Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Panelkungen" fyller 60 år

I tre decennier har Gustav Pouladi varit den självutnämnde Panelkungen på brädgården mittemot järnvägsstationen i Teckomatorp. Hans hobby är att bråka med myndigheterna. Den 31 maj fyller han 60 år.

HATAD OCH ÄLSKAD. Gustav "Panelkungen" Pouladi lämnar ingen oberörd. Nu fyller han 60 år.Bild: CHRISTIAN TÖRNQVIST
Han har överräckt en gris till "politikersvinen", införskaffat kameler som färdmedel i protest mot fordonsskatten och vid ett besök på den lokala banken begärt att få ta ut 2,7 miljoner kronor i kontanter.

Det är också han som på Sveriges förmodligen längsta telefonsvararmeddelande (vi klockar det till två minuter och fyra sekunder, inklusive versionen på persiska) uppmanar till fortsatt kamp mot "maffiakommunen" och som genom sin dagliga medverkan i radioprogrammet "Så funkar det" för några år sedan fick vissa lyssnare att ifrågasätta om hans hjärna funkar som den ska, andra att hylla honom för hans orubbliga uppriktighet.

Gustav Pouladi själv konstaterar att "alla fingrar inte är lika långa" och att de mänskliga rättigheterna finns till för att de ska utnyttjas.

— Har jag gjort fel betalar jag priset. Anklagas jag felaktigt för något ska jag ha upprättelse, säger han och tillägger med illa dold förtjusning:

— Jag älskar att bråka med myndigheterna, det är min hobby.

Gustav Pouladi, eller Hessameddin som han då hette i förnamn, växte upp i staden Kerman i södra Iran som yngsta barnet av fem. Pappan var mattfabrikör och lantbrukare, mamman hemmafru.

Till Sverige kom han den 15 juli 1968 för att utbilda sig till läkare vid universitetet i Lund. Planen var att han därefter skulle återvända till sitt hemland, allt enligt föräldrarnas önskan.

Men när pappan hastigt gick bort drabbades Gustav Pouladi av en depression och hoppade av utbildningen.

— Jag tappade lusten för allt, kände mig ensam och kunde inte språket.

— Och till Iran ville jag inte längre åka, för jag skämdes så över att jag inte hade studerat färdigt, berättar han med tårar i ögonen.

Han tackar det svenska folket för att han tog sig ur krisen.

— Det sägs att svenskarna är rasister, men det stämmer inte. De har hjälpt mig med allt. Fantastiska människor.

Via Marieholm hamnade Gustav Pouladi i Teckomatorp. Där, på brädgården mittemot järnvägsstationen, har han nu i 30 år dikterat villkoren i egenskap av den självutnämnde "Panelkungen".

Numera jobbar han mellan klockan fem på morgonen och klockan nio på kvällen. En nedtrappning, om man ska tro honom.

— Jag är arbetsnarkoman. Energin får jag från familjen.

Gustav Pouladi är på gott humör under intervjun.

Ända tills reportern trampar in på minerad mark och undrar om han sätter på kaffet om kommunpolitikerna dyker upp med en födelsedagstårta:

— Sluta med det där! vrålar han och påminner om den tvist som sitter som en djup tagg i honom (han hävdar att kommunen en gång i tiden sålde ett mögelskadat hus till honom).

Den stundande 60-årsdagen ska Gustav Pouladi fira med familjen.

Sedan fortsätter kampen.

Den här gången har han retat upp sig på en poliskonstapel.

— Polisen ska få en gris som jag har målat svart och vit.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen