Gästskribenten

Ann-Sofie Dahl: "Mer som skiljer än som förenar May och Trump."

Hand i hand. Det var en nästan rörande syn, med mycket symbolik, när USA:s splitternye president och den brittiska premiärministern anlände till den gemensamma presskonferensen i Vita huset hand i hand.
Vem som stöttade vem är oklart; både Donald Trump och Theresa May kan nog behöva någon att hålla i handen i de förvirrade tider som råder.
Tillsammans symboliserar de det omvälvande 2016, det år när populismen vann över förnuftet och kastade både deras egna länder och resten av västvärlden ut i osäkerhet och turbulens.
Theresa May var den första västledaren att besöka den nye amerikanske presidenten, bara en vecka in i hans ämbetsperiod – fast, påpekar hennes kritiker på hemmaplan, Trump hann med att ringa åtta andra regeringschefer innan han blev klar att slå numret till 10 Downing Street.
För Mays del var besöket ägnat att visa att Storbritannien alls inte är det minsta isolerat eller marginaliserat utan fortfarande spelar en roll i världen, trots – eller rentav på grund av – brexit. Och att i görligaste mån påverka den säregne nye presidenten i positiv riktning och ge några vänliga – och välbehövliga – råd på vägen.
I åtminstone ett avseende gick det enligt planen. May fick Trump att buttert erkänna att han under deras privata samtal hade sagt sig stå ”100 procent” bakom det Nato han i andra sammanhang kallat föråldrat.
Trumps motiv till att så raskt välkomna den brittiska premiärministern till Washington lär ha varit av mindre ädelt slag. Främst handlade det väl om ännu ett gyllene tillfälle att splittra och försvaga Europa, mindre om värdet av det gamla special relationship som bundit de båda länderna samman allt sedan andra världskriget.
Det är förstås inte heller lika poppis längre ens i London. Knappt hade May klivit in i limousinen efter sitt möte från Trump förrän det började klagas där hemma över att hon agerat pudel för USA.
Just som Tony Blair, som – menar en del – viljelöst lät sig ledas in i krig i både Irak och Afghanistan av den dåvarande presidenten, George W. Bush.
Fast Bushs efterträdare Barack Obama gjorde närmast tvärtom när han avlyste sin röda linje i Syrienkriget efter att det brittiska parlamentet röstat mot deltagande.
”Speciellt förhållande” eller inte, det är ändå mycket mer som skiljer än som förenar May och Trump. Synen på frihandel och på sanktionerna mot Ryssland är bara några frågor.
Däremot har de båda en uppenbar fäbless för ordet great. Trump har ju lovat att göra supermakten "great again", som om den någonsin skulle ha upphört att vara just det.
I följderna av brexit drömmer många britter om att återupprätta det gamla imperiebygget – som i Great Britain.
Och nog vore det bra om May hade någon mer att hålla i handen.
Gå till toppen