Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Sannsagan om Pollenkungen

För sex veckor sedan dog Pollenkungen. Med sina piller, sin hatt, sitt hockeylag och sin UFO-upplevelse blev Gösta Carlsson en av 1900-talets mest kända nordvästskåningar.

Gösta Carlsson bodde större delen av sitt vuxna liv i en villa vid Kulltorp i Ängelhoms södra utkanter, förskansad bakom en med tiden allt yvigare trädgård. Att säga att han blev bygden trogen är en underdrift: faktum är att allt som han blev känd för utspelade sig i en snäv cirkel runt det solida och en aning dystra tegelhuset intill Vegeholmsskogen. Föräldrahemmet låg i Skörpinge, någon kilometer bort. Vegeholms isstadion hade han på gångavstånd, och inte mycket längre var det till den glänta i Sibirienskogen där han 1946 hade en omskakande upplevelse. En knapp halvmil åt söder låg Oregården, där hans pollenexperiment kröntes med framgång i början av 1950-talet, vilket blev startskottet för AB Cernelle. Avknoppningen Allergon AB växte senare upp i Välinge i närheten av Oregården.

Cirkeln rymmer Gösta Carlsson i ett nötskal: Skomakarsonen från Skörpinge, hockeysponsorn, UFO-mystikern, Pollenkungen.

Hans egendomliga framgångssaga har berättats många gånger. Den börjar i regel med pappans intresse för biodling som gick i arv till sonen och som så småningom ledde in den unge Gösta på funderingar kring pollenkornens kemi. Pollen innehöll värdefulla näringsämnen, det var rena livselixiret, ansåg han. Men kornen var svåra att samla in och ännu svårare att forcera. Ingen hade klarat det. Gösta, med jobb på SJ och bara realexamen som underbyggnad, satsade allt på att lyckas. En klentrogen omvärld betraktade honom som en kuf, men han lyckades och därmed var en Pollenkung född.



Men man kan också välja att börja berättelsen med händelsen ute i Sibirien den 18 maj 1946, för den blev enligt Gösta Carlsson själv avgörande för inriktningen på hans liv. Storyn är välkänd: Ensam i skymningen ser Gösta Carlsson ett flygande tefat landa helt nära honom i strandskogen och tre osannolika gestalter kommer ut.

Under det sällsamma mötet förmedlade rymdvarelserna på något sätt insikter som han skulle få nytta av i sina pollenexperiment.

Gösta Carlsson höll tyst om sin upplevelse i 25 år. Men sedan han yppat den för första gången 1971 höll han envist fast vid sin berättelse. Lösningen på pollenets gåta hade mer eller mindre fallit ner från himlen. Det upprepade han så sent som i år i den sista intervju som gjordes med honom och står att läsa i en nyutkommen bok om företaget Cernelle.

Gösta Carlssons UFO-vittnesmål väckte sensation men också tvivel. Pollenkungen var ju ändå inte vem som helst. Men varför hade han inte berättat tidigare? Själv förklarade han att han inte räknade med att bli tagen på allvar så länge som han bara var en okänd tågklarerare från Ängelholm. Händelsen blev så småningom föremål för en hel bok, "Mötet i gläntan" av ufologen Clas Svahn. Författarens slutsats är att Gösta Carlssons upplevelser nog ändå handlade om något annat än ett besök från främmande världar.

Till historien hör att Gösta Carlsson sade sig ha hittat tre föremål som rymdvarelserna lämnat efter sig, en liten stav, en ring och eventuellt även två bägare, men han visade sällan eller aldrig upp dem för någon.

En av de få som fick förtroendet var ingenjören Curt Bergquist, Cernellemedarbetare sedan 1963 och Gösta Carlssons nära vän ända till slutet:

—Jag fick väga och mäta dem. Det var mycket märkliga föremål. Staven var sexkantig och verkade vara gjord av kvarts, den var smält i ena ändan och hade en inskription som jag inte kunde tyda.

Curt Bergquist säger att han inte vet vad som hände med föremålen senare, och någon tolkning av ursprunget vågar han sig inte på.

— Jag ställer mig neutral. Samtidigt är det min erfarenhet att allt som Gösta sagt i andra frågor förr eller senare visat sig stämma.
Berättelsen om UFO-äventyret spädde på uppfattningen att det sprakade lite väl kraftigt i Pollenkungens huvud ibland. Det hade många tyckt redan i slutet på 1940-talet då han och yngre brodern, ingenjör Eric Carlsson, inledde satsningen på pollen. Experimenten på den avsides belägna Oregården utanför Vegeholm och omgavs redan från början med ett stort hysch-hysch som bara ökade nyfikenheten. En medicinsk världssensation väntade runt hörnet. Eller var det bara humbug alltsammans?

När Oregården brann 1952 gick ryktet att det rörde sig om ett försäkringsbedrägeri. I boken om Cernelle berättar Gösta Carlsson varför branden blev en så ömtålig historia: Vid den här tiden hade bröderna Carlsson i hemlighet lyckats samla ihop hela 600 kilo pollen, långt mer än någon annan i hela världen lyckats med. Lagret var värt en mindre förmögenhet. Nu hade det gått upp i rök, men hur skulle bröderna bevisa att det någonsin existerat? Några försäkringspengar för pollenet blev det heller aldrig tal om.

Ett år senare hade dock bröderna Carlsson lyckats att återskapa sitt frömjölslager. Pollenfabriken kom igång på allvar och AB Cernelle bildades.

Men det krävdes hjälp av en forskare från Stockholm , den då okände Hans Palmstierna, för att ta det avgörande steget. Han löste problemet att komma igenom de mikroskopiska pollenkornens extremt motståndskraftiga hölje så att näringsämnena kunde frigöras. Samme Palmstierna skulle senare låta tala om sig för boken "Plundring, svält, förgiftning" (1969), som blev en tidig väckarklocka för de globala miljöhot som världen numera tvingas kämpa med.



Gösta Carlsson kallades nu allmänt för Pollenkungen. Det var ett smeknamn som från början hade en ironisk underton, men framgångarna talade för sig själva. Pengarna rullade in. Samtidigt var det mycket som fortfarande var mystiskt med verksamheten ute på Oregården. 1956 placerades kobror i fabriken för att hålla obehöriga borta.

— Cernelle hade en tillverkningshemlighet som många ville åt, så det fanns goda skäl för en skärpt vaksamhet. Men när det gäller ormarna fanns det nog ett PR-syfte också, säger Curt Bergquist.

I marknadsföringen fick Cernelle bra draghjälp av professorn och läkaren Erik Ask-Upmark. Han hade prostatabesvär men blev botad när hans fru trugade på honom Pollitabs från Cernelle. Med professorn som murbräcka blev Pollitabs en storsäljare som naturläkemedel mot prostatit.

1963 skaffade sig Gösta Carlsson en reklampelare med en betydligt större genomslagskraft; Rögle BK. Pollenkungens beslut att göra ett skånskt hockeygäng i gärdsgårdsserien till ett storlag är svensk idrottshistoria. Hade han inte varit en kändis för hela svenska folket tidigare så blev han det nu. En skåning i bonnig jägarhatt, som han ofta behöll på även inomhus, blev sinnebilden för en sponsorsatsning av dittills aldrig skådat slag.

Mitt i all uppståndelse förblev Gösta Carlsson ändå en rätt vardaglig figur. Han spred inga odödliga visdomsord omkring sig. Offentlighetens ljus föreföll han inte gilla något vidare; han flydde hellre hem till Kulltorp, där han levde ett ganska enkelt liv. Naturen var och förblev ett stort intresse, han odlade bin, fiskade och skådade på fåglar. Han kunde spela dragspel och till och med lite saxofon.

Till det extravaganta hörde att han roade sig med att slipa diamanter.
Men framför allt ägnade han sig åt att forska kring pollen och utveckla nya idéer och nya preparat.

— Det fortsatte han med långt efter att han lämnat ledarskapet för Cernelle. Göstas storhet var att kunna lista ut lösningar på problem som egentligen låg långt över hans vetenskapliga horisiont. På senare år var det främst allergiforskningen som intresserade honom. Där gjorde han storverk, men det blev inte lika känt, säger Curt Bergquist, som nu själv är pensionär men fortfarande verksam som konsult åt Allergon.

De hektiska Rögleåren sög dock kraft och pengar ur både företaget och dess ledare. Curt Bergquist menar att sett i backspegeln blev hockeyäventyret för dyrt.

—Cernelle kunde ha blivit ett mycket större bolag om pengarna satsats där istället, det är min privata uppfattning, säger han.

Sedan hockeysolen dalat över Vegeholms isstadion 1969 gled även Pollenkungen gradvis in i den mediala skuggan. De sista åren drog han sig mer aktivt undan. Till det bidrog hustruns död och en stroke som drabbade honom 1999. Han tvingades byta den kära villan vid Kulltorp mot äldreboende i Strövelstorp.

—Han hade ju alltid varit en kraftkarl, jag tror han skämdes när krafterna svek honom, berättar brodern Eric Carlsson.

Den 4 oktober i år dog han, 85 år gammal. Pollenkungen hade abdikerat.

Cernellebok

Strax före Gösta Carlssons död utkom en bok om Cernelle av Peter Nygren och Ralph Nykvist. Boken som är ett beställningsverk av företaget beskriver Cernelles historia och förmedlar i ord och bild många glimtar ur Pollenkungens liv.
Gå till toppen