Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Ett reportage om skrupelfria affärsmän och deras offer

De köpte nya villor för att slippa problemen med äldre hus. Och Team Boro erbjöd lösningar på allt. Men istället hamnade många nordvästskånska familjer i en härva av brutna löften, allvarliga fel och rent lurendrejeri som kommer att förfölja dem länge. Det här är historien om några av de drabbade husköparna. Och om Curt Wrigfors, mannen som drev Team Boro i botten och sedan lät bolagsplundrare ta hand om resterna.

Det är den 17 juni 2003. Torbjörn Knutsson och Susanne Larsson sätter sina namnteckningar på kontraktet. Därmed har de beställt ett nytt hus. En Team Boro-villa för drygt 2,1 miljoner kronor, som ska levereras omgående och vara klar för inflyttning framåt sensommaren, eller kanske tidig höst.

Längs den lilla gatan Stenrosgården i Häljarp utanför Landskrona finns redan några nybyggda villor. Nu ser Torbjörn och Susanne fram emot att kunna lämna hyreslägenheten inne i stan och förverkliga vad de har drömt om och sparat till länge - ett eget hem. Men signaturerna på kontraktet är början till en lång och otäck mardröm som ännu inte är över.

Team Boro är ett nystartat företag även om varumärket är gammalt. Och redan från början är ekonomin ansträngd. Samtidigt som Torbjörn och Susanne skriver kontrakt börjar problemen på Team Boros husfabrik i Valdemarsvik i Östergötland att bli kännbara. När arbetarna kommer tillbaka efter semestern i augusti möts de av beskedet att det inte finns något att göra. Uteblivna betalningar har gjort att leveranser dragits in. I tre veckor går de anställda sysslolösa i fabriken. Men Team Boros säljare fortsätter att kränga villor i oförändrad takt. En av de anställda i fabriken, Ulf Gyllander, berättar hur verksamheten gradvis förfaller.

— I början var det viktigt att husen var klara innan de lämnade fabriken, men sedan fick vi ju inga grejer. Husen gick i väg utan fönster och dörrar, ibland var det bara skelettet, säger han.

Det är inte bara byggmaterialet som det saknas pengar till. Team Boros vd Curt Wrigfors betalar inte heller de viktiga tioåriga byggfelsförsäkringar som husköparna enligt kontraktet ska få med på köpet och som också måste ingå. Det är dyra försäkringar. Premien för ett enskilt hus kan kosta upp mot 20 000-30 000 kronor. Förutom att skydda mot byggfel har försäkringen också en annan viktig funktion — den garanterar att huset färdigställs även om entreprenören skulle gå i konkurs under byggtiden. Men de allra flesta husägare har ingen aning om att de blir utan byggfelsförsäkring. Curt Wrigfors sänder nämligen ut bekräftelser till husägarna som visar att försäkringen är beställd. Därmed luras husköparna att tro att den också är betald. På samma sätt vilseleds kommuner, som ofta kräver en byggfelsförsäkring för att ge bygglov.

Team Boro säljer många villor i Nordvästskåne under 2003. I Häljarp, Ängelholm och Backalyckan i Viken uppförs hela områden, men enskilda Team Boro-hus byggs också i Båstad, Tågarp och Bårslöv. Överallt är byggena omgärdade med stora problem. Leveransdatum flyttas fram, ofta i sista stund. Att inflyttningsdatum inte hållits är regel snarare än undantag. Familjer tvingas till tillfälliga boenden i väntan på att deras hus ska bli klara. Även när husen av Team Boro anses vara färdiga är väsentliga delar som värme, el, och ventilation felaktigt utförda och ibland inte ens installerade. Mycket annat saknas; trappor, dörrar, köksinredning och liknande levereras först efter lång tid och otaliga påstötningar — eller i vissa fall inte alls.

Istället för åtgärder ges en ändlös räcka av löften från Wrigfors och från säljarna.

I Häljarp har sommaren 2003 övergått i höst och Torbjörn och Susanne börjar ana oråd. Sedan de skrev på kontraktet har det varit knäpptyst från Team Boro. Planerna på att flytta in under tidig höst har spruckit.

När huskroppen äntligen står på plats är det oktober och sex till åtta veckor kvar till inflyttning. Susanne och Torbjörn säger upp lägenheten i Landskrona och lyckas dessutom hitta en ny hyresgäst som kan flytta in innan uppsägningstiden har gått ut. De tror att de ska flytta in i sitt hus i början av december och betalar, i enlighet med kontraktet, 85 procent av köpesumman — nästan 1,8 miljoner kronor.

De har ingen aning om att Team Boro befinner sig i en stadigt växande ekonomisk kris. Företaget har dragits in i en nedåtgående spiral där kostnaderna ökar snabbare än intäkterna. Det blir mycket dyrare att färdigställa de halvklara husen på plats än det hade blivit om man hade gjort det i fabriken. Men husen måste ut till köparna och monteras för att företaget ska få in köpeskillingen som ger ytterligare en liten tidsfrist till konkursen.

Team Boros vd och ägare Curt Wrigfors är en man som är van vid att trassla sig ur ekonomiska kriser utan att själv hamna på fattighuset. Han är veteran i småhusbranschen och stod på toppen av karriären i slutet av 80-talet. Då ägde han gamla anrika Borohus i Småland och i hans stora koncern ingick företag, hotell, restauranger och Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Han satsade stort på ett hockeylag i Småland som han döpte till Team Boro och fyllde med dyra elitspelare. Han ropade också in den välkända målningen "Grindslanten" för närmare 13 miljoner kronor.

Men i början av 90-talet blir det tvärstopp, som för så många andra affärskometer i lånta fjädrar. Koncernen kraschlandar i en av Sveriges största konkurser.

Curt Wrigfors klarar sig dock relativt bra. Snart investerar han och andra intressenter i Hjältevadshus och med åren köps ytterligare ett par husföretag upp som hamnar under Curt Wrigfors ledning. Huvudägaren börjar dock misstänka att allt inte står rätt till. Det visar sig, enligt underlaget till bolagsstyrelsens polisanmälan, att verkställande direktören Curt Wrigfors och hans två söner via ett annat bolag bedriver tomtaffärer parallellt med Hjältevadshus. Och att Hjältevadshus får stå för en del av det andra bolagets kostnader.

— Sönernas bolag hette Q-line och det skulle inte märkas att det var de som stod för ruljansen. Men på Q-lines telefonsvarare var det Curt Wrigfors själv som hade talat in meddelandet. Trots att han inte skulle ha något med den verksamheten att göra, berättar dåvarande styrelseordföranden Berth Sundin.

Curt Wrigfors får sparken och i polisanmälan rubriceras misstankarna som trolöshet mot huvudman.

Förundersökningen läggs dock ner och Curt Wrigfors kan satsa på nytt inom småhusbranschen. Han tar över fabriken i Valdemarsvik, liksom rätten till namnet Team Boro, hösten 2002.

I Helsingborg börjar Anders Lindekrantz kort därefter att sälja Team Boro-hus via det egna bolaget M3 Produktion på Berga. Han är en av de säljare som lovar runt men håller tunt och beskrivs av flera av husköparna som "Mr Det-ordnar-sig". Stora som små problem fixar sig alltid, oftast "på måndag". Men det visar sig ofta vara löften som han och Team Boro inte håller.

Anders Lindekrantz började som företagare i bygg- och fastighetsbranschen, men efter en rad konkurser, som i ett par fall ledde till brottsmisstankar, sadlade han om till försäljare. När han sålde Nova-hus i början av 90-talet lärde han känna Curt Wrigfors och sedan sålde Lindekrantz Hjältevadshus under flera år. När Wrigfors efter sin sorti därifrån startade Team Boro Volymhus AB, följde Anders Lindekrantz med dit.

I november 2003 är Team Boro i akut behov av pengar. Men trots att Anders Lindekrantz är medveten om situationen fortsätter han att sälja hus som om ingenting hade hänt. I slutet av november skriver han ett nytt huskontrakt med ett par i Ekeby och utlovar inflyttning i maj.

Samtidigt tvingas han be en husköpare i Båstad att betala huset samma dag som det kommer, istället för inom fem dagar, vilket är det normala. Husköparen, Peter Paulsson, som redan tidigare haft problem med Team Boro, bestämmer sig för att ta en kreditupplysning på företaget. När han gör det upptäcker han att nästan hela kapitalet är förbrukat. Kvar finns ynka 120 000 kronor, att jämföra med skulderna på över 15 miljoner kronor.

— När jag såg de här siffrorna ringde jag Anders Lindekrantz och sade att det här kommer ju att kursa. Men han sade bara att det ordnar sig, berättar Peter Paulsson.

Samtidigt närmar sig inflyttningsdagen för Torbjörn och Susanne. Den 9 december ska flyttlasset gå från Landskrona till Häljarp. Men bara ett par dagar innan ringer Curt Wrigfors son, Rickard Wrigfors. Han jobbar också för Team Boro och han meddelar att huset inte är färdigt. Eftersom Torbjörn och Susanne inte har någonstans att ta vägen, hyr Rickard Wrigfors via sin och faderns gemensamma firma, Exus Invest, en möblerad lägenhet på Koppargården i Landskrona åt dem. Han låter också en flyttfirma magasinera deras möbler. Det är sista gången de talar med Rickard Wrigfors.

— Det går inte att få tag på honom. Vår säljare har vi pratat med några gånger, men aldrig med Rickard, säger Susanne.

Under vintern försöker de också nå Curt Wrigfors för att få besked om vad som händer.

— Vi har ringt honom ett antal gånger. Man hamnar i växeln som kopplar till hans telefon, sedan bara ringer det och ringer. Det är aldrig någon som svarar, säger Torbjörn.

Den säljare som sålde huset till Torbjörn och Susanne arbetade precis som Anders Lindekrantz på provision. Hon har förlorat mycket pengar i form av utebliven provision och har tagit så illa vid sig av hur Team Boro sköttes mot slutet att hon i dag inte vill prata om det.

— Jag vill bara lägga det här bakom mig, säger hon till tidningen.

I Torbjörns och Susannes ofärdiga hus ligger verksamheten i princip nere under december. Några jobbare kommer då och då, men bygget går framåt i snigelfart. Hantverkarna berättar att eftersom Torbjörn och Susanne har placerats i lägenhet, så prioriterar de andra hus, där situationen är ännu mer akut.

— Då ångrade vi att vi hade gått med på att flytta in i lägenheten, men vad hade vi för val?

Nästa obehagliga överraskning kommer i slutet av månaden. Då ringer ägaren till flyttfirman som magasinerar möblerna till Torbjörn och Susanne.

— Han hade inte fått betalt för magasineringen och hade hört rykten om konkurs. Han var helt stirrig och det förstår man ju, säger Torbjörn.

Torbjörn och Susanne förmedlar uppgifterna till sin bank som ringer upp Curt Wrigfors. Han försäkrar att företaget inte har några problem och någon konkurs är absolut inte aktuell. Allt kommer att fixa sig.

Paret i Ekeby som skrev kontrakt i början av december tror fortfarande att de ska få sitt hus. I januari lämnar Anders Lindekrantz färgprover till dem så att de kan välja färg på huset.

Men då är slutet nära i Valdemarsvik. Företaget får påhälsning av kronofogden som ska driva in en del av de skulder bolaget dragit på sig. Undergången verkar nu oundviklig och Curt Wrigfors och sönerna försöker göra sig av med det sjunkande skeppet Team Boro. Vid en extra bolagsstämma i slutet av januari lämnar den siste i Wrigforstrion styrelsen. Därefter presenteras ett företag som heter DTL som ny ägare, med en Stefan Lövgren i spetsen.

I ett möte med kronofogdemyndigheten lovar Stefan Lövgren att skjuta till pengar för att företaget ska klara sig. Han förklarar också för den redan hårt prövade personalen på husfabriken att framtiden ser ljus ut. På micron i jobbarnas matsal står en blombukett, med en hälsning från DTL.

Curt Wrigfors har blivit av med kvarnstenen Team Boro, men det enda spår av de nya ägarna personalen ser är den vissnande blombuketten. För plötsligt registreras ett nytt namn som ende styrelseledamot i Team Boro. Det är en man från Helsingborg som har en lång rad konkurser bakom sig. Han har sedan ett par år tillbaka en boxadress i Helsingborg som enda adress.

Helsingborgaren kallar sig mångsysslare, men en minst lika rättvisande titel skulle kunna vara "målvakt". Det är beteckningen på de personer som i slutfasen av bolagsplundringar och annat ekonomiskt fiffel, mot viss ersättning sätter sig i bolagsstyrelser och tar de värsta smällarna åt tidigare ägare.

Att just han hamnar i Team Boro är ganska naturligt. Han och den man som presenterades som DTL:s ekonomiansvarige känner varandra sedan tidigare. Båda två har ett späckat brottsregister.

Redan på 80-talet intresserar sig polisen för helsingborgaren. Under spaning på en av landets då mest uppmärksammade brottslingar, våren 1989, upptäcker Stockholmspolisen honom i samband med ett försök att trolla fram miljonbelopp med hjälp av telefonöverföringar mellan banker och bolag. Just den lilla kuppen misslyckas dock. Men under de kommande åren döms han i domstolar runtom i landet för utpressning, försök till grovt bedrägeri, grovt skattebedrägeri och en rad mindre brott.

Den 2 mars i år kommer ett fax från Mallorca till tingsrätten i Norrköping. Avsändare är helsingborgaren som befinner sig på den spanska semesterön för ett tillfälligt jobb. Faxet är en egen begäran om att Team Boro ska försättas i konkurs.

Dagen därpå faller en dom mot helsingborgaren i Mariestads tingsrätt. Det blir villkorlig dom och dagsböter för brott i samband med att ett antal företag plundrades på sina tillgångar för flera år sedan. I samma mål döms också helsingborgarens gamle bekant, den ekonomiansvarige på DTL. För att sätta stopp för målvaktsverksamhet beläggs helsingborgaren dessutom med tre års näringsförbud. Men då hade han dagen innan hunnit med sin sista åtgärd som "företagare".

Hans konkursansökan stämde väl med vad både kronofogden, facket i Valdemarsvik och leverantörer såg som enda utväg. Tingsrätten beslutar om konkurs.

Helsingborgaren sticker inte under stol med sin roll som målvakt i den här affären. Han berättar för tidningen att han brukar få runt 5 000 kronor för att sätta sig i styrelsen i ett konkursfärdigt bolag. Helsingborgarens version av historien är att Curt Wrigfors lurade både DTL och honom att tro att företaget hade fordringar på sju miljoner kronor som skulle gå att driva in.

— Men det visade sig att bolaget i stället hade minst 27 miljoner i skulder, berättar han och fortsätter:

— Jag fick ett telefonsamtal från grabbarna i DTL med beskedet: "Kursa skiten" och då gjorde jag det.

Helsingborgaren hade räknat med att kunna vara med och driva in lite pengar som husköparna i Nordvästskåne höll inne. Så skaffar sig målvakter ibland lite extrainkomster utöver arvodet för målvaktsuppdraget.

— Finns det någon substans i företaget så är man ju inte dummare än att man kan få in en liten hacka på det och så gör man en snygg konkurs och ingen skada är skedd. Men för mitt vidkommande är det slut nu. Jag fick ju näringsförbud tack och lov. Det känns faktiskt skönt.

För Torbjörn och Susanne stämmer det definitivt inte att ingen skada är skedd. I och med konkursen förvärras deras situation dramatiskt. Deras villa står visserligen på plats i Häljarp, men huset har ingen fasad och invändigt är det bara nedervåningen som är i närheten av att vara färdig. En trappa upp har inredningsarbetet inte ens påbörjats. Dessutom saknas toalett och badkar till ett av badrummen. Det finns inte heller några vitvaror i köket. De har redan betalat det mesta av köpeskillingen. Kvar finns bara 330 000 som ska räcka till fasaden och allt annat som saknas.

— De pengarna har gått åt, konstaterar Susanne.

När de får kontakt med konkursförvaltaren råder han dem att genast byta alla lås i huset. Nästa gång de hör av konkursförvaltaren meddelar han dem att de är skyldiga konkursboet 100 000 kronor, den återstående köpeskillingen som de enligt kontraktet ska betala när villan är färdig för inflyttning.

Men Torbjörn och Susanne anlitar en värderingsman som konstaterar att det kommer att kosta betydligt mer att färdigställa huset. Med det beskedet väljer konkursförvaltaren att dra tillbaka sin fordran.

Vad den slutgiltiga prislappen på huset hamnar för Torbjörn och Susanne vet de ännu inte.

— Vi har inte vågat räkna på det. Vi har bara lagt alla kvitton i en hög, säger Susanne.

Sedan konkursen har de på helger, kvällar och nätter försökt göra så mycket som möjligt själva och bara använt hantverkare när det har behövts. Men nu har orken tagit slut och hantverkare får färdigställa resten av huset. Dessutom brådskar det att få huset färdigt av flera skäl. För parallellt med konkursen i Team Boro sker det också förändringar i Exus Invest, Wrigfors firma, som hyr lägenhet och förråd åt Susanne och Torbjörn. Wrigforsarna lämnar även det bolaget till männen på DTL, som i sin tur lämnat bolaget utan styrelse.

Och en dag ringer Landskronahem, som äger lägenheten där Torbjörn och Susanne är inhysta, och meddelar att Exus Invest inte betalar hyran. Bolaget har inte heller betalat magasineringen av möblerna och nu kräver flyttfirman att Torbjörn och Susanne ska betala närmare 20 000 kronor om de vill ha tillbaka sina möbler. Och det är en nota som växer för varje dag som går.

— Jag har varit så desperat att jag ringt hem till Rickard Wrigfors, men han har bytt nummer utan hänvisning. Man drar i minsta lilla tråd, säger Susanne.

Deras byggnadskreditiv för huset går inte att lägga om till vanliga lån innan huset är färdigt. Torbjörn och Susanne har stora löpande utgifter som de hittills har klarat av tack vare ett sparkapital de satt undan för att göra iordning trädgården. Men de pengarna är slut nu.

Det är inte bara privatekonomin som drabbats hårt i den härva de hamnat i.

— Det är många gånger man har känt att man bara vill sätta sig ner i ett hörn och gråta. Man orkar inte längre, det är alldeles för mycket, säger Susanne.

— Många i ens omgivning förstår inte vad man går igenom, de tycker vi har blivit tråkiga som inte vill göra någonting. Det sociala har definitivt tagit stryk av det här.

I perioder har de funderat på att bara göra sig av med huset. Det har gått så långt att de tagit dit mäklare, men har då fått beskedet att huset måste vara färdigt innan det går att sälja. Och att de i nuläget inte kan räkna med att få igen de pengar de lagt ut. Den lyckliga känslan av att vara ägare till sitt första hus är borta sedan länge.

— Det är en dröm som har blivit en mardröm helt enkelt. Det ska vara en stor grej i livet, men allt har bara gått fel. Man har tappat sugen, säger Torbjörn.

Team Boro Volymhus AB finns inte längre mer än som ett råttbo hos konkursförvaltaren i Norrköping. Han har kommit fram till att bristen i boet uppgår till 31 miljoner kronor. Polis och åklagare i Norrköping misstänker brottslighet i samband med ägarbytet. Fabriken i Valdemarsvik ska drivas vidare av Västkuststugan, som ägs av en tidigare affärsbekant och vän till Curt Wrigfors. Av de 60 anställda i Valdemarsvik kommer kanske 10 eller 20 att återanställas.

Paret i Ekeby då? De som skrev kontrakt med Anders Lindekrantz i början av december. Ja, de får naturligtvis inget Team Boro-hus och kom undan med blotta förskräckelsen.

Men så sent som för en månad sedan blev de uppringda av Anders Lindekrantz som undrade om de fortfarande ville köpa hus. Han erbjöd dem att fullfölja köpet eftersom Västkuststugan nu skulle fortsätta verksamheten. De tackade dock nej och förklarade att de valt en annan husförsäljare.

Anders Lindekrantz säger i dag att han har förlorat ungefär en halv miljon kronor på konkursen. Det är provision på försäljningar som han inte har fått ut. Hans bolag, M3 Produktion, är på väg att gå i konkurs. Bakom konkursansökan står konkursförvaltaren i ett av Lindekrantz gamla bolag som gick i konkurs i höstas. Anders Lindekrantz anmäldes då till ekobrottsmyndigheten eftersom förvaltaren ansåg att han på ett olagligt sätt fört över pengar från bolaget till M3 Produktion. Ärendet utreddes aldrig men Lindekrantz gick med på att betala tillbaka en del av pengarna. Någon betalning gjordes dock aldrig och en konkursansökan mot M3 Produktion lämnades in.

Anders Lindekrantz hävdar att han är lika lurad av Curt Wrigfors som husköparna. Något ansvar gentemot dem tycker han inte att han har.

— Absolut inte. Jag hade inte kunnat göra mer än vad jag har gjort. Jag visste att det var ekonomiska problem i Valdemarsvik, men de förklarade det med att man hade bundit upp mycket kapital i ett projekt med Riksbyggen i Södertälje. Och Curt Wrigfors sade att det skulle komma pengar från andra bolag som han hade. Det trodde man ju på, annars hade jag ju inte fortsatt, säger Anders Lindekrantz.

Han medger att förseningarna och felen på husen har varit många och att det gavs många löften som aldrig hölls.

— Det har varit fruktansvärt mycket strul. Det är utan tvekan så. Men jag har lämnat den information jag har haft. Om du köper en produkt av mig och jag ger löften som jag i min tur har fått från annat håll så blir det ju jag som är skitstöveln i folks ögon.

— Visst, det har funnits tillfällen då jag borde ha hört av mig till köparna, men då jag inte har gjort det. Jag har fått kritik för att jag inte har gett besked, även om det har varit dåliga besked. Och det borde jag ha gjort, säger Anders Lindekrantz.

Tidningen har via på olika sätt begärt att få en intervju med Curt Wrigfors, men han har valt att inte höra av sig.

Bara i Skåne finns ett 40-tal husägare som drabbas av konkursen och i Stockholmsregionen finns ungefär lika många. De som klarar sig lindrigast är de som har ett hyfsat färdigt hus, men som står utan motpart när deras hus ska tvåårs-besiktigas. Andra, som Torbjörn och Susanne, har betydligt större problem.

— Det låter hemskt. Men någonstans känns det så himla skönt att det inte bara är vi, för alla har blivit lika lurade, säger Susanne.

För henne och Torbjörn återstår fortfarande mycket arbete både på huset och att med advokatens hjälp reda ut vad och hur mycket de ännu har kvar att betala och hur de ska få tillbaka sina möbler. De räknar med nya bakslag.

— Man är beredd på det värsta hela tiden. Varje gång någonting händer, så tänker man: ja, ja, det blir värre. Vi är så inställda på det nu. Men det är kanske därför vi har klarat oss igenom det här, så här långt.

I efterhand önskar de att någon hade varnat dem, när de valde husfabrikant.

— Jag är förbannad på mig själv för att vi inte kollat upp Team Boro, men jag är också lite arg på banken och alla andra runt omkring. För nu när man säger något om Curt Wrigfors så vet alla vem han är och vad han har gjort. Men vi har varit i detta sedan i juni förra året och under den tiden är det ingen som har sagt något, säger Susanne Larsson.
Gå till toppen