Enligt biodlare Thore Gunnarsson i Åstorp är det inte bina, utan getingarna som stör oss när vi dricker kaffe utomhus på sommaren. — Det är en vanlig föreställning att det är bina som surrar runt läskflaskan, men det intresserar inte dem. Om människorna levde som bina så skulle världen vara underbar. De sticker inte om de inte anser att de måste försvara kupan. Det gör bina på ett område omkring sju meter från kupan, säger biodlare Thore Gunnarsson, som visserligen menar att det gör mer ont av ett bistick än när en geting blir arg. Biet tappar gadden vid ett stick och dör så småningom. — Men något stick ska man ha varje dag, om man inte är allergisk vill säga. När jag var 17 år fick jag reumatism och hade jag inte fått bistick med jämna mellanrum så hade jag inte varit lika rörlig som jag är idag. Det har alltid varit känt att bistick hjälper mot värk, men nu har jag också läst det i reportage, säger Thore Gunnarsson. När han kommer för att titta till bina och se om de behöver fler vaxplattor, så varnar han ändå dem med en rökpust. Då äter de sig mätta av honungen och han kan handskas med kupan i lugn och ro. Om det är dåligt väder och alla bina är hemma i kupan, så brukar han ha skyddskläder. — I dag är avelsarbetet utbrett och det finns bin som i det närmaste vem som helst kan handskas med, säger han. Thore Gunnarsson är i det närmaste född bland bina. Åtminstone stod bikupor utanför fönstret hemma på gården i Örkelljunga, där han föddes och växte upp innan han 1949 flyttade till Åstorp. Ända sedan inflyttningsåret har han i olika mängder levererat honung till Åstorpsborna och därför får han heta "Gunnarsson med honungen". Som 6-åring startade han med tre bikupor som följde honom upp i åren och som han tog med sig när han arbetade på olika platser. När han blev vuxen ökade han successivt sitt bibestånd i den takt som han hade råd med. Fram tills han var 49 år arbetade han på snickerifabriken i Åstorp och sysslade med bina vid sidan om. Han var vid den åldern tvungen att välja om han skulle bli yrkesodlare av honung eller fortsätta på fabriken. Han valde att arbeta med sin hobby och som mest hade han 300 bikupor på sin anläggning Mårtenstorp på åsen. I varje kupa finns i genomsnitt 50 000 bin. Där hade han en stor lokal för att slunga och ta hand om honungen. Med bara 30 kupor kvar i dag, så klarar han det arbetet i villakällaren. — Några kupor kommer jag alltid att ha kvar, men de kommer att bli färre. Jag odlar inte fram fler samhällen så då går antalet ner av sig själv, men minst 10 vill jag ha kvar, säger Gunnarsson med honungen, som menar att det är dyrt att sätta upp en komplett odling i dag. Han tror att det krävs en halv miljon kronor för att klara det. En bit före midsommar startar arbetet med den så kallade sommarhonungen, som bina gör av nektar från till exempel raps och klöverblommor. Vattenhalten i nektarn ska reduceras från 50 till 18 procent. När Thore Gunnarsson var barn hade hans föräldrar ljung hemma, där bina hämtade nektar. Därför flyttar han i juli sina kupor från bland annat makadam i Åstorp, till ett område norr om Simlångsdalen. Där får bina nektar från klockljungen. Efter den siste augusti är det dags att slunga honungen från vaxkakorna. — Simlångsdalen är 11 mil härifrån uppåt landet och jag måste åka dit en gång i veckan. Jag gör det lite oftare, men bina tar ändå inte samma tid i dag som förr. I dag vill jag gärna också köra och se mig omkring samt vara på kolonilotten i Ängelholm, säger han. Tidigare om åren har han hyrt ut bikupor till koloniägare i Helsingborg och han har planer på att ha bin i Ängelholm också. — Frukten på träden blir inte bara bättre av att ha bin i närheten. De blir också många fler. Bina är viktiga för pollineringen och för att kulturväxter ska få vara kvar på åsen krävs också att bina finns här. Sedan barndomen äter han honung på smörgås och gröt. — Men jag kan inte äta honung på gröt varje dag för då går jag upp i vikt.