Som ett urverk kläcker Disneyfabriken en ny animerad film om året och varje gång prickar disneyologerna in den på en utvecklingskurva. Bra musik lyfte filmer som "Lejonkungen" och "Lilla sjöjungfrun", sedan följde en rejäl svacka med filmer vi inte ens kommer ihåg.

Samarbetet med Pixar Studios gav höjdpunkter som första "Toy story" och "Ett småkryps liv" men med "Pocahontas" och "Atlantis" pekade kurvan neråt igen.

Problemet är att man inte nöjt sig med den traditionella publiken utan även försökt locka till sig infantila halvvuxna. Ett tag höll detta på att förvandla filmerna till rena musikaler.

Hitta Nemo är framför allt en bländande visuell upplevelse. Undervattensvärlden där denna berättelse till nittio procent utspelas är som gjord för animationstekniken, plastisk och flytande med nästan upphävd tyngdlag.

Sekvenserna som utspelas i människors luftvärld är mycket tråkigare. Miljövalet medför också det goda att man i stort slipper de hysteriskt överdrivna, våldsamma och barnovänliga actionsekvenser som Disney gjort sig skyldig till tidigare. Rörelser blir långsammare i vattnet.

Storyn är en modern variant på en välkänd mall. Inledningen är något av det mest skrämmande för små barn: en mamma (fisk) och 400 syskon (fiskägg) blir uppkäkade av en stor fisk - men inte i bild. När lille Nemo kläcks är han både handikappad (förkrympt fena) och ensam med sin överbeskyddande och ängsliga far som helst vill att de stannar nära sin hemtrevliga havsanemon hela tiden och inte ger sig ut på några äventyr.

Vilket Nemo prompt tvingas göra, som alla små Disneybarn. Nemo blir nämligen uppfiskad och hamnar i ett akvarium på andra sidan havet. Pappa Marvin måste övervinna sin rädsla och ge sig ut i det okända, där många faror lurar, för att hitta sin son. Han får mer hjälp på vägen än han själv begriper av en vimsig, kvinnlig naturligtvis, fisk, Doris som har allvarligt fel på närminnet. Vilket, det måste jag erkänna, ger upphov till mycket komik.

Förutom de underbart vackra bildlösningarna pryds "Hitta Nemo" av välspelande svenska skådespelare på ljudsidan, Mikael Persbrandt som Marvin och Ulla Skoog som Doris.