Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

50 år sen Sinatra sjöng i Folkparken

Rollen som Angelo Maggio, den tappre lille soldaten i "Härifrån till evigheten", blev en vändpunkt i Frank Sinatras liv. Fast det visste inte publiken i Helsingborg denna kyliga torsdagsafton i maj 1953.

I kväll för 50 år sen var den 17-årige Åstorpsgrabben Jan Nilsson på väg till Helsingborg.

Samtidigt lämnade HD:s mångkunnige journalist Kjell Lüsch redaktionen på Drottninggatan. Uppdrag väntade.

Och på restaurang Aveny, högst upp i HD-huset, packade Östen Warnerbring ner klarinetten i sitt fodral.

De tre hade samma mål:

Folkparken i Helsingborg som denna kväll bjöd på den amerikanske sångaren Frank Sinatra.
Låt oss backa bandet tillbaka några år. Under större delen av 1940-talet hade Frank Sinatras berömmelse varit enorm. Han var tonårsidolen som satte otaliga flickhjärtan i brand. Den lille sångaren Francis Albert Sinatra från Monroe Street i Hoboken, New Jersey hade gått från klarhet till klarhet och hans namn brann i eldskrift på Broadway och Sunset Boulevard.

Men under slutet av 40-talet började stjärnan dala. Och att Frank svek sin hustru Nancy för skådespelerskan och skönheten Ava Gardner gjorde inte saken bättre. När rubrikerna handlade om Frank i skiftet mellan 1940- och 50-talen, ja, då var det oftast tal om att sångaren antingen varit i svartsjukebråk med den lika hetlevrade Ava eller att han slagit någon journalist på käften.
Nej, Frank Sinatra stod inte högt i kurs när han kom till Sverige i maj 1953. Inspelningen av James Jones roman "Härifrån till evigheten" var just avslutad. Rollen hade Frank tiggt sig till och gaget han skulle få för rollen som Maggio var bara 8 000 dollar för den då utblottade Sinatra.

Som en parentes kan sägas att Frank fick en Oscar-statyett året därpå. Och bara under 1954 drog filmen in, på den tiden ofattbara, 80 miljoner dollar till Columbia Pictures.
Nu var det alltså maj månad, filmen hade inte haft premiär än och Frank Sinatra - med det ännu skamfilade ryktet - var på väg till Helsingborg.

Den här kvällen var han först engagerad i Malmö. Där blev det en fiaskoföreställning. Regnet började ösa ner och Frank sa att han skulle bli sjuk om han fortsatte. Showen förkortades med 20 minuter.

En historia säger att storbandsledaren Harry Arnold därefter skjutsade sångaren till Folkparken i Helsingborg i sin Ford Anglia. Här spelade Sax-Sölves Elitband dansmusik samma kväll under ledning av den legendariske bandledaren Sölve Karlsson.

Klockan 22.30 äntrade Sinatra utomhusscenen och bakom honom stod ett hopplockat danskt tolvmannaband.

— Orkestern var en katastrof. Åtta av medlemmarna var aspackade, minns Östen Warnerbring. Det märktes lång väg att Frank Sinatra inte trivdes.

Jan Nilsson från Åstorp hade sett fram emot en helkväll när han skulle lyssna på idolen:

— Sinatra var väl inne i en sämre period överhuvudtaget. Jag tänker på de berömda bråken med Ava Gardner. Och jag tror inte han sjöng mer än fem låtar i parken. Mellan låtarna drack han något som skulle se ut som te. Fast jag misstänker starkt att det var whisky.
I dag bor den pensionerade resebyråchefen Jan Nilsson i Ängelholm och han lyssnar fortfarande på Sinatra.

— Han tog sig ju och blev en kraftfull sångare. Speciellt gillar jag hans Gershwin-nummer.

Östen Warnerbring har kallats för "Sveriges Sinatra" och tolkat flera av den legendariske sångarens succéer. Bland annat har han sjungit in "Summer Wind" i en svensk version.

— Sinatra var absolut en av de största och det är svårt att rangordna hans låtar. Här finns så mycket bra material.

— Men jag träffade aldrig Sinatra. Jag skulle faktiskt hellre mött Ava Gardner. Denna skönhet åldrades ju dessutom med värdighet, säger Östen med ett skratt.
Journalisten Kjell Lüsch vidimerar också att det var glest med publik vid framträdandet och att Frank var på ett uselt humör. Följden blev att Kjell Lüsch sågade Sinatra i sin recension dagen efter i likhet med många andra journalister.

— Att han skulle sjunga på en utomhusscen var nog inte vad han väntat sig. Senare på kvällen försökte en kollega till mig, signaturen Cooleman, få en intervju med Sinatra. Jag kommer inte ihåg om det var på Grand eller Mollberg. Men det blev nobben direkt. Sinatra kastade i stället ut Cooleman från hotellet.

Nej, Frank Sinatra och journalister gick liksom inte hand i hand på den tiden. Och två utomhusscener i kyliga Skandinavien samma kväll... nej, det blev bara för mycket.
Själv var jag bara tre år när det begav sig och det skulle dröja många år innan intresset för "Frankie Boy" tog fart. Därför hoppar vi 38 år fram i tiden till 1991. Då kom Frank Sinatra på sitt näst sista besök i Sverige. Platsen var Malmö ishall.

Inför showen vilade han upp sig i London och det var in i det sista osäkert när han skulle landa på Sturup med sitt privata jetplan. För det hade ju hänt tidigare att Sinatra inte varit i bästa form när han vilat upp sig.

Men han anlände i god tid, hoppade in i en vit Lincoln Continental och åkte direkt till ishallen där den 40 man starka orkestern, ledd av Frank Junior, väntade.

Efter en något trevande inledning med "Come Fly With Me" arbetade världsartisten upp tempot och fick publiken med sig. Tyvärr sjöng han aldrig min favorit "Bad, Bad, Leroy Brown" där inspirationen hämtats från The South Side of Chicago.

Men, men...

Ännu en succé var ett faktum trots att Sinatra då hunnit fylla 75 år. Och nu var alla minnen från fiaskoturnén 1953 som bortblåsta. Mellan "Strangers In The Night" och "New York, New York" passade han på att tacka den svenska publiken och spädde på berömmet med orden:

— Maten är god här liksom spriten.

Grabbarnas grabb hade talat och gjort det på sitt vis.

Sen tog han sitt jetplan och flög till Paris samma kväll för att sova ut.

"Fly Me To The Moon".



Egentligen tillhörde Frank Sinatra mina föräldrars generation. Men han hade en förmåga att komma tillbaka gång efter gång med schlagers som fastnade. Nej, trots Elvis, Beatles, Stones var det svårt att stänga honom ute. En av hans stora hits "L.A. Is My Lady" spelades in så sent som 1984.

Och sen allt det där mystiska; alltså playboyen som bytte damer i expressfart och var kompis med maffiabossar som hette Galliano eller något liknande. Han lyckades till och med bli polare med självaste president Kennedy.

Frank Sinatra gifte sig också med Mia Farrow som var 30 år yngre och kärleken till den kortklippta, fräkniga blondinen blomstrade.

"I Get A Kick Out Of You".

Fast äktenskapet med den mediterande hälsoprofeten Mia varande inte heller det någon längre tid. Böngroddar och grönsakssafter var liksom inte denne mans melodi.

"Thats Life".



Natten till den 15 maj 1998 kom så TT-telegrammet som meddelade att en av förra seklets största artister somnat in på Cedars-Sinai-sjukhuset i Los Angeles. Han hade drabbats av en hjärtattack 83 år gammal.

Jag kommer ihåg att jag skrev en krönika om den store sångaren den dagen. Den hyllningen ville jag ge Francis Albert Sinatra från Monroe Street.

I kväll borde man gå upp och klappa golvet på Folkparkens utescen.
Gå till toppen