Kultur

Pappan och kråkan

Engelske Max Porters debutroman har överraskat världen. Ett ypperligt verk, skriver Anna Lundvik.

Max Porter är född 1981 i High Wycombe.Bild: Lucy Dickens

Max Porter

Sorgen bär fjäderdräkt. Övers Marianne Tufvesson. Etta förlag.
Stor, svart och blank tänker jag mig kråkan, absurd i möblerade rum liksom Kafkas skalbagge. I dess vinges vagga ligger en pappa hjälplös, ber att bli nersläppt, kissar ner sig.
Mannen har precis förlorat sin fru, och hans två pojkar sin mor. Då – i ”väntan på att chocken ska lägga sig”, under dagar med lasagneomsorger, sprit och rullcigaretter – knackar kråkan på dörren. Max Porters överraskande debut, ”Sorgen bär fjäderdräkt”, har hänfört i hemlandet England. På häpnadsväckande liten yta rymmer den imponerande litterär och stor känslomässig mångfald.
Mammans frånvaro är påtagligt närvarande i rummen och världen beter sig inte i proportion till katastrofen. ”Var är brandbilarna?” undrar pojkarna ”Var är larmet och stojet man hör vid händelser som den här?” Ögonblicksbilder och minnen loopas bakom tårtyngda ögonlock. Växlingar i tid väcker en sorts osagd spänning mellan vad som är förgängligt och vad som är statiskt. Sorgen, tycks det, är evig medan livet förändras och tar slut.
Som titeln antyder kan kråkan läsas som sorgen förkroppsligad. Men den är också ombytlig. Ibland är den en gemensam fantasi som far och söner konstruerar för att överleva, ibland verklig. Kråkan är både ”vän, ursäkt, räddande ängel, skämt, symtom, inbillningsfoster, vålnad, krycka, leksak, fantom, munkavle, analytiker och barnvakt.” Den kråka pappan är besatt av är också en litterär kråka – nämligen Ted Hughes. Pappan arbetar mödosamt med en bok om ”Crow” och romanen är en kärleksfull omskrivning av diktsamlingen där en kråka gestaltar sorgen. Hughes skrev dikterna efter Sylvia Plaths självmord.
På engelska heter boken ”Grief is the thing with feathers”, vilket är en parafras på Emily Dickinsons dikt ”Hope is the thing with feathers”. En klyftig och betydelsebärande omskrivning. För även om ”Sorgen bär fjäderdräkt” är en berättelse om sorg, bärs den hela tiden av en dråplig humor – en sorts hopp. Livets absurditet är också rolig, liksom Kråkans absurditet är det. Kråkan betraktar barnen: ”Moderlösa barn är ren kråkessens.” Så blir ”Sorgen bär fjäderdräkt” en krönika över varandet snarare än en tragedi.
I korta stycken berättar pappan, pojkarna och kråkan omväxlande. Deras monologer liknar dramats och språket skiftar effektfullt mellan de olika rösterna, växlar genre. Ständigt stilsäker rytm och stundom rim och allitterationer gör texten lyrisk, ibland mer så än annars: ”Hans ludd (tåbiresudd) suger saggigt sorgligt, slokar”. Kråkans anföranden liknar ibland nonsenspoesi och ibland går texten åt fabel. Märkligt nog kommer svenskans sammansättningar till sin fulla rätt, med ord som ”mothårsstruken mocka”, ”bomullsgossarna”, ”taggtrådstouch” och ”plingelingviskning”. Marianne Tufvessons översättning är exceptionell i sin färgrikedom.
”Inte den mest verklighetstrogna, utan den bästa, den sannaste” säger Kråkan. Han manar i en av sina mardrömmar pojkarna att göra modeller i verklig storlek av mamman. Priset för bästa modell är att den väcks till liv. Inte den mest verklighetstrogna, utan den sannaste. Liksom pojkarnas avbilder är Porters debut inte den mest verklighetstrogna. Men den är sann, och det är någonting i den som lever. Det är ett ypperligt verk.
Gå till toppen