Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

När ensamheten blir för stor

Det är djupt satiriskt och bitvis skönt elakt. På samma gång väldigt finskt och väldigt allmängiltigt. Alla utan storkovan på banken, som någon gång varit på en hus- eller lägenhetsvisning i ett ekonomiskt upptrissat storstadsområde, får revansch. Kanske är det också en av förklaringarna till att Kari Hotakainens sjätte roman, "Löpgravsvägen", fick nästintill Vittulaframgång i hemlandet och nu också tilldelats Nordiska rådets litteraturpris. - Köpa bostad har blivit ett projekt för livet i Finland. Köpet men också betalningen är ett livsprojekt, konstaterar han.

Kari Hotakainen döpte sin huvudperson till Matti Virtanen, Finlands vanligaste herrnamn. "Jag ville visa vad som kan hända när ensamheten växer sig ofantligt stor. Den här mannen är inte något specialfall."Bild: Jack Mikrut/Pressens Bild
Förutom ett par texter i antologier med finsk litteratur, utgivna av En bok för alla, har Kari Hotakainen tills nu varit helt okänd för svenska läsare. Han har jobbat som journalist och reklamman och debuterade som lyriker 1982. men Nordiska rådets litteraturåpris, som han tilldelades i fredags, har redan ändrat på det.

Tolken under den här intervjun inflikar senare att hans tidigare roman "Klassiko", om bilförsäljning och bilism, är ännu roligare än "Löpgravsvägen" vars humor, fåordiga meningar och surrealism för tankarna till landsmannen Arto Paasilinna.

— Jag upplever inte alls att vi är nära besläktade författare, säger Kari Hotakainen.
Hotakainen är förvisso mer skruvad, kanhända mer samhällskritisk. Titeln "Löpgravsvägen" har han hämtat från en gatuskylt i sitt villaområde Baggböle, tio kilometer norr om Helsingfors. Hans eget husköp blev fröet.

— Vid något tillfälle var jag på 39 husvisningar, och jag samlade allt material med mig från alla broschyrer som delades ut. Det var en hög på 15 centimeter. Framför allt adjektiven i de här broschyrerna är ju ren fiktion, lögn.

Hotakainens satir skildrar ett samhälle där antinikotinisterna blivit fascistiska och där villaägarna tycks lägga ner sin mesta livsenergi på gräsmattorna. Självgoda avnjuter de sina grillade kycklinglår och upplever det främmande som ett hot.
Matti Virtanen, romanens huvudperson och potentiella husköpare, är en manisk outsider och idealist, främmande i sin tid. Med kikare runt halsen åker han på villaområdessafari som vore han på savannen. Den lika trista som torftiga moderna småborgerligheten studeras och kläs av. Kari Hotakainen låter sin huvudperson tjuvtitta in över villahäckarna och springa in och urinera på gräsmattan när han tycker det är befogat.

— Matti Virtanen är en höghusmänniska som längtar efter att få tillbaka sin familj. Han är inte någon normal, sansad husköpare. Därför blev det som det blev.
Huset blev också en metafor för ensamheten eller längtan efter familjeliv, framhåller Kari Hotakainen.

Matti Virtanen kallar sig hemmafrontman och har gått i bräschen i vad han kallar kvinnornas befrielsekrig. Han har tagit hand om barn och lagat mat men samtidigt utvecklats till en uttröttande besserwisser utan socialt liv. När han slår sin fru, ett enda men ödesdigert slag, tar hon dottern med sig och sticker. Husköpet blir hans projekt för att försöka få tillbaka sin familj.

Virtanen jämför sig med frontmannen som kämpade i vinterkriget: "I arv lämnade de ettordsmeningar och skräcken för kvinnor. "

"Han hade vedeldning, jag centralvärme. Han hade en gumma, jag en kvinna. Han hade gått i livet skola, jag på högskolan. Han hade käpp, jag morot. Han hade satt på, jag hade förspelat".

— Vi kan inte riktigt lära oss att förstå de tragiska omständigheter som de som var med i kriget omfattas av. Jag har gjort ett försök att skildra en mansgeneration som på ett första sätt försökt ta ansvar för jämställdhet och hem.

Är du inte fruktansvärt pessimistisk där?

— Om ungefär tio år får ni läsa fortsättningen på den här boken och jag kan försäkra att då har det gått riktigt bra för honom.

Som läsare hoppas man in i det sista. Själv har Kari Hotakainen inte mycket till övers för sin huvudperson.

— Man kan läsa den här boken som en satir, ett bostadspolitiskt inlägg eller en sjukjournal. När jag började hade jag ingen uppfattning om hur galen han skulle bli. När jag var färdig var jag övertygad om att en sån här person skulle jag aldrig vilja träffa.
"Löpgravsvägen" fick Finlandiapriset och fick alltså i år Nordiska rådets litteraturpris. Försäljningsframgången (106 000 inbundna exemplar i Finland) beskriver Kari Hotakainen som "fruktansvärd".

— För en författare van att leva i marginalen och vars förra roman sålde i 6 000 exemplar är det här en smått surrealistisk upplevelse.

Smått surrealistiskt var också att han av att av landets stora mäklarföretag fick pris för att ha skrivit den första "mäklarromen". Han fick ta emot det personligen. En statyett föreställande en mäklare som nu sitter på en förrådsdörr i Baggböle.

— Antingen var min satir misslyckad eller så har mäklarna fått mer humor. TT Spektra

Erika Josefsson

Kari Hotakainen

¥ Född 1957.

¥ Debuterade som lyriker 1982. Har skrivit fem diktsamlingar.

¥ Sedan 1991 främst prosaförfattare. Romandebuten var "Buster Keaton. Elämä ja teot" (Buster Keaton. Liv och verk) 1991. Har också skrivit radio- och tv-dramatik samt barnböcker.

¥ Finns publicerad på svenska i antologierna "Konstiga saker de skrattar åt" och "Kärlek på finska", utgivna av En bok för alla.

¥ Romanen "Klassiko" från 1997 har filmats och filmen "Klassikern" gick upp även i Sverige.

¥ "Löpgravsvägen" får filmpremiär i augusti. Huvudrollen görs av Eero Aho, "finländsk 35-årig skådespelare som ser ut som en hungrig jakthund" enligt Kari Hotakainen.
Gå till toppen