Vi träffar henne i föräldrahemmet i Bassholma, en idyllisk by mitt i skogen någonstans mellan Munka Ljungby och Örkelljunga. Här växte hon upp som den äldsta av fyra systrar, bland hundar, hästar, katter och höga susande granar.

— Det är lite skillnad mot Bryssel, säger Pernilla Johnsson Jourde.

EU-parlamentets oändliga tegelkorridorer och myller av kontor har varit hennes arbetsplats sedan maj 2000.

— Jag jobbade i och för sig inom EU redan tidigare, som översättare i Luxemburg. Då veckopendlade jag till Paris och min man François. Det var tröttsamt, och jobbet som översättare inte speciellt omväxlande. Jag hade frilansat lite som journalist så jag sökte informatörsjobbet i Bryssel och fick det. Vi bosatte oss i franske Lille, ungefär tio mil från Bryssel, och med snabbtåget gick det att dagspendla. Men i somras skaffade vi ett hus i Bryssel. Med en son på ett och ett halvt år känns det skönt.

Lille Nils har plats på ett EU-daghem strax intill parlamentsbyggnaden.

— Vi får bekosta avgiften själva, men lönen är bra. I alla fall om man jämför med vad humanister tjänar i Sverige.

Dagarna är fulltecknade. Inför varje plenarsammanträde gör Pernilla en informationsskrift kallad Översikt där hon går igenom de aktuella ärendena. Efteråt redogör hon för debatter och omröstningar.

— Allt på så begriplig svenska som möjligt, det är egentligen den stora utmaningen. Skrifterna har olika målgrupper. Översikt vänder sig främst till ackrediterade svenska journalister. Dagens debatt är till för politikerna och journalisterna på plats under plenarsammanträdet och EP-veckan, där EP står för Europaparlamentet, läses mest av svenska myndigheter och olika intresseorganisationer. Just nu summerar vi den italienska ordförandeperioden.

Informationsskrifterna brukar finnas på svenska bibliotek. Annars kan man prenumerera. Upplagan ligger runt 500 exemplar, plus 100 elektroniska som går ut via e-post. All information finns också på hemsidan, www.europarl.eu.int

Europaparlamentet har en redaktion för varje språk. Tidigare bestod den svenska av fyra personer, men av besparingsskäl har man dragit ner. Nu är de två Pernilla, som är pressekreterare, samt hennes assistent Charlotte Wetter. Dessutom finns ett lokalt informationskontor i samtliga huvudstäder. Informationen ges ut på de elva språk som nu är representerade. Efter utvidgningen tillkommer de nya medlemsländernas språk.

— I princip är det samma texter som går ut till alla länder, men om det är något ämne som är speciellt viktigt för oss svenskar så utvecklar jag det.

Hon poängterar att informationen är neutral.

— Vi representerar hela EU-parlamentet och inga enskilda politiska partier får göra sig hörda.

De nationella pressekreterarna har olika specialiteter. Pernillas är kulturen.

— Vi samarbetar ganska mycket länderna emellan. Eftersom jag är bäst insatt i kulturärenden kommer kanske Tysklands eller Englands pressekreterare och får uppgifter av mig, medan jag får fråga andra om exempelvis miljö eller lantbruk.

En strävan är att göra debatten i svenska medier mer nyanserad.

— Speciellt i kvällstidningarna. De kastar sig gärna över lösnummersäljande ämnen som tillsatser i livsmedel, silikonbröst och ledamöternas löner. Det ger bra rubriker, men tyvärr är det som skrivs inte alltid korrekt. Jag har varit i kontakt med dem flera gånger, men det verkar inte som om de bryr sig. Jag måste säga att min tilltro till kvällstidningarna har blivit sämre sedan jag började arbeta med EU-information. Fast till och med TT, Tidningarnas Telegrambyrå, missförstår ibland, det är inga lätta ämnen, det erkänner jag.

Pressekreteraren kan också skapa kontakter mellan journalister och EU-politiker och sakkunniga.

— Men jag har märkt att svenska journalister är vana vid att klara av det där själva. Jag får faktiskt fler förfrågningar från andra länder.

Vid årsskiftet övertog Irland ordförandeskapet.

— Alla sätter gott hopp till den kommande halvårsperioden. Irland har en tacksam uppgift som tar över efter den kaotiska italienska perioden.

Första maj får Unionen tio nya medlemmar. De flesta östeuropeiska länderna ingår då, men Rumänien och Bulgarien får stå på tillväxt ännu ett tag, liksom den turkiska delen av Cypern. Turkiet självt kämpar hårt för att bli accepterat, men har ett antal motståndare. När de entusiastiska nykomlingarna väller in befaras röra och byråkrati att tillta, men Pernilla kan också se fördelar.

— Jag vet att många människor är irriterade över att EU lägger sig i petitesser, ämnen som uppfattas som medlemsländernas ensak. Men sådant kommer man nog inte att kunna ägna sig åt i samma utsträckning.

Så vi kanske slipper diskussioner om jordgubbars storlek, om kakaohalt i choklad och surströmmingens vara eller icke vara.

— I stället kan förhoppningsvis mer krut läggas på sådant som EU verkligen skulle kunna underlätta med sin gränsöverskridande förmåga: få bukt med arbetslöshet, bekämpa kriminalitet och droger samt ta itu med miljöproblem.

Pernilla hoppas att svenskarna ska lära sig av sydeuropéerna och bli lite smidigare.

— När det kommer en ny lag tror vi att vi absolut måste följa den till punkt och pricka i stället för att förhandla oss till undantag på samma sätt som italienarna, spanjorerna, fransmännen och för all del även danskarna gör. Ta en sådan sak som larmnumret. Det gemensamma för EU är 112, och det är ju jättebra att man vet hur man ska larma även när man befinner sig i andra länder. Men medan vi i Sverige var präktiga och tog bort 90 000, så behöll till exempel fransmännen sitt gamla, nationella. Numren fungerar utmärkt parallellt.

För att få en tjänst inom EU-administrationen får man vara beredd på att genomgå en tuff mangling. Det krävs god utbildning och bra språkkunskaper. Själv har Pernilla bland annat fyra års studier vid Sorbonneuniversitetet i Paris.

— Uttagningsproven är enorma och det brukar vara hundratals som anmäler sig. De skriftliga proven innehåller EU-kunskap, översättningsövningar och uppsatsskrivning. Efter dessa kallas dubbelt så många till intervju som behövs, därefter sållar man.

Tjänsterna är populära. Lönen är som sagt bra och det är vanligt att de som börjat arbeta här fortsätter fram till pensionen.

Undantaget är svenskarna.

— Vi arbetar i regel båda, och får inte partnern jobb i Bryssel blir det mycket långpendlande. Sådant skapar vantrivsel i längden. När jag anställdes frågade jag hur man gjorde om man ville säga upp sig. De bara stirrade på mig som om det vore ett omöjligt alternativ. Några blanketter för uppsägning fanns inte.