Kultur

Petter Larsson: Rädslan som förgiftar

Otryggheten ökade under 2016. Påtagligt fler, framförallt kvinnor, än året innan kände sig otrygga och många vågade inte gå ut i sitt bostadsområde när det var mörkt. Det var flera mediers huvudvinkel när Brottsförebyggande rådet i veckan presenterade den nationella trygghetsundersökningen för 2016. Man får gå tillbaka till 2006-2007 för att hitta samma otrygghetsnivå.
Starkast är denna upplevda otrygghet tydligen bland dem som också tror att brottsligheten har tilltagit dramatiskt.
Det är ju helt logiskt. Men det finns en hake: de har fel. De kring 75 procent av befolkningen som år efter år svarar att de tror att brottsligheten ökar vet inte vad de pratar om. Det finns förmodligen inte en enda samhällsfråga där diskrepansen mellan uppfattning och verklighet är lika stor.
För samtidigt, visar samma undersökning, har brottsligheten på det stora hela inte ökat, i alla fall inte om man ser det över tid. Vi lever i ett säkrare samhälle idag än för tio år sedan.
Andelen av befolkningen som uppger att de utsatts för egendomsbrott – olika former av stölder – har minskat år för år sedan man började mäta 2006.
Det dödliga våldet har minskat över tid och en mindre andel av befolkningen utsätts nu för rån, misshandel och trakasserier än för tio år sedan.
Bedrägerierna har däremot blivit fler, föga förvånande kanske, eftersom bedragarna hittat ett nytt eldorado på internet.
Dessutom är brottsligheten starkt koncentrerad. 1,9 procent av befolkningen drabbas av 57 procent av brotten mot enskild person. Särskilt utsatta är unga, ensamstående mammor i lägenhet. Eller omvänt: den medelålders villamannen eller ålderspensionären på landet har mycket liten anledning att vara rädd.
Att siffrorna kan variera lite från år till år är inget att hänga upp sig på. Så ser det ut när man handskas med statistik. Man måste se utvecklingen över flera år för att få syn på trender.
Därför är det riktigt allvarliga att den nya undersökningen nu bekräftar att både trakasserier och sexualbrott (allt från tafsande och blottning till våldtäkt) trendmässigt blivit vanligare de senaste åren, efter att ha sjunkit respektive legat still i många år.
En del av den ökade otryggheten skulle därför i teorin kunna förklaras med denna faktiska ökning av vissa brottstyper.
Men det är nog bara en bråkdel av sanningen, eftersom vi inte enbart skapar vår bild av samhället utifrån vad vi själva upplevt, utan i huvudsak utifrån vad vi får berättat för oss.
Det är naturligtvis lockande att här peka på den uppsjö av högerradikala propagandasajter med inte så få läsare, vars själva affärsidé är att varje dag pumpa ut historier om invandrare som begår brott.
Men man kommer heller inte runt de etablerade medier som serverar den stora folkmajoriteten deras världsbild. Det räcker ju att slå upp valfri dagstidning för att mötas av ond, bråd död varje dag.
Det är klart att det påverkar oss, förgiftar oss med rädsla.
Jag har själv till exempel under mina 20 år i Malmö aldrig blivit utsatt för eller ens bevittnat något brott. Jag är en medelålders man i ett lugnt bostadsområde som dessutom för det mesta traskar omkring med en stor hund vid min sida – ett paradexempel på en person som mycket sällan drabbas av brott. Ändå är jag vaksam när jag går ut på kvällen och jag kommer på mig själv med att kasta misstänksamma blickar på helt oskyldiga nattvandrare.
Därför att jag läst att de kan vara farliga.
Mot det hjälper tydligen ingen Brå-statistik i världen.
Gå till toppen