Annons:
Annons:
Annons:

Om att inte få hata hur som helst

Text: Sandra Jakob

Helgar ändamålen medlen? Det har varit en viktig aspekt i diskussionen om Aftonbladets gräv på Flashback. Ni vet ju redan att Aftonbladet via Researchgruppen har fått tillgång till information om registrerade användare av diskussionsforumet Flashback. De har haft tillgång till informationen under en lång tid och publicerade för drygt en vecka sedan flera artiklar där användare konfronterades och fick frågor om vad de hade skrivit på en av nätets mörkaste platser.

Flashback är verkligen en mörk plats. Visst finns det också roliga diskussionstrådar om exempelvis bästa köksutrustningen och tips om resor till udda platser. Tyvärr får dessa långt ifrån den uppmärksamhet som de mörkare trådarna får. Flashback är de facto en plats där människor, utan någon som helst hänsyn till sin nästa medmänniska, kan vräka ur sig sina åsikter. Aftonbladets gräv visar detta på ett oerhört tydligt sätt. Hittills har en läkare som skrivit nedlåtande och rasistiskt om sina patienter och en EU-tjänsteman som hatar invandrare, konfronterats om sin delaktighet på plattformen.

Tidningens artiklar och inslag har väckt många frågor. Helgar ändamålet medlen? Är det okej att exponera människor, som tror att de har diskuterat anonymt, på grund av att de har förtroendeuppdrag i samhället?

Flera mediedebattörer har haft invändningar mot publiceringen. De menar att människor måste ha en plats på nätet där de kan blotta sina innersta tankar, till exempel ytterst privata frågor kring sexualitet och relationer, utan rädsla för att någon ska få reda på det.

Jag tycker inte att det varken finns plats eller tolerans för någon sorts hat i vårt samhälle eller på nätet, oavsett plattform. Att hata, mobba, sprida rasistisk dynga och onda tankar är inget vi behöver eller vill ha. Speciellt olämpligt och hemskt är det när personer med förtroendeuppdrag i samhället gör det. Läkaren och tjänstemannen som granskades av Aftonbladet var mer än pinsamma i sina förklaringar.

Aftonbladet gjorde rätt som granskade databasinformationen från Flashback. De hanterade materialet ytterst professionellt och som de journalister de är. De tittade närmare på det, gjorde ett lämpligt urval och lät de konfronterade personerna berätta sin sida av historien. Aftonbladet grävde inte i användarnas privata frågor. De visade upp hatet som finns bland människor som vi ska kunna ha tilltro till.

Om reklamen i våra sociala kanaler

Text: Sandra Jakob

Nu var det länge sedan vi pratade om modebloggarna. Retar ni er på dem? Det är det många som gör. De retar sig på hur bloggarna bara publicerar bilder på sina nya outfits. Ytligt, tråkigt och intetsägande är oftast beskrivningarna av dessa bloggar.

Visst, jag kan också tröttna på deras eviga shoppande och önska att vissa av dem ibland lyfte blicken ovanför shoppingkassen och betraktade världen och alla dess orättvisor och fasor för en stund.

Jag får ändå erkänna att jag i perioder tycker att det är väldigt roligt att titta på deras nya plagg och få tips om nya stilar. Allt är inte ont i modebloggsvärlden. En lagom dos av allt är ändå okej.

Det som de dock inte alltid får ordning på är reklamen. En stor del av de inblandade sponsras av olika företag och får gratis prylar, plagg och resor i utbyte mot exponering i bloggarna. Om sponsorsamarbeten förekommer ska det skrivas ut tydligt i blogginläggen (det är lag på det) och får bloggarna gratis prylar ska de betala skatt för värdet (det är det också lag på). Även om de har blivit bättre är det långtifrån alla som redovisar sina samarbeten.

Kulturjournalisten Jan Gradvall skrev i förra veckan en tänkvärd krönika om reklam i sociala medier där han också visade hur reklamen förändrats. Borta är annonserna och istället har produktplaceringen tagit sin plats på tronen som den stora vinnaren i reklamkampen.

Produktplacering är smart om bloggaren tydligt berättat om samarbetet och varit öppen med det. Det har jag svårt att bli irriterad på. Desto mer irriterad blir jag på annonsfönster som ploppar upp så fort jag klickat på en länk. Reklam som reklam, vad är det för skillnad?

Jag kan tycka att det finns grader i helvetet när det gäller reklamen. Vinnare är de företag som har vett att förstå mediet som de satsar sina pengar på. En bloggare som på ett enkelt och naturligt sätt tar med prylar som inte känns påklistrade eller krystat inklämda i vardagen är en vinnare. Trovärdighet är ledordet.

En trovärdig bloggare behåller sina läsare, inspirerar och får möjlighet att utvecklas. Det får inte en som försöker ducka för frågor om reklam. Det blir bara pinsamt.

Om att rensa bort för att gå vidare

Text: Sandra Jakob

Sedan ett och ett halvt år tillbaka har Twitter fallit ifrån min radar. Det som en gång gav mig massor av glädje känns numera mest lite… Jobbigt. Hur kom det sig?

Kanske för att jag följer alltför många twittrare. 585 närmare bestämt. Flödet blir ibland lite jobbigt. Intressanta, roliga och fascinerande tweets blandas upp med reklam, skämt och helt ointressanta diskussioner. I slutändan läser jag ingenting och scrollar bara neråt i en evighet utan att varken ge eller få något. Det är i det läget en får ta sig i kragen och fundera över: vad är det jag vill ha ut av den här plattformen och vad kan jag tillföra den, egentligen?

Twitter och jag har haft en rätt bra relation i nästan sju år. Det är klart att vi har tröttnat på varandra i perioder. Å andra sidan har vi också haft riktigt roligt tillsammans och de första åren var speciellt underhållande. Mitt nätverk var inte så stort men innehöll bra folk och jag kände att jag hela dagarna fick ta del av upplyftande branschdiskussioner. Via Twitter diskuterade aktuella frågor med de som kunde mer, som var längre fram och som generöst delade med sig av sin kunskap och sitt tankesätt. De visade vägen för en hungrig novis. På Twitter skapades relationer med människor som senare också blev mina vänner.

Därför känns de speciellt tråkigt att det ska vara så svårt att få ut något av det i dag. Kanske ännu värre är känslan att jag inte ger något, att mitt flöde har gått och blivit en opersonlig rad av retweets med budskap som jag finner viktiga. Var finns mina frågor, åsikter och små berättelser ur vardagen numera?

När jag tänker efter så finns de på Instagram. Där finns numera våra väl valda bilder av verkligheten, med perfekt ljus och skärpa – allt för att visa upp den vackra bild som vi vill förmedla. Men Instagram är en plats för vällust. Twitter är platsen för samtalet, en plats för den stundtals hetlevrade diskussionen. På Twitter kan pulsen gå upp, folk kan bli osams. Det händer sällan, om aldrig, på Instagram.

Det är nog dags att rensa bland de jag följer; skala ner för att kunna växla upp. 585 får bli 250. Eller kanske till och med 200. Jag tror att jag ska börja rensa direkt.

Om att tacka nej till rasism

Text: Sandra Jakob

Att tacka nej till saker är oftast förknippat med negativitet, jobbiga känslor. Kanske finns det också i bakgrunden en rädsla att göra någon annan besviken.

Det är inte lätt, men jag har alltid levt efter devisen att det är bättre att tacka nej till någonting än att tacka ja och sedan plågas av beslutet.

Med detta i bakhuvudet har jag känt en sådan befrielse den senaste tiden. I mina sociala nätverk händer det allt oftare att mina kontakter offentligt tackar nej till sådant som de inte vill ha. Den mest klassiska av statusuppdateringar i denna kategori handlar om människor som inte vill ha fler inbjudningar till diverse spel (psst, ni vet väl att man kan blockera speltillverkare på Facebook och därmed slippa alla inbjudningar?).

Att tacka nej till spel är inte så kontroversiellt. Att tacka nej till rasister kan vara det desto mer.

Flera av mina vänner på Facebook har på sistone valt att tydligt ta ett ställningstagande när det gäller rasism och främlingsfientlighet. En person skrev rakt upp och ner att om det fanns kontakter i hans sociala nätverk som inte trodde på människors lika värde och närde någon typ av främlingsfientlighet i sin kropp, kunde de personerna ta bort honom som vän omedelbart. I kommentarerna till inlägget berättade vissa direkt att de inte höll med honom och att vänskapstiden på Facebook var över. Andra tyckte att det var fel att inte vilja vara vän med oliktänkande, att alla har rätt till en egen åsikt och att vi lever i ett fritt samhälle.

Des sistnämnda argumenten har jag hört till förbannelse av människor som har ansett sig vara censurerade av hd.se när de inte har fått sina rasistiska kommentarer publicerade. Då brukar jag alltid säga: ”nej du är inte censurerad, du kan säga och skriva vad du vill men inte på vår sajt, där tror vi på människors lika värde – ropa ut ditt budskap någon annanstans”.

Är det en sak som jag tycker riktigt bra om så är det människor som vågar ta ställning.
Är det en sak som jag tycker riktigt illa om så är det unkna, främlingsfientliga åsikter som försöker förstöra vårt öppna samhälle.

Våga vara obekväm. Våga stå upp för rätt saker. Våga tacka nej.

Om att hitta rätt radioväg

Text: Sandra Jakob

Dagens eko kvart i fem.
En helig stund i min barndom. Mamma hojtade att vi skulle skruva upp radion. Alla blev lite tystare. De rapporterade om krig och elände, politiskt käbbel, någon ny teknisk innovation, lite väder på det och så var det slut. Radion hade en central plats i vårt kök och i vår vardag och radiokärleken har gått i arv. Jag lyssnar mycket på radio och kan inte tänka mig en vardag utan Klassisk morgon och Ekots lördagsintervju. Men för mig är den stora behållningen Sveriges radios app i mobilen. Jag lyssnar på programmen som poddar och älskar att jag kan lyssna när jag vill och var jag vill.

I förra veckan kom beskedet att den stora digitalradioutredningen är klar. Det är inte första gången som vi tror oss ha en färdig utredning. Redan för tio år sedan diskuterades frågan och en kommitté kom med ett uttalande. Sedan hände det inte mycket. Frågan gick i stå trots att Sveriges radio har sänt digitalradio (DAB) på prov i många år och är väl rustade för att ta sig an nedsläckningen av FM-nätet.

Men den här gången ser det faktiskt ut att bli allvar av DAB-frågan. För en gångs skull har public service och de kommersiella radioföretagen enats och alla rekommenderar att det analoga radionätet, FM, släcks år 2022. Redan om två år kan sändningarna sätta igång på allvar. Jag ska inte rada upp alla fördelarna med digital radio men ivrarna påstår att det behöver mindre energi, har plats för fler kanaler och att ljudkvaliteten inte går att jämföra med det analoga nätet. För att kunna lyssna kommer det att krävas nya radiomottagare, både hemma och i bilen.

Kritikerna säger att det vore bättre att lägga pengarna på att bygga ut wifin, fibern och andra lösningar så att vi istället kan ha tillgång till radion via nätet. I digitalradioutredningen nämns detta också men att det demokratiska perspektivet, att kunna erbjuda radio oberoende av annan teknisk lösning till alla, gör frågan omöjlig att lösa på det sättet.

Båda sidor har sin poäng och jag tror att radiolyssnandet i en speciell apparat i hemmet är på väg bort i takt med att de yngre generationerna konsumerar allt (!) i mobilen. Men i ljuset av att vi ännu inte är där helt och hållet kan jag förstå önskan att fortfarande erbjuda ett digitalradionät. Men förringa inte mobilutvecklingen. Bara de senaste två åren har konsumtionen av medier fullkomligen exploderat i mobilen. Den trenden kommer inte att avstanna. Om några få år kommer mobilen ha konkurrerat ut nästan alla andra prylar. Då kanske ett DAB-nät känns lite onödigt påkostat.

Dags för polisen att hitta sin väg

Text: Sandra Jakob

Nu är det ett tag sedan vi pratade om polisen. Jag har tidigare skrivit om deras märkliga, långa och kostsamma utveckling av ett nytt datasystem och hur det sedan inte kunde användas av poliserna ute i landet eftersom det var alltför komplicerat och tidskrävande. Jag blir matt bara av att skriva den meningen.

Nej, de har det sannerligen inte lätt. Det känns ibland som om hela myndigheten dras med inställningen att ”det här med internet är snårigt”. Visst förstår jag att alla har olika trösklar att ta sig över när det gäller den digitala utvecklingen och att poliser helst vill ägna sig åt polisarbete, inte teknik. Men samtidigt är jag övertygad om att en kunnig poliskår som vet hur de ska använda de smarta system som de får (här gäller det att underlaget till upphandlingarna är extremt bra!) bara kan bli bättre poliser som har mer tid över till polisarbete.

Dagens Nyheter har den senaste veckan publicerat en utmärkt granskning av vårt IT-samhälle. Förutom att de avslöjar skrämmande luckor i säkerheten kring stora sajter berättar de om polisens bristande kompetenser och kunskap kring it-brottsligheten. Av cirka 2000 polisutredningar har endast två lett till en fällande dom, enligt DN:s granskning. I artikeln nämns också Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport om polisens förmåga att utreda IT-brott. Där konstateras att den generella kunskapen bland poliserna är väldigt låg. Men om man ger dem rätt verktyg och uppmuntrar till en attitydförändring (nätet är kul, teknik är kul!) så kan de också börja intressera sig för den digitala omställningen.

Nej, de har det sannerligen inte lätt hos polisen. Men en sak har de gjort rätt! I veckan tog polisen i NV-Skåne steget ut på Facebook och startade en fanpage så att man kan följa deras uppdateringar och ta del av deras aktivitet på Facebook. Än så länge har de presenterat sin områdeschef och lagt ut en efterlysning. Det är inte så dumt men jag hoppas självklart på mer aktivitet.

Behöver de en förebild kan de för all del vända sig till sina kollegor i Växjö och Alvesta. Deras poliser är oerhört aktiva på Facebook och har verkligen förstått vikten av att hålla en personlig ton. Deras Facebooksida är en inspirerande plats full av berättelser från polisernas vardag, ofta med ett tydligt budskap om vikten av respekt mellan människor och poliser. De är duktiga på att med ord och bild berätta vilket jobb de gör när de hjälper människor i nöd.

Exakt det som är polisarbete, på nätet och på gatorna.

Om svenskarna och internet

Text: Sandra Jakob

Så kom då äntligen årets upplaga av ”Svenskarna och internet”, min favoritrapport. Det är julafton varje gång Stiftelsen för internetinfrastruktur, .SE, berättar om hur vårt internetanvändande har förändrats under det senaste året. Låter det nördigt? Ja, det är det också! Speciellt rolig är delen om sociala medier.

Här är några hårda fakta:

  • 68 procent av svenskarna använder Facebook, 28 procent finns på Instagram och 19 procent finns på Twitter.
  • Vi ägnar i snitt fyra timmar i veckan åt sociala medier.
  • 40 procent läser någon gång bloggar men bara åtta procent gör det dagligen. Det är en tydlig trend att intresset för bloggar går ner för varje år.

Om man tittar på vad människor gör när de lägger sin tid på sociala medier framträder tydliga åldersskillnader. I den yngsta åldersgruppen, 12-15 år, är de mer aktiva än andra när det gäller Instagram, chatt och videosamtal. Äldre ungdomar, 16-25 år, besöker Facebook, delar och skickar vidare länkar och inlägg och gör egna uppdateringar i de sociala nätverken. Aktivitetsnivån är här väldigt hög. Från 45 år och uppåt handlar det allra mest om att läsa forum, bloggar, ägna sig åt video- och telefonsamtal samt dela och skicka vidare länkar. De egna inläggen lyser med sin frånvaro.

Apropå att lysa med sin frånvaro kommer jag osökt in på den senaste sociala mediersnackisen; vår nya regerings brist på aktivitet i de sociala nätverken.

Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en granskning av den nya regeringen och konstaterade att deras närvaro och aktivitet i de sociala medierna är skrämmande låg. Utrikesminister Margot Wallström har ett Twitterkonto men har i skrivande stund endast gjort 556 uppdateringar. Det går självklart inte att jämföra med hennes företrädare, Carl Bildt, vars kanske främsta kommunikationskanal var just Twitter. Gå vi sen tillbaka till .SE:s rapport visar den samtidigt att endast 19 procent av svenskarna finns på just Twitter.

Då kan vän av ordning undra varför Twitter är så viktigt? Man är inte mindre regeringsduglig om man är en dålig twittrare, nej. Men som alltid när jag diskuterar sociala medier så handlar det om att plattformen inte är det viktigaste utan attityden till de kommunikationskanaler som numera är en del av vårt samhälles infrastruktur.

Vår nya framtidsminister (!) Kristina Persson, 69 år, och hennes stab kommenterar i Expressen hennes bristande engagemang i de sociala nätverken med orden att de ska ”titta på saken” samt ”då måste man bestämma sig för hur ens strategi skulle se ut”.

Det finns mycket jag skulle kunna säga om de kommentarerna men jag väljer att vara konstruktiv.

Så för att slippa få höra fler lama ursäkter i framtiden kommer här två välmenande tips till Kristina Persson samt alla andra som undrar hur de ska sätta igång:

  1. Bara gör det!
  2. Strategi byggs av erfarenhet. Du hittar din egen röst på vägen.

Fråga vilken 15-åring som helst.

Om att hitta lösningar

Text: Sandra Jakob

I förra veckan var jag på Future Conference, en dag som handlade om digitala medier, framtiden, och hade som syfte att inspirera människor att lyfta bland annat Helsingborgs stad och verksamheter framåt.

Själv blev jag inspirerad av Hampus Jakobssons energi och tankesätt. Han är entreprenör och investerare, verksam i Malmös dynamiska start-up-värld och har en framgångsrik karriär inom mobilbranschen som en av sina många meriter. Hampus Jakobsson är en kille som onekligen har haft anledning att fundera på det här med problemlösning, kreativitet och utveckling. Han sa en sak som fastnade hos mig när han beskrev hur man ska hitta en lösning på ett problem: ”prata om problemet, inte lösningen”.

Har ni hört talas om appen Secret? I samband med skolornas terminsstart har det skrivits en del om appen i tidningarna. Kortfattat kan man beskriva Secret som en mobilapp för smartphones där man, helt anonymt och utan möjlighet att efterforska vem som har skrivit inlägget, kan dela med sig av en kort uppdatering som sedan kan kommenteras och gillas.

Tanken är att man i appen ska dela med sig av sina innersta tankar, och som namnet antyder – sina hemligheter. Jag har haft koll på appen sedan i vintras och brukar med jämna mellanrum gå in och kolla vad som skrivs. Hittills har jag fått veta att en man i San Fransisco bedrar sin fru och inte har dåligt samvete. En annan hemlighet kommer från Austin och är en gripande text om hur personen har fått ett tufft cancerbesked men inte vågat berätta om sjukdomen för sin familj.

Svenska mediers rapportering kring appen har nästan bara handlat om hur tonåringar uppmanar varandra att recensera sina (uteslutande!) kvinnliga klasskamraters utseende, om illasinnad och elak ryktesspridning och hur elever på bland annat Helsingborgs skolor mår dåligt av vad som skrivs i appen.

Secret är för många en ventil. Att den används i mobbningssyfte är oerhört allvarligt och något som vi måste diskutera; öppet, ärligt och inte bara med våra tonåringar utan som människor som tillsammans lever i ett samhälle och har ett ansvar gentemot varandra.

Och jag tycker att vi ska ta till oss Hampus Jakobssons viktiga råd. Vi ska prata om mobbingen, om att det är en intelligensbefriad aktivitet att recensera och kommentera sina klasskamraters, kollegors och vänners utseende och att den energin istället borde läggas på att utveckla idéer som kan föra samhället framåt. Vi ska inte prata om att appar som Secret borde förbjudas, att ungdomars mobilanvändande ska regleras och att mobiler inte hör hemma på skolorna.

Vi ska prata om problemet, inte lösningen. Först då kommer vi att hitta en vettig lösning på problemet.

Om att våga sätta igång!

Text: Sandra Jakob

Så roligt att vi ses igen i spalterna kära läsare! Har ni haft en skön sommar? Vi fick nog alla en överdos av solnedgångar, grillar och badande barn på Instagram!

När sommaren övergick till höst var det tänkt att jag skulle föreläsa om sociala medier för en grupp glada pensionärer. Sjukdom satte effektivt stopp för min medverkan på deras datainspirationsdag i september och jag har sedan dess haft dåligt samvete för att jag missade dagen. Därför tänker jag tillägna denna kolumn till alla er läsare som var där men också till alla er läsare som hade velat vara där. Här kommer mina tre bästa tips på hur man kommer igång med sociala medier.

1. Testa dig fram
Du behöver inte bestämma dig direkt för om du ska vara på Facebook, Instagram eller Twitter. Du kanske vill vara överallt? Prova dig fram! Om du behöver hjälp med att skapa ett konto, fråga en ung släkting, någon granne eller vän. Det finns säkert folk i din omgivning som gärna hjälper dig att komma igång. Sedan är det viktigt att inte ge upp så lätt. Av erfarenhet vet jag att Instagram är lättast att ta till sig, och Twitter svårast. Det behöver inte betyda att du kommer ha mindre nytta av det svåra. Det kanske blir tvärt om? Ge det några månader och var ihållig!

2. Vad vill du?
För många handlar Facebook om att hålla kontakten med släkt och vänner. Det blir onekligen lättare att följa med i vad som händer i deras liv när man kan titta på bilder, kommentera och interagera på ett enkelt sätt. Flitiga Instagramanvändare brukar konstatera att de följer vänner men främst företag och inspirerande konton för att de ger dem en härlig kick i vardagen. Just ”inspirationsbilder” är vad man förknippar med Instagram. För Twitteranvändare är det istället viktigare att hålla koll på diskussioner inom ens bransch, hobby eller personer som man är intresserad av. Hitta din nisch – då får du ut mer av ditt användande!

3. Var inte en sån som bara läser…
Ingen tycker om tjuvlyssnare. Detta gäller också på nätet. Sociala medier är inte en konstant. Det är inte ett företag som bygger det. Facebook, Twitter och Instagram byggs av DIG och dina vänner, bekanta och kontakter. Det är samtalet i dessa forum som gör dem värda din tid. Var därför inte en sådan som håller stenhård koll på vad andra gör men som står där med en tom profil. Dela med dig av dina åsikter, lägg upp bilder och kommentera hos andra. Välj vilken ton du vill hålla, hur mycket du vill berätta och börja bygg din egen person på nätet. Tro mig, det kommer göra hela skillnaden i om du kommer att tycka att ”det där med sociala medier, det är ju faktiskt rätt roligt”.

Lycka till!

 

 

Om att investera i barnens framtid

Text: Sandra Jakob

Jag minns när jag för första gången för några år sedan såg ett Youtubeklipp där en bebis bläddrade på en surfplatta, valde filmer och hanterade den som det mest naturliga i hela världen. Jag tänkte då att det kändes så främmande att en ettåring kunde hantera en sån pryl.

Häromveckan hade jag släktingar på besök och deras ettåring hängde stundtals vid pappans smarta mobil. Han kunde också hantera den, hade igång Spotify och dansade till musiken som strömmade ur telefonen. När han tröttnade, bytte han helt enkelt låt och fortsatte dansa. Vi skrattade gott åt hans påhitt och njöt av hans vassa danssteg.

En ettåring.

Jag tjatar ofta om de nya tiderna men vad tusan, ni måste ha märkt av det själva kära läsare? Att de yngre hänger vid mobilerna, surfplattorna eller datorn (fast den börjar fasas ut känns det som, men mer om det vid ett annat tillfälle). Att de yngsta tar till sig tekniken utan några instruktionsböcker, kurser eller hjälp av andra. De bara gör.

Under hösten och våren har jag följt hur det på Tekniska museet i Stockholm och andra platser har arrangerats kurser i programmering för barn i 10-årsåldern. De har, i sällskap av sina föräldrar, lärt sig att programmera enkla spel. En dykare som hoppar i en sjö och tar upp en skatt är exempel på spel som jag har sett att mina bekantas barn har lyckats producera under kursens två dagar. Föräldrarna vittnar om entusiastiska barn som längtar efter att få göra mer, lära sig mer och ägna mer tid åt att skapa nya spel och program.

Oftast när jag diskuterar med äldre får jag hör argumentet att det är bättre att barnen är fysiskt aktiva, springer ute och leker. Jag håller med, lek och spring och bus i naturen är jätteviktigt för barnen. Men ett teknikintresse ska inte stävjas, det ska uppmuntras. Alla vill inte spela fotboll, dansa eller rida.

En vän som också är kvinna och nörd blev nyligen kallad till en av våra svenska partiledare för en diskussion om tekniken och samhället inför valet i höst. På mötet fanns flera tongivande entreprenörer och digitala förespråkare. De var samstämmiga i att en stor del av Sveriges framtida industri ligger i den digitala sfären, att entreprenörerna är utomordentligt viktiga för svenskt näringsliv och att vi i just dessa områden är ett konkurranskraftigt land på den globala marknaden. Både musiktjänsten Spotify och de oerhört populära barnspelen Toca Boca är svenskutvecklade.

Då ska vi inte ta bort barnen från surfplattor, datorer och mobiler med orden att det inte är bra för dem. Det är det visst det. Det är en investering i deras framtid.

Detta är min sista krönika innan sommaruppehållet. Det återstår att se om det blir fler i höst.
Ha en riktigt skön sommar kära läsare!

Annons:
Annons:

Sök

Om bloggen

I Taggat bloggar Helsingborgs Dagblads Sandra Jakob om teknik, internet, prylar och sociala medier. Om du har tips på något jag borde blogga om eller vill kommentera något som jag har skrivit når du mig på sandra.jakob@hd.se.

Sortera inläggen

Visa bara inlägg under kategorierna Taggat testar, Taggat tipsar och Tre frågor:









Följ hd.se på Facebook

Bli fan till hd.se på Facebook och få de senaste nyheterna i ditt flöde.




Senaste kommentarerna

Powered by Disqus

Kategorier

Taggat testar – betygskala

1 - besviken
2 - nöjd
3 - taggad
Annons: