Kultur

Punkkonstnären som aldrig stillat sig

Cornelia Schleime använder sin kropp för att komma undan härskande hierarkier. I Berlin visas nu hennes filmer och tavlor. Det liknar inget jag sett eller hört förut, skriver Thomas Millroth.

Eisvögelin, 2016. Schleimes stora porträttmålningar ser ut som omslagen till livsstilsmagasin men går man nära ser man att ytan löser upp sig, skriver Thomas Millroth.Bild: ©Cornelia Schleime. Repro: Bernd Borchardt

Cornelia Schleime

Ein Wimpernschlag / A blink of an eye, Berlinische Galerie, Berlin, t o m 24/4.
Cornelia Schleime har fått det prestigefyllda Hannah-Höch-priset för sin livsgärning.
Cornelia Schleime? Kulturstaden Berlin är ju populär och ligger inte långt borta, men ändå är dess konst så sorgligt okänd här.
Stipendiaten har fyllt de stora ljusa salarna med monumentala ansikten. Klara färger och blanka ytor får mig att tänka på omslag till livsstilsmagasin. Men snart visar det sig hur fel jag såg.
Schleime föddes 1953 i Berlin, DDR, men gick på konsthögskolan i Dresden i slutet av 1970-talet, en stad fylld av frijazz, experimentell musik och en fritänkande grupp kring den karismatiske konstnären A R Penck. Hon målade figurer som stigna ur klotter och graffiti, fjärran från den socialistiska realism staten önskade sig av sina artister. Det blev en tid av trots, underground och punk i det östtyska kulturlivet, som faktiskt slutade med att staten DDR kollapsade.
Cornelia Schleime målade skeva figurer som täckte ytorna närmast som i en rituell dans. Kvinnor, självporträtt, uppfordrande blickar riktade rakt mot betraktaren. Det gick inte an. Hennes utställningar ställdes in av myndigheterna. ”Jag har fått utställningsförbud”, skrev hon, ”alltså använder jag mig av min egen kropp, det är den jag kommer bruka hädanefter som en dörr mot omvärlden.”
Bunden, målad, utsatt och trotsig vände hon hud, ögon, armar utåt. Bondage, hot, sårbarhet är återkommande teman, också i det senare måleriet. Kropp, liv, konst förenade i en blandning av lust och livsfara. Jag vet, det låter patetiskt, men risken hon tog var stor. Både fysiskt och i samhället DDR, där hon reste alla taggar mot vad som kallades ”den socialistiska gemenskapen”. I ett verk har hon simulerat kvävning med en genomskinlig plastpåse över huvudet, medan delar av hennes hud glimtar fram under den uppknäppta rocken.
Nej, Schleime var allt annat än patetisk. Stark är ordet, då hon fortsatte den kvinnliga traditionen att använda den egna kroppen för att komma undan härskande hierarkier, vare sig det gällde staten eller patriarkatet, eller båda på en gång. Nog borde hon räknas till de viktigaste i denna tradition.
Hon var också en del av det tidiga 1980-talets våldsamma experimentella punkrörelse i Östtyskland. Bakgårdar, ockuperade hus, ateljéer var spelscener. Bortom varje statligt välordnat kulturhus för ungdomar. Hennes band hette Zwitschermaschine, Kvittermaskinen, uppkallat efter en målning av Paul Klee, vilket väl säger en del om den märkliga östtyska undergroundscenen.
Kroppsmålningsperformance i Hüpstedt 1981.Bild: Gabriele Stötzer
Kroppen, kameran, skrivmaskinen och super-8-filmen blev de olydigas verktyg framför andra. Schleimes fyra filmer på utställningen liknar rituella rörliga målningar. Flimrande långa scener, där hon tar till vara den speciella super-8-känslan med motljus och flimmer. Kroppar rör sig långsamt som i okända riter. Våldet ligger nära, men det gör också skönheten. En bit himmel, en havshorisont, masker och måleri. Motljuset blinkar ibland rött och löser upp konturerna. Ett rum är fyllt av bundna människor, själv är hon brutalt surrad bakom en dörr som öppnas och stängs.
Hennes musik lyfter scenerna. Makligt knuffar hon några minimalistiska figurer framför sig på pianot, medan ett rullband spelas upp baklänges och hon skär såriga stråk genom ljuden på sin gitarr. Det liknar inget jag sett eller hört förut. Filmerna känns som det inre i en kropp i trans.
1984 lämnade hon DDR, men jag vågar påstå att det mentala rummet är kvar i henne. Som distans, ett sätt att undersöka ytan, vara misstänksam mot konstruktioner. Inget är vad det ser ut att vara.
Lust och skönhet har många sidor hos henne. Som alla dessa flätor. Vackra, slingrande, men groteskt växande, ibland så att de unga flickorna nästan kvävs eller tyngs ner.
Die Nacht hat Flügel, 1996
Och nu återvänder jag till de stora porträttmålningarna med sina veckotidningsfärger. Glansen tonar snart bort och bilderna förvandlas till blänkande rivjärn. Visst har hon målat av omslag till livsstilsmagasin. Men då jag närmar mig löser färgerna och ytorna upp sig. En näsa är nästan utmanande smetig i grönt och violett.
Men jag ser ju att hon kan, det är inte valhänthet som fört penseln. I andra målningar dansar färgerna i fantastiska rytmer. Alla medel är tillåtna för en gammal punksångerska och kroppskonstnär, som inte har stillat sig.
Ofta avslutar hon de stora porträtten med frätande ämnen eller bearbetar med shellack så att ytorna blir såriga, löses upp som på gamla fotografier. Ett sött ansikte eroderar i en skur av attackerande prickar. Det här är begäret avmålat, begär framkallat av konsumism. Ytan är en konstruktion som Schleime angriper och undersöker, samtidigt som hon själv upplever lusten som dessa bilder framkallar. Fram och åter, bejakande, tvivlande.
Den känslostarka hållningen är en del av märkvärdigheten med Cornelia Schleime. Hon kom 1984 till ett Västberlin, där konsten alltmer präglades av teori och koncept. Hon svarade med lust och begär. För henne gick inte konst och liv att skilja åt på det vis som modet i väst proklamerade.
Hon noterade att ”konstnärerna i det fria väst föredrog nischer och det som var ogenomskinligt, men var misstänksamma mot starka känslor, dem som jag ju nyss själv hade upptäckt. Det var teoribildningens tid…”
Hennes konst är något helt annat, attacker som också studsar tillbaka på henne själv. Förtätade berättelser, där kvävning hotar samtidigt som begäret bejakas. Hon strävar inte efter en helhetsbild – ideologi och tankekonstruktioner som mönster för konst hade hon fått nog av i DDR. Fragmentet blev hennes värld. Reflektioner av det livsfarliga begäret.
Cornelia Schleime, årets mottagare av Hannah Höch-priset.Bild: Markus C Hurek
Gå till toppen