Kultur

Skånska mordfall skildras nyanserat och med humor

Sven Boräng och Andrea Edwards i "Skånska mord 1989-2016".Bild: Emmalisa Pauly

Skånska mord 1989-2015

TEATER. Av Kristian Hallberg. Regi och scenografi: Tobias Hagström-Ståhl. Kostym: Jenny Ljungberg Ljus: Hannele Philipsson. Ljud och komposition: Anna Haglund. Mask: Siv Nyholm. Medverkande: Kerstin Andersson, Anders Blentare, Sven Boräng, Ester Claesson, Andrea Edwards, Johan Hafezi, Andreas Henningsson (musiker), Natalie Sundelin. Intiman, Malmö Stadsteater, 10/2.
Den mest direkta associationen till orden Skånska mord är Ernst-Hugo Järegård och tv-serien från 1986, där han på ett oförglömligt sätt gestaltade mördare i gamla berättelser, som till exempel Veberödsmannen (1902), Esarparen (1932) och Yngsjömordet(1889).
Det skånska mördandet har dock dessvärre fortsatt och i sin nyskrivna pjäs "Skånska mord 1989-2015" utgår dramatikern Kristian Hallberg från ett antal välkända mordfall i modernare tid. Bjuv, 1994. Malmö, 2009. Ystad, 2015. Klippan, 1995. Teckomatorp, 2007. Hörby, 1989.
Hallberg utforskar vad som kan ha sagts och gjorts innan eller efter brotten har begåtts och vad som kan leda till, eller följa i fotspåren av en så pass fasansfull händelse.
På Intimans scen står ett växthus. I bakgrunden hörs diskret, drömsk musik, framförd delvis live på kontrabas. Sju följsamma skådespelare kliver in och ut ur rollerna (och det ”skyddande” växthuset), i grunden klädda i samma kostymer men med olika, mer eller mindre tokigt lekfulla attribut för att förstärka de olika rollfigurerna. I de sex olika scenerna får växthuset sällskap av saker som ett pingisbord, en midsommarstång, ett dignande picknickbord eller en ballongprydd barnkalasdukning.
Tobias Hagström-Ståhls regi förstärker textens önskan om att undvika att gå pang på rödbetan, att cirkulera i utkanterna av det hemska, att nyansera. Han använder mycket humor; som när en flashbacktråd gestaltas genom en samling rusiga, champagne-pimplande överklasstyper som spekulerar fritt och våldsamt; eller som när de manliga skådespelarna kläs i flickklänningar och korkskruvslockar och går på barnkalas. Och variation; ena gången möter vi en mördare ett antal år senare, en annan gång ett offer strax innan och en tredje gång de anhöriga strax efter. Uppsåtet är ädelt och budskapet tydligt: Vi är alla en del av vår samtid.
Men någonstans blir det hela aningen för teoretiskt och abstrakt, trots överlag fina och lyhörda skådespelarinsatser. Visst, man behöver inte känna till de sex fallen i detalj för att kunna ta in föreställningen, men det blir en avsevärt förstärkande faktor om man gör det.
Mest bränner det till när det är som enklast – när en mor med ett stort antal varningens ord skickar iväg sin unga dotter på dejt (här glänser Andrea Edwards och Ester Claesson i ett vanligt men ovanligt mor- och dottertjafs) eller när den lilla detaljen att kalas-glassen befinner sig i just frysen i källaren öppnar ett bråddjup (smärtsamt fint gestaltat av Sven Boräng).
Kanske är det också så att upplevelsen påverkas av det faktum att fallen i "Skånska mord 1989-2015" på ett obehagligt och orättvist sätt redan känns ”daterade” (på samma sätt som tv-serien från 1986 gör i relation till denna uppsättning). För strax utanför den premiärfestliga teatersalongen pågår just precis nu en ny typ av brottsvåg – som är så akut aktuell att den känns svår att teoretisera runt.
Gå till toppen