Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det svänger om Elsa Graves sataneller

Elsa Grave fräste, spottade och svor men miste aldrig markkontakten. Hon kallade sig "argsint välfärdsgumma". Ann Lingebrandt välkomnar hennes nu samlade dikter. Och Sören Sommelius minns henne som gammal, "liksom lysande".

Elsa Grave är en poet på tvären, alltid trilsket motvalls och ofta heligt förbannad, men inte utan ett lurigt leende i mungipan. Skrattet är aldrig långt från skriket när hon kastar sig mellan allvar och lek, ömhet och hätskhet, hopp och förtvivlan. Hennes vaggvisor är fulla av taggar, allt annat än rogivande, och besjunger hon kärleken blir resultatet knappast någon romantisk ballad: Avigvänd, avigvänd/sjöng jag/dig mina nidvisor till, gnolar hon i "Kärlekens nidvisor".
Med anledning av att Elsa Grave gick bort för drygt ett år sedan kommer nu en samlingsvolym som speglar hennes halvsekellånga författarskap, i urval och med inledning av vännen Ingvar Holm. Det är inte en dag för tidigt att återknyta bekantskapen med denna egensinniga, vildsint feministiska och fränt samhällskritiska poet.

Elsa Grave föddes 1918 i stenkolsdistriktet i Nordvästra Skåne. Alldeles intill disponentvillan i Ny-vång där hon växte upp låg gruvans slaggberg, vilket om somrarna kunde orsaka ett regn av aska över trädgården som gjorde grönskan sotig och klibbig. Ett symbolladdat landskap som enligt Ingvar Holm bidragit till hennes poetiska egenart.
Redan i debuten "Inkräktare" från 1943 skymtar man en diktare som med respektlös lekfullhet tar sig an tillvarons mörka sidor: lit-de-parade/ så sorgligt livfull, skriver hon om höstens själatåg av löv som hjälplöst flaxar omkring i luften. I nästa diktsamling, "Som en flygande skalbagge", har den karakteristiska mixen av humor och svärta slagit ut i full blom. Här sjunger grodorna om isande längtan, guldfisken simmar runt i sin skål med kallt och vitt blod, diktjaget dansar vemodets dans iklädd blodets och smärtans färg och i vild galopp bär det av mot evigheten.

Tredje diktsamlingen "Bortförklaring" kom att bli Graves genombrott. Här hittar man hennes kända dikt "Svinborstnatt", som måste höra till det mest kvavt ångande och unket osande svensk poesi frambringat:
Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,

suggan snarkar i sin dröm

dröm av dubbelhakor, galtbetar

surnad mjölk och här och där

ett brunt potatisskal
På sin tid var dikten kontroversiell för att den släpade den fina poesin i svinstians smuts. Fastän väl ingen upprörs av sådant i dag har den behållit sin drastiska laddning och intensiva gåtfullhet. Är det en frånstötande tillvaro som skildras eller närhet, njutning och värme? Handlar dikten om moderskapets djuriska lycka eller ska den läsas som en svidande uppgörelse med en inskränkt mänsklighet?

Moderskap och identifikation med djuren är två av Graves mest omhuldade teman - inte sällan kombineras de med varandra, som i den suggestiva "Djuphavsmaskerad" om marulkens mörka värld:
Marulksmoder/ i din bottenvrå/ du som vältrar dig lustberedd/ i din vaggande livsslummer/ och slukar ditt yngel/ med halvvakna djuphavskäftar.
I dikten "Djävlar" från samlingen "Mödrar som vargar" har mammorna försetts med vassa vargtänder och klor som spetsar barnens hjärtan och river dem i stycken. Nej, det är ingen ljuv bild av moderskapet Grave målar upp, snarare ett tillstånd av sprängande smärta, ångest, grymhet och äckel. Liv och död är oskiljaktiga - bilden av kvinnan som föder stående över graven aktualiseras gång på gång. I den för Grave sällsynt högtidliga men också smärtsamt vackra "Pietà" sitter Maria med sin döde son som en tung gravsten i knäet; i "Barnabålet" uppförs en rasande häxdans kring de brinnande barnlik som mödrarna själva travat upp:
Vi som staplar/ och bränner/ våra levande barn/ och sprätter med eldgafflar/ sökande i döda barns aska/ åter skall vi föda samman/ det nya bålet.
Med sin svarta komik, vredesladdade absurdism och groteska ironi kom Elsa Grave att bli föregångare till poeter som Sonja Åkesson och Kristina Lugn, vilka syrligt satiriskt och lakoniskt distanserat gett rapporter från kvinnovardagen. Men det är nog ingen vild gissning att Grave också tog intryck av de yngre poeter som gjorde henne till förebild. Under nyenkelhetens sextiotal söker sig Grave mot rakare uttryck och underfundigheten odlas i allt högre grad. Fabriker, grävskopor och bombplan tar sig in i hennes dikter och världen kommer alltmer att stå i fokus - en värld som skövlas, förfulas, förgiftas, härjas av krig, svält och orättvisor.
Som domedagsprofet utslungar Grave en radda nattsvarta apokalyptiska visioner, men aktar sig för att bli orakelmässigt pompös och bibliskt högtravande: också när hon skriver om massdöd, vätebombskatastrofer, kalhyggen och hungerkravaller behåller hon markkontakten och glimten i ögat. I hög grad medveten om sin roll som "argsint välfärdsgumma" fräser, spottar och svär hon, morrar åt gud, tuggar av ilska, vrålar av vanmakt och dansar våldsrumba. "Slutförbannelser" kallar hon symptomatiskt en diktsamling från 1977 där hon häcklar de industriella välsignelserna - men det var långtifrån slutförbannat för den skull. Tolv år senare har hon i sin sista diktsamling uppfunnit en egen beteckning för sina svavel-osande och svängiga litanior: sataneller. Lika full i fan och okynnigt bångstyrig som någonsin bjuder hon där upp oss till en sprittande svängom till tonerna av undergången:
Bevara mig

sparka fram mig

Djävlar Anamma

oanfrätt

lätt bestruken

av nätternas ihållande stjärnsmäll

och grava dödssmekningars

epicentrum

där sopornas änglar

vinglösa vinglar

medan kärleken till lysande

horisonter ödelägger stad efter stad

Elsa Grave: Dikter

Norstedts
Gå till toppen