Gästskribenten

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”Vi ska inte lita på förståsigpåare.”

Leicester. Brexit. Bob Dylan. Donald Trump. För ett år sedan var allt detta och alla dessa osannolika för att inte säga absurda scenarier och vinnare.
Premier League skulle toppas av de gamla vanliga lagen med budgetar i miljardformat, inte av lilla Leicester.
Storbritanniens folk skulle inte våga kasta av sig Bryssels bojor och ta ett steg mot en ny frihet.
Nobelpriset i litteratur skulle gå till en centraleuropeisk centrallyriker som få hade hört talas om och ännu färre läst. Att Bob Dylan fick det var inte bara välförtjänt utan också ett tecken på att den traditionella litteraturen lever alltmera i skymundan. En ny roman, om den inte är skriven av Michel Houellebecq, väcker sällan någon större uppmärksamhet utanför de finlitterära kretsarna.
Att USA:s nästa president skulle heta Hillary Clinton var en självklarhet. Den där Trump hade inte en chans att ens bli sitt partis kandidat; hans parti hade, för att tala idrottsspråk, en så djup bänk att Trump skulle krossas av det republikanska etablissemanget.
Istället var det han som en efter en avpolletterade den gamla ordningens män och kvinnor. Han och hans medhjälpare, inte minst den briljanta kampanjchefen Kellyanne Conway, hörde något i folkdjupet som andra kandidater inte hörde. Istället för att lyssna talade man om folket som beklagansvärt och förtappat. Inte undra på att så många vägrade att rösta på en kandidat som så tydligt visade sitt förakt för den stora massan. Som första kvinnliga kampanjchef att vinna ett presidentval blev det Kellyanne Conway som krossade ett glastak, inte Hillary Clinton. Trump förpassade samtidigt två stora amerikanska politiska dynastier – familjerna Bush och Clinton – till historien.
Det är svårt att föreställa sig större överraskningar än dessa fyra. Svårt men inte omöjligt. Fred i Mellanöstern vore förstås en sådan.
Där fortsätter en massaker på oskyldiga människor i oförminskad skala. Det groteska eller tragiska är att Syriens diktator Bashar al-Assad inte längre framstår som en del av problemet utan som en del av lösningen. FN står maktlöst och handlingsförlamat. Världsorganisationen är föga mer än ett dåligt skämt som ingen, utom möjligen Sverige, längre tar på allvar.
FN:s mest politiska delar – generalförsamlingen och säkerhetsrådet – har blivit som andra stora byråkratier: en försörjningsinrättning för en liten, privilegierad grupp som lever gott på att producera vackra men meningslösa ord då man inte ägnar sig åt att med jämna mellanrum fördöma Israel.
Kan vi då lära oss något av det gångna året mer än att vi inte ska lita på förståsigpåare som självsäkert siar om framtiden?
Det räcker och är egentligen en ganska hoppfull lärdom.
Människor lyssnar inte längre till experter utan röstar och tycker och tänker som de vill. Om de sedan kallas för populister är något som de har fräckheten att inte bry sig om.
Gå till toppen