Kultur

Avskräcks inte av titeln

Enrique Vila-Matas fanclub liknar en sekt av invigda som fanatiskt läser allt han publicerar, skriver Gabriella Håkansson. Foto: Maj Lindström.

Enrique Vila-Matas

BOKEN. Utan logik i Kassel. Övers Yvonne Blank. Bokförlaget Tranan.
Jag måste erkänna att jag inte blev så entusiastisk när jag läste förhandsreklamen för Enrique Vila-Matas nya bok. Det verkade vara ännu en metaroman som problematiserade sin egen tillkomst och ställde frågor om litteraturens och avantgardets uppdrag, medan den världskände katalanske författaren själv flanerade runt och ventilerade sin åldersångest. Gäsp!
Att titeln Kassel no invita a la lógica på svenska dessutom hade blivit "Utan logik Kassel" och lät som sexkomedin "Utan trosor i Tyrolen", gjorde inte saken bättre.
Tvehågset började jag bläddra. Satte igång att läsa. Och så PANG! var jag fast. Jag hade glömt att Enrique Vila-Matas är Enrique Vila-Matas, och att ingen förhandsreklam i världen kan göra hans litteratur rättvisa.
I kort sammanfattning handlar boken om författaren Enrique som får en inbjudan att delta i konstutställningen Documenta i Kassel, där han förväntas sitta på en kinakrog och skriva som ett led i utställningens tema. Han fattar omedelbart aversion mot tanken på att förvandlas till en installation och får ångest. Väl på plats finner han sig motvilligt i sin uppgift, vankar runt och tittar på konst (som ofta inte går att upptäcka för att den är del av omgivningen) och känner sig obekväm. Låter trist? Ja, absolut, men boken skulle lika gärna kunnat handla om en man som stirrar på ett träd. Det unika med Enrique Vila-Matas är att man drabbas av en märklig känsla av att vara indragen i något magiskt var gång man läser honom. Verkligheten tänjer sig, och tanken svindlar.
I Kasselboken, som både är en självbiografisk text och ett slags litterär essä i konstmiljö, lägger han under promenaderna på Documenta ut en rad idéer om avantgardets uppgift. Grundtanken är att språket har förlorat sin elementära förmåga att beteckna tingen och världen har avförtrollats.
Om författaren likt en mystiker viger sitt liv åt litteraturen och i avskildhet studerar urkunderna, det vill säga världslitteraturen, kan kanske ordet i hans verk återfå sin mimetiska förmåga och världen återförtrollas om så bara en kort stund, medan man läser? Möjligen är detta avantgardets uppgift, och möjligen ligger denna mystiska lära till grund för hans modernistiska estetik, som använder symboler, synestesier och dolda korrespondenser för att skapa nya dimensioner i narrativet. Precis som hos Borges bildar Vila-Matas och läsarna också en slags kyrka där litterär parafernalia som fotnoter och originalutgåvor fetischeras. Levande människor blandas med döda och fiktiva karaktärer. Fantasin och livet smälter samman. Alla gränser sprängs.
I den mån det finns något budskap i Kasselboken så är det just det att litteraturen och konsten aldrig kan vara en del av omgivningen. Konsten hör till en högre dimension. Den är helig, och varken kan eller bör, trivialiseras.
Enrique Vila-Matas fanclub liknar också mer en sekt av invigda som fanatiskt läser allt han publicerar – tjugofem böcker hittills, varav fem på svenska, de flesta ganska lika varandra – i jakt på nycklar till författarskapets inre rum. Inte heller jag kan värja mig emot löftet Enrique Vila-Matas lockar med; att via litteraturen få uppleva en sannare verklighet, en glimt bortom slöjan.
"Utan logik i Kassel" är kanske inte en av hans bästa böcker, men den levererar och den bidrar definitivt till att bygga vidare på författarskapets magi.
Gå till toppen