Kultur

David Isaksson: Svensk kremlologi

Bild: Jenny Rydqvist
2014 skrev Egor Putilov, senare känd som "SD-desinformatören”, en artikel för Arbetaren. I den påstod han att det oppositionella ryska politiska partiet Vänsterfronten i själva verket skapats av Kreml. Artikeln klandrades senare av Pressens opinionsnämnd.
Nyligen publicerade Martin Kragh, chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet, och Sebastian Åsberg, i våras praktikant vid UI:s Rysslandsprogram, en artikel i Journal of Strategic Studies. Ämnet var rysk propaganda och fejknyheter i Sverige.
I artikeln för de två skribenterna samma resonemang om Vänsterfronten som Putilov. En chef på UI går nu alltså ut och ger SD-desinformatören rätt.
Att Putilov och Kragh argumenterar på samma sätt, betyder det att Kragh är en Putinvänlig sverigedemokrat?
Många anser förmodligen att det inte påverkar Kraghs sanningsanspråk att han har samma uppfattning som Putilov.
Men i Journal of Strategic Studies argumenterar Kragh precis så. Den som har en åsikt som liknar Kremls, för i själva verket vidare rysk propaganda. Exempel på sådana åsikter är, enligt artikeln, Natomotstånd och att Irakkriget var olagligt
Kragh och Åsberg undersöker i artikeln vilka ämnen sajten Sputnik Sverige skrivit om. De tar också reda på när och hur många gånger vissa ord förekommit i Sputniks artiklar. Sedan får människor som skrivit debattartiklar mot Nato sina åsikter avfärdade som rysk propaganda
Så här kan resonemanget se ut, Kragh och hans medförfattare menar att värdlandssavtalet med Nato gör det enklare för Sverige att militärt samarbeta med grannstater. Varje annan tolkning av avtalet är rysk propaganda.
Som exempel på sådan rysk propaganda nämner de en artikel i Aftonbladet där sex miljöpartister, bland dem Per Gahrton och Carl Schlyter, vill ändra i avtalstexten.
Kragh och Åsberg ger en grovt missvisande bild av artikeln och påstår sedan att det miljöpartisterna säger är falskt. Men debattörerna säger att de vill ändra på avtalstexten, bland annat vill de skriva in ett ”uttryckligt förbud mot att föra in kärnvapen i Sverige”.
Man kan förstås tycka att Per Gahrton och hans vänner är överdrivet oroliga, att deras farhågor är orimliga, att de har fel, men det de skriver är knappast falskt. För den som menar att miljöpartisternas artikel är rysk propaganda återstår allt att bevisa.
Kragh och Åsberg skriver sedan att det är omöjligt att fastställa var ”desinformation” om värdlandsavtalet kommer ifrån. Det är hederligt av dem att erkänna att de inte kan visa att kritik mot Nato är rysk propaganda, men varför tas det då upp i artikeln?
För att minska missförstånden (om nu någon är intresserad av det), Sputnik och TV-kanalen Russia Today är förstås ryska propagandaorgan. De har inget med journalistik att göra.
Och rysk propaganda syns i debatten. Kragh och Åsberg nämner, som alla andra, Aftonbladet kultur. Det finns goda argument att kalla artiklar som publicerats där Kremlpropaganda, särskilt de som för fram idén att fascister styr Ukraina. Samtidigt måste man vara försiktig. Allt som skrivs om högerextremism i Ukraina är inte rysk propaganda.
I förra veckan publicerades en uppmärksammad rapport där de amerikanska underrättelsetjänsterna sade sig kunna fastställa att Vladimir Putin beordrat dataintrång i Demokraternas datorer. Men, som flera amerikanska cyberexperter påpekat, rapporten innehåller inga bevis. Underrättelsetjänsterna påstår att intrånget har skett. Det är allt vi vet.
För att vara tydlig, det är fullt möjligt att Ryssland har gjort detta. Det är också möjligt att de amerikanska underrättelsetjänsterna har ovedersägliga bevis för att Putin är skyldig, men att de inte kan visa dem för allmänheten, eftersom det skulle avslöja deras metoder.
Alexej Pusjkov, som sitter i dumans försvars- och säkerhetsutskott, har avfärdat den amerikanska underrättelserapporten. De cyberexperter och journalister i USA som ifrågasatt rapporten har därmed, ytligt sett, en åsikt som liknar Moskvas. De har också anklagats för att vara Putin-vänner.
Kraghs sätt att argumentera leder till just det, att vissa meningsmotståndare ses som landsförrädare. Jag hoppas att det inte är dit han vill.
Washington Post har på kort tid publicerat två falska nyheter om Ryssland. Den ena handlade om att Ryssland skulle ha hackat Vermonts kraftnät.
Det andra handlade om att ett amerikanskt nätverk, The PropOrNot Team, som klassificerat 200 sajter som rysk propaganda. I artikeln ”The propaganda about Russian propaganda” i The New Yorker skriver Adrian Chen om nätverkets metodologi. Det är slående hur lik den är Kraghs. Att vara kritisk mot till exempel Nato, Ukraina eller EU är att sprida rysk propaganda.
Alexej Kovaljov är en av de bästa i Ryssland på att avslöja ryska fejknyheter. Den senaste tiden har han istället ägnat åt fejkade nyheter om Ryssland i USA. På Facebook beklagar han att hans kritik av den usla rapporteringen lett till att han hamnat i samma hörn som tv-kanalen Russia Today. Gör det honom plötsligt till Putinvän?
För två veckor sedan publicerade CNN en fejknyhet om Ryssland. En anonym källa påstod att Ryssland, som svar på att USA utvisat 35 ryska diplomater, skulle stänga den angloamerikanska skolan i Moskva.
Det fanns goda skäl att vara skeptisk. Visst fanns möjligheten att Ryssland skulle kunna göra något sådant, men seriösa tidningar väntade tills uppgiften kunde bekräftas. Det gjorde de rätt i. Nyheten var falsk.
Martin Kragh brydde sig inte om att ta reda på hur det låg till utan twittrade att skolan skulle stängas. Mindre än en vecka innan hans artikel om propaganda och fejkade nyheter publicerades på nätet, valde han själv att sprida en fejkad nyhet.
Ryssland satsar onekligen stora resurser på propaganda. Men för att kunna utvärdera hur det påverkar opinionen, behövs en betydligt mer sofistikerad tolkningsmodell än att saker som liknar varandra är samma sak. Det är också viktigt att sådana modeller inte gör debatten mindre. Att vara emot Nato och Natos utvidgning är helt legitima åsikter.
Att identifiera Kremls sätt att resonera, som Kragh och Åsberg gör, har ett värde, men det får inte ha som konsekvens att vissa åsikter avfärdas bara för att den ligger nära Kremls.
Det är då som vi på riktigt ger Moskva inflytande över hur vi debatterar i Sverige.
Gå till toppen