Det ser lite ensamt och övergivet ut där det står på kullen, bredvid fältet med saftig rödklöver. Faktum är att den här typen av kulsprutevärn är sällsynta. Av de 200 värn som byggdes i Sverige under andra världskriget finns inte många kvar. I Skåne återstår kanske sex stycken.

— Det finns några vid Rinkaby som ligger på vägen mot Åhus, ett vid Ripa och något i Sövde. Det som är unikt med värnet utanför Kvidinge är att det står helt öppet och på privat mark, säger Leif Högberg, militärhistoriker med specialintresse för militära fort och bunkrar.

Tidigare stod Kvidingevärnet väl förankrat i marken strax söder om platsen där Skånska Makadams djupa kratrar brer ut sig i dag. Här fanns det en liten åsrygg täckt av gräs, innan brytningen av sten och grus började för snart 40 år sedan. Flygfältet var en så kallad satellitbas till flygflottiljen F5 i Ljungbyhed.

— Kulsprutevärn placerades ofta på flygfälten, gärna ett i varje hörn. Ju fler värn, desto betydelsefullare flygfält, säger Leif Högberg.

Fram till i dag har han inte känt till det här exemplaret och blev eld och lågor när tidningen berättade det för honom.

Runt omkring det sexkantiga fortet fanns gluggar genom vilka skyttarna kunde skjuta. Detta gjorde det möjligt för soldaterna och hemvärnsmännen att effektivt bevaka området från alla håll.

För ett par, tre år sedan var åsen så pass urholkad av makadammens maskiner att värnet började tappa fotfästet, det gigantiska betongfundamentet till trots. Det lösa underlaget fick värnet att kasa ner i grustaget.

Skånska Makadams platschef, K—G Rundberg, tyckte det var självklart att det 30 ton tunga fortet skulle baxas upp igen.

— Vi hade kunnat krossa det, fast det vore synd. Det kostar oss några tusenlappar, men jag tycker man ska bevara det för eftervärlden. Jag har kommit till den åldern att jag tycker att det är min skyldighet, säger han.

Men det var ett företag som inte kunde göras i en handvändning. Värnet fick ligga där i väntan på att en tillräckligt stor kran skulle lyfta upp det. För en dryg vecka sedan blev det äntligen möjligt för en gästande kran att göra jobbet. Fast det gick inte utan ytterligare hjälp.

— Vi har en trailer som man använder till att flytta maskiner. Vi lyfte upp värnet med kranen och sedan fick jag bogsera upp trailern med lastaren, säger K—G Rundberg.

Han smyger omkring värnet, klappar handflatan mot den soluppvärmda betongen; stolt över att ha gjort en insats. Han böjer sig ner och kryper in genom värnets knappt meterhöga ingång.

— Här är gott om plats, det fanns både kamin och avlopp. På den här järnstången satte man kulsprutan. Men det var nog ålning medelst hasning som gällde genom nödutgångarna, säger K—G Rundberg med en nick mot de minimala hålen i markläge.

Det tog tre karlar drygt två timmar att få värnet på plats uppe på krönet av den högsta punkt som finns kvar på området i dag, och som kommer att bevaras även i framtiden. Nu kommer värnet att få stå här till allmän beskådan. Förhoppningsvis i fred för klotter och vandalism.

— Men blir det turistinvasion så får vi bygga en kiosk här intill, säger K—G Rundberg och skrattar högt.