Ängelholm

Alla kom inte hem

KVS då och nu

. När verksamheten var som mest intensiv på Kronprinsessan Victorias kustsanatorium behandlades runt 500 patienter per år. De flesta anlände med tåg från olika delar av landet till järnvägsstationen i Vejbyslätt, i begynnelsen för vidare transport med häst och vagn till sjukhusområdet i Vejbystrand.

De första hästarna som drog vagnen flera gånger per dag var Sanna och Tori, som fick sina namn efter destinationen. De går för övrigt igen i Åke Thornblads kopparskulptur "Springande hästar" från 1992, som står på torget i Vejbystrand. Kusken Johan Nilsson, som höll i tömmarna, var enligt berättelserna en barsk men innerst inne godhjärtad man.

Vejbyslättsvägen var på den här tiden i ganska dåligt skick, men doktor Ernst Lindahl skaffade en stenkross och med hjälp av sten från lantbruken runtomkring fick vägen ny beläggning. Sanna och Tori ersattes efter hand av andra hästar, och senare av sjukhusbil och taxi.
Väl framme på KVK väntade en lång och ofta smärtsam behandling för de tuberkulossjuka, innan det var dags för hemfärd. Fast alla kom inte hem. En del, dock inte så många, avled under sjukhusvistelsen.

Mellan garaget och tvätten ligger gravkammaren med obduktionsrummet, nedsänkt och med gräsbevuxet tak. Här hade doktor Lindahl sin åsikt klar. En gravkammare skulle, så långt det var möjligt, döljas för att inte oroa patienterna.
Vejbystrand tillhör Barkåkra församling och 1922 fick sjukhuset en egen 900 kvadratmeter stor begravningsplats på kyrkogården här. Man räknar med att runt 200 personer ligger begravda under monumentet, många långväga ifrån. Reglerna var sådana att patienternas hemkommuner betalade för vården, men inte för hemtransporter av de döda. Om inte de anhöriga hade råd att bekosta transporten begravdes den avlidne på kyrkogården i Barkåkra.
Källor:

Gunilla Neuman, "Möten och minnen - 90 års sjukhushistoria i Vejbystrand".

Allan Selge, "Ett sjukhus vid havet".
Gå till toppen