Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Efter självmorden bland ensamkommande flyktingar – stärk barnpsykiatrin.”

Med stor efterfrågan och långa väntetider inom barn- och ungdomspsykiatrin hyser vi en oro för vad som kan komma att hända. De aktuella självmorden bland ensamkommande flyktingar understryker allvaret, skriver överläkarna Björn Ramel och Karima Assel.

Självmord inträffar sällan plötsligt. Det är ofta en process där psykisk sjukdom i kombination med andra och kanske akuta påfrestningar leder fram till den ödesdigra handlingen, skriver två överläkare inom barnpsykiatrin.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Dödsfall som inträffar i väntan på sjukvård, exempelvis för cancer eller hjärtsjukdom, brukar uppmärksammas i medierna. Särskilt om den drabbade är ung. I typiska fall uttrycker anhöriga sin sorg medan politiker lovar bot och bättring.
I kölvattnet på de senaste veckornas självmord bland ensamkommande flyktingar har det varit ont om den sortens artiklar.
Många omständigheter kring fallen är okända. Rimligen fanns dock behov av psykologisk hjälp. Då väntetiderna för behandling är långa till barn- och ungdomspsykiatrin på många håll – till exempel i delar av Västra Götalandsregionen, där ett av självmorden inträffade – är det inte osannolikt att någon av dem stod i kö för vård.
Runt 90 procent av dem som tar sitt liv har en psykisk sjukdom. Ensamkommande flyktingbarn har ofta upplevt svåra umbäranden och upprepade trauman, vilket i sig är en riskfaktor för suicidalt beteende. Lägg därtill stress över asylprocessen och osäkerhet om framtiden.
En studie i Norge fann att nästan 42 procent av ensamkommande mår så dåligt ett par månader efter ankomsten att de har en psykiatrisk diagnos, framför allt posttraumatiskt stressyndrom. Överförs resultaten till svensk kontext kan 14 500 av de 35 000 ensamkommande som kom hit 2015 ha haft en psykiatrisk diagnos. Andra undersökningar pekar på att siffran kan vara högre.
Detta innebär ett stort tryck på barn- och ungdomspsykiatrin, som redan före det höga inflödet av flyktingar 2015 drogs med långa kötider. I en enkät för drygt ett år sedan oroade sig verksamhetschefer inom barnpsykiatrin för bristande resurser och förmåga att möta de ensamkommande flyktingbarnens behov av psykiatrisk vård.
För de traumatiserade flyktingbarn i Skåne som mår sämst finns en specialiserad öppenvårdsenhet, teamet för krigs- och tortyrskadade. Där görs prioriteringar och olika arrangemang för att täcka behoven, men för många är väntetiden för individuell psykoterapi i nuläget ett år. Barn som inte mår fullt lika dåligt och behandlas på andra enheter inom regionens barn- och ungdomspsykiatri får ofta snabbare hjälp. Det rimmar illa med sunt förnuft och den prioriteringsordning riksdagen bestämt.
Nyhetsrapporteringen efter självmorden har fokuserat på den nya asyllagen och åldersuppskrivningar. Det är tveklöst relevanta perspektiv – vi är många inom professionen som varnat för konsekvenserna.
Ibland hävdas också att det inte är barnpsykiatrins bord när ensamkommande efter negativt besked i asylprocessen agerar självdestruktivt eller suicidalt, tas till BUP-akut och förklarar: ”Jag tar hellre tar mitt liv i Sverige än utvisas till helvetet jag flytt ifrån.” Asyllagen är inget BUP kan påverka, lyder resonemanget.
Som barnpsykiatriker har vi träffat dessa desperata ungdomar otaliga gånger och har stor förståelse för den vanmakt och frustration situationen kan väcka hos vårdpersonal. Den som möter ungdomarna i ögonhöjd och lyssnar på deras berättelser utan att drabbas av medkänsla och kval över hur asylsystemet kan förvrida enskilda öden har möjligen själv en brist.
Men det handlar inte bara om asylperspektivet. Ett gott mottagningssystem kräver också att nätverket av aktörer runt barnen – skola, boende, god man, boendepersonal, socialtjänst och inte minst vården – har kompetens och resurser att ge rätt stöd. Idag sviktar det många gånger. Det kan förstärka barnets känsla av ensamhet, förvärra symtom och i förlängningen öka risken för självmordsnära beteende.
Självmord inträffar sällan plötsligt. Det är ofta en process där psykisk sjukdom i kombination med andra och kanske akuta påfrestningar leder fram till den ödesdigra handlingen. Och psykisk ohälsa kan lindras eller behandlas, och risken således minskas för en suicidal process med dödlig utgång. Förutsättningen är att vuxna kring barnet uppmärksammar svårigheterna, samarbetar med andra aktörer och vid behov remitterar till sjukvården.
Idag förs olyckligt nog ingen statistik i Sverige över suicid bland ensamkommande flyktingbarn. Men oss veterligt har det inte inträffat något fullbordat självmord bland ensamkommande i Skåne som har haft kontakt med barnpsykiatrin. Det talar för att vården har kunnat göra skillnad.
Med ökad efterfrågan och långa väntetider hyser vi en oro för vad som kan komma att hända. De aktuella självmorden, oavsett orsak, understryker allvaret.
Barnpsykiatrin behöver stärkas för att snabbare erbjuda hjälp. Insatser från skola, socialtjänst, god man och primärvården måste trappas upp.
Problemet är kanske inte främst att kunskaper om målgruppen saknas. Däremot behöver de spridas och tillämpas i högre utsträckning. Förhoppningsvis kan det kunskapscentrum om ensamkommande flyktingbarn som Socialstyrelsen nu planerar bidra med detta.

Björn Ramel

Karima Assel

Björn Ramel är överläkare vid teamet för krigs- och tortyrskadade på BUP i Malmö. Karima Assel är överläkare i Stockholm. Båda är specialister i barn- och ungdomspsykiatri samt representanter för Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatris arbetsgrupp för asyl- och migrationsfrågor.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen