Helsingborgs Dagblads logotyp
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Total tonträff i "En oväntad vänskap"

BIO
Toppdelad
Camilla Larsson ger högt betyg åt franska "En oväntad vänskap".
"En oväntad vänskap" handlar om att...
"En oväntad vänskap" bygger på en sann...

Olivier Nakache och Eric Toledano gav sig in i ett djärvt projekt när de bestämde sig för att filmatisera den här berättelsen om en oväntad fransk vänskap. Kanske visste de inte ens själva hur högt deras balanslina skulle spännas och kanske hade det hela inte lyckats om de hade vetat.

För det är:

Annons:

1. Svårt att göra en varm, intelligent kompiskomedi, utan att falla i förutsägbarhetens och schablonernas träsk.

2. Svårt att göra en socialrealistisk, rörande, film om en handikappad rik, äldre, vit man och en småkriminell, ung, svart man, utan att falla i förutsägbarheternas och schablonernas träsk.

3. Svårt att slå ihop dem bägge till en enda film är, ja, ännu svårare.

"En oväntad vänskap" skildrar historien om hur arbetslöse förortssnubben Driss mot sin vilja (han vill ju bara ha en underskrift för att få ut sina bidrag) anställs som personlig assistent åt den förlamade Philippe som bor i sin fina villa med sin ohängda tonårsdotter och ett entourage av anställda.

Mellan de två männen växer det sedan fram en stark vänskap och en ömsesidig uppskattning, rent av ett behov.

Filmen är baserad på den sanna historien om den vite miljonären Philippe Pozzo di Borgo och den nordafrikanske ex-fången Abdel Sellou och har blivit en enorm succé i hemlandet, där den också satt igång en mängd debatter och diskussioner.

Vad är det då som gör att "En oväntad vänskap" har en så total tonträff; att den balanserar högt däruppe, utan att linan ens darrar en gång?

Vad är det som gör att man skrattar högt, rakt ut, filmen igenom åt osannolika dråpliga situationer, som känns helt sannolika? Och samtidigt lever med i de bägge männens sociala verklighet och delar deras respektive uppgivenhet och förhoppning.

En del av svaret är respektlösheten. Toledano och Nakache, som regisserat ihop sen starten av sina karriärer, fegar inte ur, utan låter sina karaktärer både göra och säga saker som är lite över gränsen för vad som faktiskt anses korrekt och comme il faut.

Och så, framförallt, är det skådespelarna. Omar Sy (belönad med en fransk César för rollen), med en bakgrund liknande Driss, är så närvarande, överväldigande och fysisk att det inte går att värja sig medan Francois Cluzet lyckas uttrycka så mycket värme, ångest, humor och ilska, helt stilla i sin säng eller stol.

Mellan dem finns en riktigt tät skådespelarmagi. Och precis på samma sätt som Driss och Philippe är smått, smått, skruvade karaktärer så är övriga, lika välspelade, biroller det.

Då blir det hela tiden spännande, mitt i det som också känns alldeles realistiskt – man vet aldrig vad som väntar bakom nästa scenhörn.

En ovanlig sak som ju gör en film, och för den delen ett liv, så mycket intressantare.

Läs veckans alla filmrecensioner här:

Paranorman: "Det mesta rätt"

Liten skär och alla små brokiga: "Oemotståndligt!"

Flimmer: "Flimrande buskis"
En oväntad vänskap

Regi: Olivier Nakache & Eric Toledano

I rollistan: Omar Sy, Francois Cluzet, Anne Le Ny.

Längd: 1 tim, 52 min.

Filmstaden, Helsingborg

Röda Kvarn, Ängelholm

Scala, Båstad

Betyg: 4

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Film
  • Kultur
Relaterat
Fanatisk filmfest

Fanatisk filmfest

Annons:
Annons:
Toppnyheterna just nu

Tipsa via e-post