Aktuella frågor

Debattinlägg: ”De som sagt att islam är ett dödligt hot borde nu vara nöjda: USA:s president håller med.”

President Trump vill sätta ”Amerika främst”. Men ”Amerika främst” har rasism i sitt DNA. Och kanske vill presidentens ideologer faktiskt se blod, skriver Ian Buruma, professor i demokrati och mänskliga rättigheter.

Protester i Indonesien mot att president Trump vill förhindra inresor för medborgare i sju övervägande muslimska länder.Bild: Dita Alangkara
New York
De som sagt att islam, inte bara revolutionär islamism, är ett dödligt hot mot den västliga civilisationen borde nu vara nöjda – USA:s president och hans närmaste rådgivare håller med dem. Enligt en tweet av Donald Trumps rådgivare inom nationell säkerhet, general Mike Flynn, är rädsla för muslimer ”rationell”. Stephen Bannon, som ledde alternativhögerns forum Breitbart News och nu är Trumps politiska chefstrateg och medlem av det nationella säkerhetsrådet, NSC, har slagit fast att det judiskkristna väst är involverat i ett globalt krig mot islam.
Trump har lovat att sätta ”Amerika främst”, han har lånat mottot från 1930-talets amerikanska isolationister, vars mest berömda talesman, flygaren Charles Lindbergh, var en notorisk antisemit som beskyllde judar och liberaler för att ha dragit in USA i kriget mot Hitler, en man som han beundrade. Lindbergh ansåg att ”vi kan ha fred och säkerhet bara så länge … som vi skyddar oss mot attacker från främmande arméer och försvagning från främmande raser”.
”Amerika främst” har alltså rasism i sitt DNA. Liknar de åsikter om islam som nu förskansat sig i Vita huset på något sätt 1930-talets antisemitism? Har Bannon, Flynn och Trump helt enkelt uppdaterat gamla fördomar och ersatt en uppsättning semiter med en annan?
Kanske har de inte ens ersatts. Trumps underlåtenhet att nämna judar eller antisemitism i sitt uttalande på Förintelsens minnesdag verkade klart konstigt. Och hans kampanjs varning för framstående judar, till exempel George Soros, som påstods vara en del i en global konspiration för att underminera Amerika, gick inte obemärkt förbi.
Och ändå finns det några uppenbara skillnader mellan 1930-talet och vår tid. Det fanns på den tiden ingen revolutionär judisk rörelse som begick illdåd i sin tros namn. Inte heller fanns det några stater med en judisk majoritet som var fientligt inställda till väst.
Men likheterna mellan antisemitism då och nu är iögonfallande. Ett kusligt bevis är användningen av ett biologiskt färgat språk i beskrivningen av fienden. Hitler talade om judar som en skadlig rasbakterie. Titeln på en vida spridd naziskrift var Juden som världsparasit. Frank Gaffney, en inflytelserik figur i Trumps etnisk-nationalistiska cirklar, talade om muslimer som ”termiter”, som ”urholkar strukturen i civilsamhället och andra institutioner”.
När människor en gång blivit kategoriserade som parasiter, bakterier eller skadliga termiter är slutsatsen att de måste förintas för att försvara den sociala välmågan inte långt borta.
Det kan emellertid finnas en skillnad till mellan förföljelsen av judar och den nutida fientligheten mot muslimer. Förkrigstidens antisemitism riktades inte enbart mot religiösa judar utan också – och kanske framför allt – mot assimilerade judar, vilka inte längre var så lätta att identifiera på något tydligt sätt. Fördomar mot muslimer verkar i mindre grad vara betingade av ras, och mer av kultur och religion.
Men också denna skillnad kan vara mer skenbar än verklig. Antisemiter på 1800- och 1900-talet förutsatte att en jude alltid var en jude, oavsett vilken tro han eller hon bekände sig till. Judar var alltid lojala mot de egna. Judendom sågs inte som en andlig tro, mer som en politisk kultur som definitionsmässigt var oförenlig med den västliga civilisationen och dess institutioner. Denna kultur fanns i judarnas blod. För att försvara den ljög judar alltid för ickejudar.
Dessa föreställningar fanns långt före nazisterna. I själva verket var de orsaken till varför de lärda författarna till det oberoende Norges första författning – utkastet skrevs 1814 – förhindrade judar att bli medborgare. Skälet till att utesluta judar grundades på ett försvar för upplysningens principer: judisk kultur och judiska övertygelser skulle oundvikligen underminera Norges liberala demokrati.
Dagens fiender till islam använder ofta just detta argument: muslimer ljuger för otrogna. Deras religion är inte andlig utan politisk. De kan se sansade ut, men skenet bedrar. Vad vi måste frukta är, med Gaffneys ord, ”denna smygande, omstörtande form av jihad”.
Men även om de underliggande rädslorna och fördomarna som handlar om muslimska och judiska konspirationer liknar varandra, blir konsekvenserna sannolikt rätt olika. Judarna, anklagade av nazisterna för att utgöra ett existentiellt hot mot Tyskland, kunde förföljas – och senare mördas en masse – med fullständig straffrihet. Bortsett från några små desperata uppror fanns ingen chans för judar att bjuda nazisterna motstånd.
Den revolutionära islamismens brutala våld, å andra sidan, kan inte negligeras. Islamistiska terrordåd i västländer kan bara förhindras genom bra underrättelseverksamhet och polisarbete, särskilt i muslimska samhällen. Men om alla muslimer motarbetas och förödmjukas kommer terrorismen att bli rejält mycket värre. Och vad ett ”globalt krig mot islam” skulle göra med den extremt lättantändliga politiken i Mellanöstern och Afrika kan lätt gissas.
I det fallet skulle den ”civilisationernas kamp” som existerar i islamistiska terroristers tankar, precis som hos somliga av deras mest hårdnackade fiender, inte längre vara något ur fantasin – den skulle kunna bli verklighet.
Huruvida Trumps korsfarare tänder brasor utan att riktigt veta vad de håller på med, eller om de faktiskt önskar sig en storbrand, är ännu oklart. Ren okunskap kan inte uteslutas i dessa kretsar. Men det är kanske inte alltför cyniskt att föreställa sig att Trumps ideologer vill se blod. Islamistiskt våld kommer att bemötas med undantagslagar, statssanktionerad tortyr och inskränkningar i medborgerliga rättigheter – kort sagt, med ett auktoritärt styre.
Detta är måhända vad Trump vill. Men det är säkerligen inte det resultat som de flesta amerikaner, inklusive somliga av dem som röstade på honom, skulle önska sig.

Ian Buruma

översättning: Henrik Bredberg
copyright: Project Syndicate, 2017
Ian Buruma är professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College, New York.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen