ut, säger han.
– När man var inne i det kändes den så stor, den tog mycket plats. Nu när jag går omkring på stan så försvinner den nästan.
Han har varit tillbaka några gånger tidigare för att hälsa på gamla kollegor. Men inte för att se dem på scen. Magnus Schmitz är ingen flitig teaterbesökare. Har aldrig varit. Inte ens när han jobbade här.
– Om jag hade en ledig stund så var inte det första jag tänkte: "Nu ska jag nog gå på teater." Och sedan jag tog steget bort från teatern så har det blivit ännu mindre. Jag har inte sett en pjäs på ... ja, jag kommer inte ens ihåg vilken det var. Det var längesen.
Men jag hade aldrig vågat prova på teater. Jag tänkte: "Om man kan jobba med det här, så finns det inget bättre man kan göra."
Magnus Schmitz upptäckte teatern relativt sent. Han hade hunnit fylla tjugoett när han antogs till teaterlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv i mitten av 1990-talet. Han hade inte direkt några erfarenheter av teater, men hade alltid lockats av den. Hemma i uppväxtstaden Karlshamn hade han en gång varit med och skrivit en revy. Men när den skulle upp på scen hoppade han av. Han vågade inte.
Året på folkhögskolan förändrade allt.
– Det var det roligaste året i hela mitt liv. Jag hade testat mycket tidigare. Jag hade jobbat som lagerarbetare, vaktmästare, lärare. Men jag hade aldrig vågat prova på teater. Jag tänkte: "Om man kan jobba med det här, så finns det inget bättre man kan göra."
Efter avslutade studier ville han vara kvar i teaterns värld. Så han tjatade till sig ett jobb som scentekniker på stadsteatern i Göteborg. Parallellt började han söka till teaterhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. En gång sökte han till och med till Luleå.
Några år och nio försök senare var han nära att ge upp. Den tionde gången tänkte han först inte ens gå till provspelningen i Malmö. Men hans dåvarande flickvän peppade honom: "Kom igen, du har ändå inget att förlora." Han tänkte "okej då, whatever" och gick dit. Han kände sig avspänd, hade roligt. Och han kom in.
”Det känns bra. Nä men... det känns ba. Allt är väldigt bekant", säger Magnus Schmitz om att vara tillbaka på Malmö stadsteater.Bild: Emmalisa Pauly
Efter examen 2001 var Magnus Schmitz en kort sväng på Dramaten innan han blev kontraktsanställd vid Malmö stadsteater (eller Malmö dramatiska teater, som det hette på den tiden).
2004 gjorde han en roll i Arthur Miller-pjäsen "Utsikt från en bro". Repetitionerna hade gått ganska bra. Men innan Magnus Schmitz skulle kliva på scenen drabbades han av vad han själv kallar "extrem scenskräck". Han fick panikångest och hjärtklappning. Kräktes. Men han gick ändå ut och spelade föreställningen. Det hade uppenbarligen inte inverkat negativt på hans rollprestation. "Magnus Schmitz som den unge Rodolpho [...] har en säkerhet och scennärvaro som utlovar märkvärdiga rolltolkningar i framtiden", skrev Björn Gunnarsson i Helsingborgs dagblad.
Kväll efter kväll gick han, svårt ångestriden, upp på scen. På dagarna repade han "Hedda" som skulle sättas upp senare på hösten. Så höll han på i sex veckor.
– Kroppen sa ifrån: "Nu får du lägga ner det här." Kroppen hade skickat ut signaler tidigare. Det var bara det att jag inte visste vad jag skulle lyssna efter. För samtidigt var det här mitt drömyrke. Om man håller på med det man älskar så får man väl ta lite stötar, tänkte jag. Men till slut pallade jag inte längre.
Några veckor innan premiären av "Hedda" hoppade han av. Han blev skickad till företagshälsan, som sjukskrev honom i åtta månader.
– Och när jag väl hade blivit sjukskriven så passade jag på att braka igenom fullständigt. Då släppte jag allt. Det var ständiga panikångestattacker, social fobi, hyperventilering. Hela paketet.
Vad var det som hände, egentligen?
Jag måste alltid ge allt jag har i varje repetition. Och det är inte särskilt smart.
När han ser tillbaka idag kan han se flera samverkande faktorer. Han ställde för höga krav på sig själv. Om något inte funkade under repetitionerna så tog han på sig ansvaret att göra det bättre. Och så var han dålig på att ta hand om sig själv. Han åt dåligt, sov dåligt. Förutom jobbet orkade han inte bry sig om något annat. Allt handlade om teatern. Allt handlade om att prestera på scen.
– Jag har aldrig varit bra på det som man inom hantverket kallar att "markera", det vill säga att inte ta ut allting. Jag måste alltid ge allt jag har i varje repetition. Och det är inte särskilt smart. Om man lär sig vilka depåer man har så vet man också vad man har att spendera. Men jag trodde alltid att jag hade mer än vad jag hade, säger han.
Hans största skräck under sjukskrivningen var att han inte skulle kunna hålla på med teater igen. Men med hjälp av medicinering och terapi lyckades han ta sig tillbaka.
– Jag var helt överlycklig när jag var tillbaka på teatern och insåg att, jo, jag kan fortsätta med det här. Jag trodde att allt var som vanligt.
Hans första uppdrag blev en roll i "Tartuffe". Nu jobbade han under ett pjäskontrakt, som innebar att han bara ägnade sig åt en uppsättning i taget. Tidigare hade han haft treårskontrakt, där man i perioder spelar en föreställning på kvällarna samtidigt som man repeterar en annan på dagarna.
Magnus Schmitz rör sig hemtamt i korridorerna på teatern. Omfamnar gamla kollegor – scentekniker, kostymörer, administratörer, skådespelare som han en gång delade scen med.Bild: Emmalisa Pauly
I september 2007 intervjuas han i Sydsvenskan inför premiären av "Brott och straff". Rubriken lyder: "Magnus Schmitz har bemästrat ångesten – nu är han Raskolnikov."
Pinsamt, säger han idag.
– Det går ju inte. Man kan inte bemästra ångesten. Den finns där. Man kan försöka hantera den, men väljer den att komma fram, så gör den det.
Och nu hade den börjat göra det, igen. Eftersom allt hade gått så bra – han var tillbaka på teatern, han var lättad över att kunna stå på scen igen – så hade han fallit tillbaka i den gamla lunken, med repetitioner på dagarna och föreställning på kvällarna. Samtidigt som han gestaltade Raskolnikov nötte han repliker till två Norénpjäser.
Magnus Schmitz älskades av publiken och kritikerna. När han var sjukskriven frågade de trogna teaterbesökarna efter honom i biljettkassan. När jag läser i pressarkivet hittar jag recensioner fulla av superlativ. Han "briljerar", "gör ett strålande jobb", eller har "lysande komisk precision".
Och, ja, han läste alltid recensionerna. Vilket bara spädde på hans redan svåra prestationsångest.
– När man får bra recensioner har man så mycket att leva upp till. Jag kände alltid att jag skulle toppa det jag redan hade gjort, säger han.
"Brott och straff" var inget undantag. "Magnus Schmitz har ögonen som främsta vapen på scenen: pyrande, desperata blickar tänder hela gestalten, som vibrerar av temperamentsfull ombytlighet, febril oro och grav ruelse i misstänksamhetens tecken", skrev Carlhåkan Larsén i Sydsvenskan.
Jag har alltid varit som en svamp. Jag kan inte hjälpa det. Jag suger i mig allt.
Det var också en bra beskrivning av hur skådespelaren kände sig inombords.
– Jag har alltid varit som en svamp. Jag kan inte hjälpa det. Jag suger i mig allt. Raskolnikovs hemska känslor, jag la dem någonstans inom mig och lät dem växa. Efter ett tag kände jag bara: "Jag orkar inte bära upp den här killen längre."
Till slut gick han bara omkring på scenen och sa sina repliker. Sedan blev han sjukskriven igen, och de sex återstående föreställningarna fick ställas in. Malmö stadsteater köpte tillbaka 2 000 biljetter.
Efter det var Magnus Schmitz sjukskriven i flera perioder, men kärleken till teatern gjorde att han orkade komma tillbaka gång på gång.
– Det är så fruktansvärt kul att stå på scen. Det är så jävla roligt att ingenting går upp mot det.
– Men så säger kroppen: "Jag förstår att du tycker att det här är roligt. Men jag tycker inte att det är kul." Det var en väldig konkurrens mellan kroppen och mig själv, även om jag inte ser mig som personlighetskluven.
Timmarna före det där genrepet av "Den elektriska flickan" 2012 gick han hemma när det plötsligt slog honom: Idag ska vi möta publiken för första gången. Hjärtat började slå snabbare. Svetten trängde fram. Okej, jag låter det bara vara. Det kommer försvinna, det kommer försvinna, sa han som ett mantra för sig själv. Men det försvann inte. Det bara eskalerade.
Den här gången visste han att han var tvungen att sluta på riktigt.
Bild: Emmalisa Pauly
Han rör sig hemtamt i korridorerna på teatern. Omfamnar gamla kollegor – scentekniker, kostymörer, administratörer, skådespelare som han en gång delade scen med. Han är energisk och skämtsam. Anlägger olika dialekter – göteborgska, värmländska, småländska, urmalmöitiska. De gamla arbetskamraterna säger att han ser harmonisk ut.
Stödet från teatern var alltid bra. Kollegorna var förstående. Men scenskräck var inget man pratade högt om, varken på teatern eller på scenskolan. Trots att så många i branschen lider av det.
– När jag väl började prata om det var det flera som sa: "Jag har också haft det. För jäkla jobbigt. Men det går över."
Men för Magnus Schmitz gjorde det inte det. Varför? Vad bottnar panikångesten i? Han vet inte. Men sedan han lämnade teatern har han inte hamnat i någon situation som har triggat igång den.
– Jag har det i mig, men det kommer inte fram.
Även om han inte har stått på en teaterscen de senaste fyra åren är han noga med att betona att han fortfarande är skådespelare.
– Jag gör tv, jag gör film, jag gör radio, jag läser in ljudböcker – många saker som fortfarande hör skådespelaryrket till.
Han sysslar också med forumteater, en improviserad, lösningsinriktad teaterform, som används exempelvis för att anställda på en arbetsplats ska bli bättre på att hantera konflikter.
– Jag älskar det. Improvisation kan jag göra utan några som helst problem, eftersom jag inte vet vad som ska komma. Jag kan inte förbereda mig, jag kan inte repa in några repliker som jag ska leverera varje gång jag går ut på scen.
Känner du dig misslyckad?
– Jag gjorde det ett tag. Men jag älskar mitt liv som det är nu. Så nej, jag känner mig inte misslyckad.
Idag har han bättre koll på sina depåer. Och det mesta går åt till hans två små döttrar som kräver hans ständiga uppmärksamhet och närvaro. När han läser in en ljudbok är det inte så att han ger allt han har i varje replik.
– Nej, absolut inte. Jag har inte kvar det brinnande intresse som fanns en gång. Jag är inte "Åh, jag älskar det här jobbet" eller "Åh, jag måste läsa det här manuset".
Samtidigt säger han att han är "nästan säker" på att han kommer att stå på scenen igen.
– Det vore konstigt annars. Men när det blir, och i vilken form, det har jag ingen aning om. Just nu känner jag ingen dragning till teatern.
I Malmö stadsteaters replokaler, belägna ett stenkast från teatern, håller man på att repetera "I väntan på Godot" i en av salarna. I korridoren står det klädställningar, flyttlådor, stegar och en kundvagn. En matta och två slitna randiga madrasser är märkta med en handskriven lapp där det står "Yarden".
– Just det, där är en till. Den hoppade jag också av, minns plötsligt Magnus Schmitz.
Det var en monolog. Jag var ensam i en värld av ångest, sjukdom och mörker.
"Yarden", en monolog baserad på Kristian Lundbergs roman med samma namn, repeterade han parallellt med "Den elektriska flickan", hösten 2012. Det var då han kände panikångesten komma krypande igen. För att minska hans arbetsbelastning bestämdes det att Mattias Linderoth skulle ta över monologen, så att Magnus bara skulle behöva fokusera på "Den elektriska flickan". Men det hjälpte alltså inte.
– Nu när jag tänker tillbaka så undrar jag lite: "Vad fan pysslade jag med?" Det var en monolog. Jag var ensam i en värld av ångest, sjukdom och mörker. Alltså, hade jag varit lite mer alert så skulle jag ha sagt till redan innan repetitionsstart. Jag borde fan ha lärt mig något. Det var som att jag inte ville acceptera att jag hade det där i mig, att det fanns kvar.
När han tänker tillbaka kan han se ett mönster. Det var de tunga, mörka rollerna som satte igång panikångesten. De lättsammare komedierna hade han inget problem med. Han har bara ljusa minnen av arbetet med "Nysningen", "Loranga, Masarin och Dartanjang" och "Prins Charles känsla".
Jag skulle inte gå in och göra en Norén. Tack, men nej tack.
Samma sak med den dansande polisen. Som en del av Malmö konsthalls Sjöwall-Wahlöö-utställning "Polis, polis, potatismos" 2010 discodansade en polisuniformerad Magnus Schmitz på Stortorget, Davidshallstorg och andra platser i Malmö. Händelsen, som filmades och lades ut på Youtube, blev en snackis i hela världen.
– Det var väldigt improviserat. Och hur kul som helst. Då insåg jag att det fanns roliga saker att göra även utanför teatern.
Om han skulle vara med i en pjäs i framtiden har han två krav. Det ska vara ett kort projekt. Och det ska vara en komisk roll.
– Jag skulle inte gå in och göra en Norén. Tack, men nej tack. Såvida jag inte får göra en väldigt komisk karaktär, men det dräller det ju inte av i hans pjäser.
Han har dock lösa planer på att använda sin komiska ådra på en annan typ av scen.
– Jag har tänkt lite på det här med ståuppkomik. Men det måste ju vara bland det svåraste du kan göra. Du går upp på scen med uppgiften att få folk att skratta. Det är din enda uppgift. Och om man inte lyckas ... fy fan, alltså.
Bild: Emmalisa Pauly
Scenografin till ”Stockholms blodbad”, höstens stora uppsättning på Hipp, går i olika nyanser av grått. Några scentekniker bär in stolar som placeras kring det stora matsalsbordet.
Magnus Schmitz tar av sig skorna och beträder scenen. Han har inte stått här sedan den där dagen för fyra år sedan. Han tar några steg framåt. Höjer blicken upp mot de översta bänkraderna.
Hur känns det?
– Det känns bra. Nä men ... det känns bra. Allt är väldigt bekant. Men det jag funderar på är: Skulle min röst hålla här idag?

Magnus Schmitz

Namn: Magnus Schmitz.
Född: 1973 i Höganäs. Uppvuxen i Jonstorp och Karlshamn.
Bor: Åkarp.
Gör: Skådespelare.
Bakgrund: Utbildad vid Malmö teaterhögskola. Var kontraktsanställd på Malmö stadsteater 2001-2012. Lämnade teaterskådespeleriet på grund av extrem scenskräck. Idag gör han främst tv, ljudboksinläsningar och forumteater.
Pjäser i urval: ”Före detta” (2001), ”Malmöiter” (2003), ”Festen” (2007), ”Stormen” (2008), ”Nysningen” (2009), "Ingvar! – en musikalisk möbelsaga” (2010), ”Prins Charles känsla” (2011).
Gå till toppen