Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Martinsson visste att han var begåvad

Kap Farväl" markerade ett viktigt steg i Harry Martinsons författarskap. I denna bok försvinner all osäkerhet och han finner sin röst, skriver Crister Enander.

Efter de kringflackande åren då han varit till sjöss, varit vagabond och djupt olycklig i sin vilsenhet slår Harry Martinson sig ned i Ösmo. Han hade träffat Moa Martinson - eller Helga Johansson som hon då fortfarande hette. När de träffades var Harry Martinson trettioett år och Moa fjorton år äldre. I sju långa år hade Harry Martinson varit utan fast adress.

Första gången han träffar sin blivande hustru är år 1927 på ett politiskt möte i Göteborg där Helga Johansson försöker organisera de arbetslösa mot samhällets förtryck. Två år senare, efter många svåra lidanden i framför allt Moa Martinsons liv, gifter de sig. Harry Martinson flyttar för gott ut till Ösmo. Och det är där, på det lilla torpet Johannesdal i Ösmo socken, som författaren Harry Martinson föds. Han kastar sig in i en febril, nästan febrigt hektisk skrivarverksamhet. Han skriver enorma mängder; lätt och till synes obesvärat flyter texterna ur hans penna. Dikter, noveller, naturskildringar och minnesbilder. Tidigare hade han främst skrivit tillfällighetsvers för uppehällets skull, här under de tidiga åren på torpet, då han för första gången får möjlighet att koncentrera sig på sitt skrivande, djupnar hans språk. Harry Martinson finner sin väg.

Samtidigt kommer tbc:n tillbaka. När han som bäst håller på att skriva sin andra prosabok med minnen från åren till sjöss, "Kap farväl!", måste han plötsligt tas in på sjukhus. Lungsoten har på nytt blivit värre. Året är 1933. Han tas in på Södertälje lasarett i slutet av april. Han får stanna ett par veckor.
Det är också ett mycket viktigt år i paret Martinsons liv. Med "Kap farväl!" är Harry Martinsons författarskap fullt ut etablerat. Med den föregående boken fick han sitt verkligt stora genombrott och nu rycker han även upp ekonomin. Han börjar sälja. Och Moa Martinson debuterar samma höst med "Kvinnor och äppelträd". De kan till vintern äntligen flytta ifrån det kalla och dragiga torpet under de snöiga månaderna. De börjar samtidigt att rusta upp huset.

"Kap farväl!" - som i mycket är en form av repris av vad Harry Martinson redan berättat i "Resor utan mål" - markerar ett synnerligen viktigt steg i hans författarskap. Han har för första gången helt gått in i rollen som den självklare och även självsäkre berättaren. Rösten är hans och han är rösten i "Kap farväl!". Allt osäkert letande är förbi. Cirkeln sluter sig. I sista kapitlet av boken går berättarjaget i land. Åren till sjöss är slut. En ung man mönstrar av i Frankrike. Året är 1927, även om det inte står i boken. Men det är maj månad, det är fransk försommar. "Lördagskväll, svala, tysta kajer i Bordeaux." Han tar tåget till Paris. "Ty jag ville gärna se Paris." Han är iförd en billig blå cheviotkostym, den är lite sliten och har "abstrakta pressveck". I handen har han sin blankslitna och vältvättade sjömanssäck. Det är allt. Det är hans liv. När han sedan sitter på en bar uppe i Montmartre börjar han tänka på sin barndom på den gård i Blekinge som i hans böcker alltid fick heta Norda gård. Han tänker på Klara, bondparets glada dotter, som dog ung - "plötsligt av ett hjärtslag". "I dag som i dag vet jag att hon isolerad och missförstådd på denna avlägsna gård dog av kärlekssvält och ömhetshunger."

Och där skriver Harry Martinson även in sig själv, sin egen smärta, sin egen längtan. Kanske var det för att undvika Klaras öde, den borttynande döden, som han gav sig iväg till sjöss som sextonåring. Han var tvungen att finna sig ett eget liv, ett eget värde.
I "Kap farväl!" avslöjas nu också att det var för leta efter sin mamma som han gav sig ut till sjöss. Resorna hade ett mål. Modern hade lämnat hemmet och begett sig till Amerika. Även hon hade flytt och lämnat den brutale och grymme mannen. Men hon lämnade också barnen, den lille pojken, i mannens godtycke och våld.

Språket i "Kap farväl!" är koncentrerat, förtätat och lämnar inga tomrum ofyllda. En av anledningarna till att Harry Martinson använde detta språk var att han skrev berättelserna för att de skulle få plats på en helsida i Stockholms-Tidningens söndagsbilaga. Det var så de kom till. Det var ett ekonomiskt nödvändigt arbetssätt. Sedan bearbetade Martinson berättelserna, förtätade och la till, fördjupade och ordnade för att trycka dem i bokform.

När första boken om livet till sjöss kommit ut log livet mot Harry Martinson. Han var ett stort löfte. I ett brev till vännen Ivar Lo-Johansson, från den 10 december 1932 när han börjat arbeta med "Kap farväl!", skriver Harry Martinson från den lilla stugan: "Pressen har slängt några nävar skryt på min bok. Nu petar jag ånyo rent i mina hökögon och ser ut i minnena, ut i framtiden, ut i oceanen. En tunn bok bak min rygg, jag vill sparka den bakut och gå vidare. Jag har barmen full av klovassa hartassar, tigerramar med dun på, klossiga kolibrier och subtila elefanter. Jag har poetiska törnbuskar i mängd."

Även "Kap farväl!" mottas mycket positiv av kritikerna - "med denna enastående vakenhet och mottaglighet förenar han en förmåga att minnas, att när som helst återkalla syner och sensationer, som vi knappast ha något motstycke till inom vår diktning - det skulle i så fall vara Strindberg", skriver till exempel Gunnar Mascoll Silverstolpe i Stockholms-Tidningen. Och i Svenska Dagbladet slår Anders Österling fast att "de utgöra tillsammans ett i sitt slag verkligen originellt svenskt verk, vartill man sannolikt inte har många motstycken på främmande marknad." Även signaturen Pewe höjer boken till skyarna i tidskriften Idun. Pewe är ingen annan än Prins Wilhelm.
Nu kommer också tidskriften Spektrum ut med ett specialnummer, helt ägnat Harry Martinsons diktning. Efter "Kap farväl!" blir Harry Martinson den mest omskrivne och hyllade författaren i hela landet. Lovorden kunde inte bli tillräckligt starka. Han är en ny August Strindberg. Hans språk skimrar, äger en sällsynt glans. Och i samma takt som Harry Martinsons berömmelse tilltar växer Moa Martinsons svartsjuka. Hon hatar världen och människorna alltmer, och är alltid livrädd att förlora sin "vackre Harry". Hon anklagar hans författarvänner för att ställa in sig och vilja locka bort honom från henne. Hon vill inte att Harry ska resa in till Stockholm. De vänliga orden är bara smicker och inställsamhet. Och ska han träffa en kvinnlig redaktör kräver Moa att han tar med sina två systrar som förkläden. Harry kallar henne också "Moa Constrictor".

Samtidigt är det en rörande och talande bild att när Moa Martinson strax före Harry Martinsons bok kommer ut beställer biljetter till teatern - de går och ser Strindbergs "Mäster Olof" - så är det första gången i sitt liv som Harry Martinson går på teater. Pjäser har han dock redan skrivit.

Bilden av Harry Martinson ligger nu fast och har bevarats ända in i våra dagar. Han är - heter det ofta - ett naturbarn. Han är en glad människa, en solskensperson vilken gudarna älskar. Hans leende blir rentav berömt. Och med tanke på hans bakgrund och plågsamt fattiga uppväxt är Harry Martinson förvånansvärt självsäker i sin författarroll. Däri skiljer han sig en hel del från sina kollegor, de andra proletärförfattarna.
Harry Martinson visste från början att han var begåvad, kanske rentav en benådad diktare. Och omvärlden gjorde allt för att bekräfta hans roll.

"Harry Martinson trädde in i ett välviljans solsken som var sällsynt i vårt land", skriver Artur Lundkvist i sin självbiografi "Självporträtt av en drömmare med öppna ögon". "Alla tycktes älska och beundra honom, hans kamrater och kolleger, kritikerna och de officiella kulturkretsarna, till och med den breda allmänheten som knappast läste böcker. Han var enastående, ojämförlig, ett naturgeni som alla andra fick stå tillbaka för. Det verkade riktigt och rättvist till en viss tid, vi som var hans närmaste kamrater missunnade honom aldrig framgångarna också om vi fann dem onödigt fördelade. Harry var det lyckliga barnet som strålade tillbaka mot sina beundrare, en hemlös som kommit hem till det svenska folket, en modersökare som fann nya mödrar överallt. Det är svårt att säga om inte denna ställning som idol kom honom att trots den rika blomningen svika något hos sig själv: den bittra erfarenheten, vreden mot fattigdomen och orättvisorna, trotset mot de välsinnade utnyttjarna på alla håll. Han frestades att göra allting för vackert, för rörande, för lättförsonligt och charmerande. Framgången lyfte honom, men blev på samma gång hans subtilt förrädiska fiende."
Crister Enander

enander@kajen.com
Gå till toppen