I mer än tre decennier var han ackompanjatören som mången av de stora opera- och romanssångarna världen över helst ville ha vid flygeln på konserterna. Tanken på att skriva en bok om mötena med alla stora personligheter har också funnits länge.

- Men de måste dö först för annars kan nog smockan hänga i luften. Fast risken finns ju att jag dör först, påpekar Jan Eyron, som fyller 70 år 4 juni.

Galghumorn har varit hans egen uppskattade beledsagare genom livet. Men mest har förstås den nedärvda musikalitet betytt som gjorde att gossen Jan redan vid mycket unga år spåddes en lysande framtid som - violinist. Själv kom han snart nog på andra tankar. Den utlösande faktorn inträffade en skoldag på Norra Latin 1946 då han passerade aulan där en något äldre elev vid namn Gunnar Ahlmark, sedermera rektor vid Ingesunds musikhögskola, satt och övade på flygeln.

- Det var överjordiskt vackert och jag blev stående där som förstenad. Sedan gick jag hem och slängde fiolen och kastade mig över pianot, berättar Jan Eyron.

Ovannämnde Gunnar Ahlmark och Jan Eyron följdes sedan åt i pianoklassen på Musikhögskolan. Den sistnämnde hade då redan varit solist vid åtskilliga konserter, bland annat tillsammans med stockholmsfilharmonikerna, och framtiden som konsertpianist verkade given. Men en kurs i interpretation, konstnärlig uttolkning, ledd av den kände österrikiske pianisten och sångpedagogen Erik Werba fick honom att åter ändra färdriktning - det var ackompanjatör han skulle bli.

Debuten 1957 blev en romanskonsert med Kjerstin Meyer och Elisabeth Söderström.

- Det var en nåd att få ackompanjera dessa underbara sångerskor och som gjorde att alla sedan skulle ha mig vid pianot, konstaterar Jan Eyron.

Men inte bara det. Han blev också stärkt i uppfattningen att den nyvalda yrkesinriktningen var den rätta. Två veckor senare träffades nämligen Jan Eyron och de båda sångerskorna igen för att lyssna på en bandupptagning av konserten som gjorts av Radiotjänst.

- Efteråt säger flickorna: "Nu ska vi betala dig Jan", och så gav de mig 400 kronor. Över till dem att dela på blev 82 kronor och 63 öre. Mina 400 motsvarar väl ungefär 10 000 kronor i dag. Så det där med att vara ackompanjatör verkade vara ett hyfsat bra yrke, påpekar Jan Eyron skämtsamt men blir allvarlig när han tilläger:

- Största anledningen till att jag blev ackompanjatör var och är att den beledsagande pianostämman oftast är stor musik, vare sig det handlar om romanser eller klaverutdrag som det heter när man ackompanjerar operaarior. Det dröjde inte länge innan den då 25-årige Jan Eyron fick kontakt med Nicolai Gedda vilket betydde en chans att upptäcka världen utanför Sveriges gränser.

- I mer än 25 år reste vi, Nicolai Gedda och jag. Framförallt i Europa och Ryssland. Resten av världen har jag bland annat fått se med min synnerligen gode vän sedan ett halvsekel tillbaka - Ingvar Wixell.

Det blev också åtskilliga augustitripper till London för att beledsaga Birgit Nilsson vid de konserter som brukade följas av i åminnelse synnerligen saliga kräftskivor. Överhuvudtaget är minnena ljusa från de många årens samarbete med sångens giganter. Nyckelordet i sammanhanget är menar Jan Eyron:

- Följsamhet. En del gillar om man agerar lite operadirigent vid klaveret. Andra är genuint musikaliska och dem ska man bara följa även när de gör utvikningar och improviserar. Men det händer att jag spelar som jag vill att de ska sjunga och då gör man det, påpekar Jan Eyron milt. Och inskjuter innan frågan om vem som är roligast att arbeta tillsammans med hinner ställas:

- Min stora favorit är annars Wolfgang (Amadeus Mozart). I min samling har jag nu samtliga de 180 cd-plattor som Philips gett ut med allt han har skrivit.

I hyllan hemma finns också ett antal videoband med en annan av Jan Eyrons stora idoler - komikern Robert Gustafsson.

- Jag har tyvärr aldrig träffat honom personligen men det är en fantastisk artist. Hans studier av olika dialekter och människotyper är fenomenal.

Ett annat stort intresse hos Jan Eyron är det ryska språket vilket han kombinerar med en faiblesse i kolossalformat för schackspel och dito mästare av vilka han är personligen bekant med alla de största. Själv påstår han sig inte spela schack utan bara "hänger med i det som händer". Men vi har från säker källa att han en gång i ett parti slagit Harry Schein, minsann.

Hur det känns att fylla 70 vet inte Jan Eyron när vi ställer frågan. Men:

- Jag är glad att jag fått bli 69 i alla fall. TT Spektra

Monica Frime