Vi träffar henne i föräldrahemmet i Bassholma, en idyllisk by mitt i skogen någonstans mellan Munka Ljungby och Örkelljunga. Här växte hon upp som den äldsta av fyra systrar, bland hundar, hästar, katter och höga susande granar. — Det är lite skillnad mot Bryssel, säger Pernilla Johnsson Jourde. EU-parlamentets oändliga tegelkorridorer och myller av kontor har varit hennes arbetsplats sedan maj 2000. — Jag jobbade i och för sig inom EU redan tidigare, som översättare i Luxemburg. Då veckopendlade jag till Paris och min man François. Det var tröttsamt, och jobbet som översättare inte speciellt omväxlande. Jag hade frilansat lite som journalist så jag sökte informatörsjobbet i Bryssel och fick det. Vi bosatte oss i franske Lille, ungefär tio mil från Bryssel, och med snabbtåget gick det att dagspendla. Men i somras skaffade vi ett hus i Bryssel. Med en son på ett och ett halvt år känns det skönt. Lille Nils har plats på ett EU-daghem strax intill parlamentsbyggnaden. — Vi får bekosta avgiften själva, men lönen är bra. I alla fall om man jämför med vad humanister tjänar i Sverige.