Annons:
Annons:
Annons:

Om att rensa bort för att gå vidare

Text: Sandra Jakob

Sedan ett och ett halvt år tillbaka har Twitter fallit ifrån min radar. Det som en gång gav mig massor av glädje känns numera mest lite… Jobbigt. Hur kom det sig?

Kanske för att jag följer alltför många twittrare. 585 närmare bestämt. Flödet blir ibland lite jobbigt. Intressanta, roliga och fascinerande tweets blandas upp med reklam, skämt och helt ointressanta diskussioner. I slutändan läser jag ingenting och scrollar bara neråt i en evighet utan att varken ge eller få något. Det är i det läget en får ta sig i kragen och fundera över: vad är det jag vill ha ut av den här plattformen och vad kan jag tillföra den, egentligen?

Twitter och jag har haft en rätt bra relation i nästan sju år. Det är klart att vi har tröttnat på varandra i perioder. Å andra sidan har vi också haft riktigt roligt tillsammans och de första åren var speciellt underhållande. Mitt nätverk var inte så stort men innehöll bra folk och jag kände att jag hela dagarna fick ta del av upplyftande branschdiskussioner. Via Twitter diskuterade aktuella frågor med de som kunde mer, som var längre fram och som generöst delade med sig av sin kunskap och sitt tankesätt. De visade vägen för en hungrig novis. På Twitter skapades relationer med människor som senare också blev mina vänner.

Därför känns de speciellt tråkigt att det ska vara så svårt att få ut något av det i dag. Kanske ännu värre är känslan att jag inte ger något, att mitt flöde har gått och blivit en opersonlig rad av retweets med budskap som jag finner viktiga. Var finns mina frågor, åsikter och små berättelser ur vardagen numera?

När jag tänker efter så finns de på Instagram. Där finns numera våra väl valda bilder av verkligheten, med perfekt ljus och skärpa – allt för att visa upp den vackra bild som vi vill förmedla. Men Instagram är en plats för vällust. Twitter är platsen för samtalet, en plats för den stundtals hetlevrade diskussionen. På Twitter kan pulsen gå upp, folk kan bli osams. Det händer sällan, om aldrig, på Instagram.

Det är nog dags att rensa bland de jag följer; skala ner för att kunna växla upp. 585 får bli 250. Eller kanske till och med 200. Jag tror att jag ska börja rensa direkt.

Om att tacka nej till rasism

Text: Sandra Jakob

Att tacka nej till saker är oftast förknippat med negativitet, jobbiga känslor. Kanske finns det också i bakgrunden en rädsla att göra någon annan besviken.

Det är inte lätt, men jag har alltid levt efter devisen att det är bättre att tacka nej till någonting än att tacka ja och sedan plågas av beslutet.

Med detta i bakhuvudet har jag känt en sådan befrielse den senaste tiden. I mina sociala nätverk händer det allt oftare att mina kontakter offentligt tackar nej till sådant som de inte vill ha. Den mest klassiska av statusuppdateringar i denna kategori handlar om människor som inte vill ha fler inbjudningar till diverse spel (psst, ni vet väl att man kan blockera speltillverkare på Facebook och därmed slippa alla inbjudningar?).

Att tacka nej till spel är inte så kontroversiellt. Att tacka nej till rasister kan vara det desto mer.

Flera av mina vänner på Facebook har på sistone valt att tydligt ta ett ställningstagande när det gäller rasism och främlingsfientlighet. En person skrev rakt upp och ner att om det fanns kontakter i hans sociala nätverk som inte trodde på människors lika värde och närde någon typ av främlingsfientlighet i sin kropp, kunde de personerna ta bort honom som vän omedelbart. I kommentarerna till inlägget berättade vissa direkt att de inte höll med honom och att vänskapstiden på Facebook var över. Andra tyckte att det var fel att inte vilja vara vän med oliktänkande, att alla har rätt till en egen åsikt och att vi lever i ett fritt samhälle.

Des sistnämnda argumenten har jag hört till förbannelse av människor som har ansett sig vara censurerade av hd.se när de inte har fått sina rasistiska kommentarer publicerade. Då brukar jag alltid säga: ”nej du är inte censurerad, du kan säga och skriva vad du vill men inte på vår sajt, där tror vi på människors lika värde – ropa ut ditt budskap någon annanstans”.

Är det en sak som jag tycker riktigt bra om så är det människor som vågar ta ställning.
Är det en sak som jag tycker riktigt illa om så är det unkna, främlingsfientliga åsikter som försöker förstöra vårt öppna samhälle.

Våga vara obekväm. Våga stå upp för rätt saker. Våga tacka nej.

Om att hitta rätt radioväg

Text: Sandra Jakob

Dagens eko kvart i fem.
En helig stund i min barndom. Mamma hojtade att vi skulle skruva upp radion. Alla blev lite tystare. De rapporterade om krig och elände, politiskt käbbel, någon ny teknisk innovation, lite väder på det och så var det slut. Radion hade en central plats i vårt kök och i vår vardag och radiokärleken har gått i arv. Jag lyssnar mycket på radio och kan inte tänka mig en vardag utan Klassisk morgon och Ekots lördagsintervju. Men för mig är den stora behållningen Sveriges radios app i mobilen. Jag lyssnar på programmen som poddar och älskar att jag kan lyssna när jag vill och var jag vill.

I förra veckan kom beskedet att den stora digitalradioutredningen är klar. Det är inte första gången som vi tror oss ha en färdig utredning. Redan för tio år sedan diskuterades frågan och en kommitté kom med ett uttalande. Sedan hände det inte mycket. Frågan gick i stå trots att Sveriges radio har sänt digitalradio (DAB) på prov i många år och är väl rustade för att ta sig an nedsläckningen av FM-nätet.

Men den här gången ser det faktiskt ut att bli allvar av DAB-frågan. För en gångs skull har public service och de kommersiella radioföretagen enats och alla rekommenderar att det analoga radionätet, FM, släcks år 2022. Redan om två år kan sändningarna sätta igång på allvar. Jag ska inte rada upp alla fördelarna med digital radio men ivrarna påstår att det behöver mindre energi, har plats för fler kanaler och att ljudkvaliteten inte går att jämföra med det analoga nätet. För att kunna lyssna kommer det att krävas nya radiomottagare, både hemma och i bilen.

Kritikerna säger att det vore bättre att lägga pengarna på att bygga ut wifin, fibern och andra lösningar så att vi istället kan ha tillgång till radion via nätet. I digitalradioutredningen nämns detta också men att det demokratiska perspektivet, att kunna erbjuda radio oberoende av annan teknisk lösning till alla, gör frågan omöjlig att lösa på det sättet.

Båda sidor har sin poäng och jag tror att radiolyssnandet i en speciell apparat i hemmet är på väg bort i takt med att de yngre generationerna konsumerar allt (!) i mobilen. Men i ljuset av att vi ännu inte är där helt och hållet kan jag förstå önskan att fortfarande erbjuda ett digitalradionät. Men förringa inte mobilutvecklingen. Bara de senaste två åren har konsumtionen av medier fullkomligen exploderat i mobilen. Den trenden kommer inte att avstanna. Om några få år kommer mobilen ha konkurrerat ut nästan alla andra prylar. Då kanske ett DAB-nät känns lite onödigt påkostat.

Dags för polisen att hitta sin väg

Text: Sandra Jakob

Nu är det ett tag sedan vi pratade om polisen. Jag har tidigare skrivit om deras märkliga, långa och kostsamma utveckling av ett nytt datasystem och hur det sedan inte kunde användas av poliserna ute i landet eftersom det var alltför komplicerat och tidskrävande. Jag blir matt bara av att skriva den meningen.

Nej, de har det sannerligen inte lätt. Det känns ibland som om hela myndigheten dras med inställningen att ”det här med internet är snårigt”. Visst förstår jag att alla har olika trösklar att ta sig över när det gäller den digitala utvecklingen och att poliser helst vill ägna sig åt polisarbete, inte teknik. Men samtidigt är jag övertygad om att en kunnig poliskår som vet hur de ska använda de smarta system som de får (här gäller det att underlaget till upphandlingarna är extremt bra!) bara kan bli bättre poliser som har mer tid över till polisarbete.

Dagens Nyheter har den senaste veckan publicerat en utmärkt granskning av vårt IT-samhälle. Förutom att de avslöjar skrämmande luckor i säkerheten kring stora sajter berättar de om polisens bristande kompetenser och kunskap kring it-brottsligheten. Av cirka 2000 polisutredningar har endast två lett till en fällande dom, enligt DN:s granskning. I artikeln nämns också Rikspolisstyrelsens inspektionsrapport om polisens förmåga att utreda IT-brott. Där konstateras att den generella kunskapen bland poliserna är väldigt låg. Men om man ger dem rätt verktyg och uppmuntrar till en attitydförändring (nätet är kul, teknik är kul!) så kan de också börja intressera sig för den digitala omställningen.

Nej, de har det sannerligen inte lätt hos polisen. Men en sak har de gjort rätt! I veckan tog polisen i NV-Skåne steget ut på Facebook och startade en fanpage så att man kan följa deras uppdateringar och ta del av deras aktivitet på Facebook. Än så länge har de presenterat sin områdeschef och lagt ut en efterlysning. Det är inte så dumt men jag hoppas självklart på mer aktivitet.

Behöver de en förebild kan de för all del vända sig till sina kollegor i Växjö och Alvesta. Deras poliser är oerhört aktiva på Facebook och har verkligen förstått vikten av att hålla en personlig ton. Deras Facebooksida är en inspirerande plats full av berättelser från polisernas vardag, ofta med ett tydligt budskap om vikten av respekt mellan människor och poliser. De är duktiga på att med ord och bild berätta vilket jobb de gör när de hjälper människor i nöd.

Exakt det som är polisarbete, på nätet och på gatorna.

Om svenskarna och internet

Text: Sandra Jakob

Så kom då äntligen årets upplaga av ”Svenskarna och internet”, min favoritrapport. Det är julafton varje gång Stiftelsen för internetinfrastruktur, .SE, berättar om hur vårt internetanvändande har förändrats under det senaste året. Låter det nördigt? Ja, det är det också! Speciellt rolig är delen om sociala medier.

Här är några hårda fakta:

  • 68 procent av svenskarna använder Facebook, 28 procent finns på Instagram och 19 procent finns på Twitter.
  • Vi ägnar i snitt fyra timmar i veckan åt sociala medier.
  • 40 procent läser någon gång bloggar men bara åtta procent gör det dagligen. Det är en tydlig trend att intresset för bloggar går ner för varje år.

Om man tittar på vad människor gör när de lägger sin tid på sociala medier framträder tydliga åldersskillnader. I den yngsta åldersgruppen, 12-15 år, är de mer aktiva än andra när det gäller Instagram, chatt och videosamtal. Äldre ungdomar, 16-25 år, besöker Facebook, delar och skickar vidare länkar och inlägg och gör egna uppdateringar i de sociala nätverken. Aktivitetsnivån är här väldigt hög. Från 45 år och uppåt handlar det allra mest om att läsa forum, bloggar, ägna sig åt video- och telefonsamtal samt dela och skicka vidare länkar. De egna inläggen lyser med sin frånvaro.

Apropå att lysa med sin frånvaro kommer jag osökt in på den senaste sociala mediersnackisen; vår nya regerings brist på aktivitet i de sociala nätverken.

Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en granskning av den nya regeringen och konstaterade att deras närvaro och aktivitet i de sociala medierna är skrämmande låg. Utrikesminister Margot Wallström har ett Twitterkonto men har i skrivande stund endast gjort 556 uppdateringar. Det går självklart inte att jämföra med hennes företrädare, Carl Bildt, vars kanske främsta kommunikationskanal var just Twitter. Gå vi sen tillbaka till .SE:s rapport visar den samtidigt att endast 19 procent av svenskarna finns på just Twitter.

Då kan vän av ordning undra varför Twitter är så viktigt? Man är inte mindre regeringsduglig om man är en dålig twittrare, nej. Men som alltid när jag diskuterar sociala medier så handlar det om att plattformen inte är det viktigaste utan attityden till de kommunikationskanaler som numera är en del av vårt samhälles infrastruktur.

Vår nya framtidsminister (!) Kristina Persson, 69 år, och hennes stab kommenterar i Expressen hennes bristande engagemang i de sociala nätverken med orden att de ska ”titta på saken” samt ”då måste man bestämma sig för hur ens strategi skulle se ut”.

Det finns mycket jag skulle kunna säga om de kommentarerna men jag väljer att vara konstruktiv.

Så för att slippa få höra fler lama ursäkter i framtiden kommer här två välmenande tips till Kristina Persson samt alla andra som undrar hur de ska sätta igång:

  1. Bara gör det!
  2. Strategi byggs av erfarenhet. Du hittar din egen röst på vägen.

Fråga vilken 15-åring som helst.

Om att hitta lösningar

Text: Sandra Jakob

I förra veckan var jag på Future Conference, en dag som handlade om digitala medier, framtiden, och hade som syfte att inspirera människor att lyfta bland annat Helsingborgs stad och verksamheter framåt.

Själv blev jag inspirerad av Hampus Jakobssons energi och tankesätt. Han är entreprenör och investerare, verksam i Malmös dynamiska start-up-värld och har en framgångsrik karriär inom mobilbranschen som en av sina många meriter. Hampus Jakobsson är en kille som onekligen har haft anledning att fundera på det här med problemlösning, kreativitet och utveckling. Han sa en sak som fastnade hos mig när han beskrev hur man ska hitta en lösning på ett problem: ”prata om problemet, inte lösningen”.

Har ni hört talas om appen Secret? I samband med skolornas terminsstart har det skrivits en del om appen i tidningarna. Kortfattat kan man beskriva Secret som en mobilapp för smartphones där man, helt anonymt och utan möjlighet att efterforska vem som har skrivit inlägget, kan dela med sig av en kort uppdatering som sedan kan kommenteras och gillas.

Tanken är att man i appen ska dela med sig av sina innersta tankar, och som namnet antyder – sina hemligheter. Jag har haft koll på appen sedan i vintras och brukar med jämna mellanrum gå in och kolla vad som skrivs. Hittills har jag fått veta att en man i San Fransisco bedrar sin fru och inte har dåligt samvete. En annan hemlighet kommer från Austin och är en gripande text om hur personen har fått ett tufft cancerbesked men inte vågat berätta om sjukdomen för sin familj.

Svenska mediers rapportering kring appen har nästan bara handlat om hur tonåringar uppmanar varandra att recensera sina (uteslutande!) kvinnliga klasskamraters utseende, om illasinnad och elak ryktesspridning och hur elever på bland annat Helsingborgs skolor mår dåligt av vad som skrivs i appen.

Secret är för många en ventil. Att den används i mobbningssyfte är oerhört allvarligt och något som vi måste diskutera; öppet, ärligt och inte bara med våra tonåringar utan som människor som tillsammans lever i ett samhälle och har ett ansvar gentemot varandra.

Och jag tycker att vi ska ta till oss Hampus Jakobssons viktiga råd. Vi ska prata om mobbingen, om att det är en intelligensbefriad aktivitet att recensera och kommentera sina klasskamraters, kollegors och vänners utseende och att den energin istället borde läggas på att utveckla idéer som kan föra samhället framåt. Vi ska inte prata om att appar som Secret borde förbjudas, att ungdomars mobilanvändande ska regleras och att mobiler inte hör hemma på skolorna.

Vi ska prata om problemet, inte lösningen. Först då kommer vi att hitta en vettig lösning på problemet.

Om att våga sätta igång!

Text: Sandra Jakob

Så roligt att vi ses igen i spalterna kära läsare! Har ni haft en skön sommar? Vi fick nog alla en överdos av solnedgångar, grillar och badande barn på Instagram!

När sommaren övergick till höst var det tänkt att jag skulle föreläsa om sociala medier för en grupp glada pensionärer. Sjukdom satte effektivt stopp för min medverkan på deras datainspirationsdag i september och jag har sedan dess haft dåligt samvete för att jag missade dagen. Därför tänker jag tillägna denna kolumn till alla er läsare som var där men också till alla er läsare som hade velat vara där. Här kommer mina tre bästa tips på hur man kommer igång med sociala medier.

1. Testa dig fram
Du behöver inte bestämma dig direkt för om du ska vara på Facebook, Instagram eller Twitter. Du kanske vill vara överallt? Prova dig fram! Om du behöver hjälp med att skapa ett konto, fråga en ung släkting, någon granne eller vän. Det finns säkert folk i din omgivning som gärna hjälper dig att komma igång. Sedan är det viktigt att inte ge upp så lätt. Av erfarenhet vet jag att Instagram är lättast att ta till sig, och Twitter svårast. Det behöver inte betyda att du kommer ha mindre nytta av det svåra. Det kanske blir tvärt om? Ge det några månader och var ihållig!

2. Vad vill du?
För många handlar Facebook om att hålla kontakten med släkt och vänner. Det blir onekligen lättare att följa med i vad som händer i deras liv när man kan titta på bilder, kommentera och interagera på ett enkelt sätt. Flitiga Instagramanvändare brukar konstatera att de följer vänner men främst företag och inspirerande konton för att de ger dem en härlig kick i vardagen. Just ”inspirationsbilder” är vad man förknippar med Instagram. För Twitteranvändare är det istället viktigare att hålla koll på diskussioner inom ens bransch, hobby eller personer som man är intresserad av. Hitta din nisch – då får du ut mer av ditt användande!

3. Var inte en sån som bara läser…
Ingen tycker om tjuvlyssnare. Detta gäller också på nätet. Sociala medier är inte en konstant. Det är inte ett företag som bygger det. Facebook, Twitter och Instagram byggs av DIG och dina vänner, bekanta och kontakter. Det är samtalet i dessa forum som gör dem värda din tid. Var därför inte en sådan som håller stenhård koll på vad andra gör men som står där med en tom profil. Dela med dig av dina åsikter, lägg upp bilder och kommentera hos andra. Välj vilken ton du vill hålla, hur mycket du vill berätta och börja bygg din egen person på nätet. Tro mig, det kommer göra hela skillnaden i om du kommer att tycka att ”det där med sociala medier, det är ju faktiskt rätt roligt”.

Lycka till!

 

 

Om att investera i barnens framtid

Text: Sandra Jakob

Jag minns när jag för första gången för några år sedan såg ett Youtubeklipp där en bebis bläddrade på en surfplatta, valde filmer och hanterade den som det mest naturliga i hela världen. Jag tänkte då att det kändes så främmande att en ettåring kunde hantera en sån pryl.

Häromveckan hade jag släktingar på besök och deras ettåring hängde stundtals vid pappans smarta mobil. Han kunde också hantera den, hade igång Spotify och dansade till musiken som strömmade ur telefonen. När han tröttnade, bytte han helt enkelt låt och fortsatte dansa. Vi skrattade gott åt hans påhitt och njöt av hans vassa danssteg.

En ettåring.

Jag tjatar ofta om de nya tiderna men vad tusan, ni måste ha märkt av det själva kära läsare? Att de yngre hänger vid mobilerna, surfplattorna eller datorn (fast den börjar fasas ut känns det som, men mer om det vid ett annat tillfälle). Att de yngsta tar till sig tekniken utan några instruktionsböcker, kurser eller hjälp av andra. De bara gör.

Under hösten och våren har jag följt hur det på Tekniska museet i Stockholm och andra platser har arrangerats kurser i programmering för barn i 10-årsåldern. De har, i sällskap av sina föräldrar, lärt sig att programmera enkla spel. En dykare som hoppar i en sjö och tar upp en skatt är exempel på spel som jag har sett att mina bekantas barn har lyckats producera under kursens två dagar. Föräldrarna vittnar om entusiastiska barn som längtar efter att få göra mer, lära sig mer och ägna mer tid åt att skapa nya spel och program.

Oftast när jag diskuterar med äldre får jag hör argumentet att det är bättre att barnen är fysiskt aktiva, springer ute och leker. Jag håller med, lek och spring och bus i naturen är jätteviktigt för barnen. Men ett teknikintresse ska inte stävjas, det ska uppmuntras. Alla vill inte spela fotboll, dansa eller rida.

En vän som också är kvinna och nörd blev nyligen kallad till en av våra svenska partiledare för en diskussion om tekniken och samhället inför valet i höst. På mötet fanns flera tongivande entreprenörer och digitala förespråkare. De var samstämmiga i att en stor del av Sveriges framtida industri ligger i den digitala sfären, att entreprenörerna är utomordentligt viktiga för svenskt näringsliv och att vi i just dessa områden är ett konkurranskraftigt land på den globala marknaden. Både musiktjänsten Spotify och de oerhört populära barnspelen Toca Boca är svenskutvecklade.

Då ska vi inte ta bort barnen från surfplattor, datorer och mobiler med orden att det inte är bra för dem. Det är det visst det. Det är en investering i deras framtid.

Detta är min sista krönika innan sommaruppehållet. Det återstår att se om det blir fler i höst.
Ha en riktigt skön sommar kära läsare!

Om att hitta ny kunskap

Text: Sandra Jakob

Ibland hittar man en outsinlig källa med kunskap och tankeväckande berättelser. De senaste åren har det varit Twitter i min värld. Där samlades många i branschen och utbytte historier, tips och betraktelser från vardagen. Numera är nätverket på Twitter så pass stort att mycket av utbytet drunknar i den enorma mängd statusuppdateringar som rullar förbi.

Jag har alltid gillat forum. Förutom att man får tips och goda råd kan man läsa om folks livshistorier och få helt oväntade perspektiv på sina egna frågor och funderingar. Genom åren har blivit både uppläxad, utskälld och applåderad. Det är onekligen en omvälvande känslomässig historia att diskutera på nätet…

Numera är mitt favoritforum quora.com – en amerikansk sajt som har som motto att de ska vara ”din bästa källa till kunskap”. Det är ett motto som de verkligen lever upp till. Jag har de senaste åren läst trådar som har fått mina ögon att tåras, fått mig att skratta, fundera på om folk är riktigt kloka och imponeras över ödmjukheten och självinsikten hos vissa. Frågor som ”Vad är det klokaste beslut som du har tagit och hur förändrade det ditt liv”, ”Vilken anses vara tidernas bästa limerick” och ”Hur känns det att plötsligt och oväntat bli av med jobbet” får på Quora smarta svar och drar till sig intelligenta människor som med stor omsorg svarar på frågorna.

Det är i grunden en social frågor- och svar sajt, så kallad Q&A på engelska. Tanken är att en användare ställer en fråga och får svar av andra. Den sociala biten ligger i att användarna kan sätta plus eller minus framför svaren och på det viset ranka fram det bästa, som också hamnar längst upp i tråden. Alla framträder med eget namn och plattformen har på kort tid lyckats dra till sig stora branschnamn, personer på ledande befattningar och människor med mångårig erfarenhet av bland annat nätutveckling. Där finns allt från lärare via Facebookutvecklare till fångar.

Det är just finessen med Quora ; dess blandning av människor och snabba tillgång till helt otrolig kunskap. Exempelvis har de ett utbytesprogram med San Quentin-fängelset i USA som gör det möjligt för fångar att ta del av de nya medierna, kommunicera med omvägen och därigenom göra sin övergång tillbaka till samhället lite lättare. I deras lilla hörn av Quora finns också min favorittråd: ”Hur känns det att prova ny teknologi efter att ha suttit mer än 20 år i fängelse”.

Ibland kan de mest oväntade trådarna ge dig nya insikter om tiden vi lever i.

Om att Rysslands väg inte är ett alternativ

Text: Sandra Jakob

Oftast känner jag att vi lever i härliga tider. Samhället har tack vare internet blivit mer öppet. Fler kommunicerar och fler människor hittar varandra – tack vare internet. Tillgången till information, kunskap och lärande är bättre än någonsin – tack vare internet.

Det är underbart.

Det är när konservativa, inskränkta värden krockar med de nya som de härliga tiderna får något mörkt över sig.

Jag blev nyligen lite mörkrädd när jag läste om Rysslands nya lagar som reglerar bloggarna. Min branschtidning, Journalisten, rapporterar att det finns paragrafer som riktar sig specifikt mot de sociala medierna i den nya antiterroristlagen som antogs av Duman under våren. Enligt den nya lagen måste bloggare som har fler än 3000 dagliga besökare registrera sin blogg och kan inte använda den som en anonym plattform. Bloggarna får inte heller använda svordomar (!) och kan bötfällas om de brister i sin faktakoll. Böter på upp till 100 000 kronor och en avstängning från bloggen i 30 dagar är ett saftigt straff.

Lagen anses vara luddig och en del skribenter på internet menar att det är svårt att avgöra hur godtycklig bedömningen av bloggarnas ”brott” kommer att bli.

Spontant känner jag att det är en mörk väg vi går mot. Jag har full förståelse för att länder vill komma åt de personer som vill förstöra demokratiska samhällen med extremistiska texter, människor som publicerar barnpornografi och andra hemska, grymma saker. Men att inskränka öppenheten så som Ryssland har gjort är inte ett alternativ. Är det inte bättre att vi alla, kollektivt, bestämmer oss för att börja prata om hur vi vill ha det på nätet? Att vi alla bestämmer oss för att det inte är rätt väg att gå, när vägen leder till restriktioner.

Under den senaste månadens översvämningar på Balkan blev uppståndelsen stor i de sociala medierna. Många rapporterade om hjälpen som skickades till de drabbade och människor samlades på Facebook kring rapporteringen för att veta hur det har gått med deras nära och kära. I Serbien har nu tre personer åtalats för uppvigling efter att de spritt rykten som senare visat sig vara osanna på Facebook. Tre Facebookstatusar som alltså inte var faktakollade, enligt den ryska principen.

Hur ska man i detalj kunna reglera de sociala medierna, det vill säga människors kommunikation på nätet? Vem ska säga vad som är okej och vad som är olagligt?
Ska det vara politiker som utgår från egna intressen eller ska det vara ett samhälle som kollektivt bestämmer sig för hur vi ska bemöta varandra och informationen på nätet?

Annons:
Annons:

Sök

Om bloggen

I Taggat bloggar Helsingborgs Dagblads Sandra Jakob om teknik, internet, prylar och sociala medier. Om du har tips på något jag borde blogga om eller vill kommentera något som jag har skrivit når du mig på sandra.jakob@hd.se.

Sortera inläggen

Visa bara inlägg under kategorierna Taggat testar, Taggat tipsar och Tre frågor:









Följ hd.se på Facebook

Bli fan till hd.se på Facebook och få de senaste nyheterna i ditt flöde.




Senaste kommentarerna

Powered by Disqus

Kategorier

Taggat testar – betygskala

1 - besviken
2 - nöjd
3 - taggad
Annons: