Ängelholm

Allt tillverkades i bandageverkstaden

KVS då och nu 4 - En artikelserie om ett sjukhus och dess människor.

. De patienter som hamnade på Kronprinsessan Victorias kustsanatorium var till största delen barn och unga som drabbats av skelett-tuberkulos, även kallad ortopedisk tuberkulos. Behandlingstiden var lång och ofta fick de sjuka ligga i gipsvagga i flera år.

En vital del av vården, både under den här perioden och senare under polioepidemin, var bandageverkstaden i huvudbyggnadens källare. Här tillverkades alla hjälpmedel, specialanpassade efter varje patients behov. Sven Esbjörnsson och hans pappa Knut jobbade i bandageverkstaden i 25 år och Sven har naturligtvis massor av minnen från den tiden.

— Det var ett roligt jobb, ett hantverk som nästan har försvunnit. I bandageverkstaden gjordes allt. Behövdes en skruv så köpte vi inte den utan tillverkade den själva.
Sven Esbjörnsson var själv inte med under tbc-tiden, men har i en film dokumenterat hur arbetet gick till. Efter tiden i gipsvagga var det dags för patienten att få stödkorsett sedan man gjort en avgjutning av kroppen. Men steget från sängliggande till stående var en lång process.

— Patienterna placerades i en så kallad ståbräda, som höjdes bit för bit, dag för dag. Reste man brädan för hastigt svimmade den sjuke. När patienten klarade av att stå upp i en halvtimme fick han eller hon åka ner till gipsavdelningen för avgjutning till läderkorsett.

Filmen om arbetet i bandageverkstaden visas på KVS-museet, ett hus som Sven Esbjörnsson i hög grad är involverad i. Det är nämligen han som under många år samlat in alla de föremål som fyller museet.

— Jag förvarade alltsammans hos en lantbrukare i trakten i väntan på att museet skulle bli verklighet. Annars skulle allt ha kastats.

Det som nu är museum byggdes 1907 och var ett hus för "uppegångare", alltså patienter som var på väg att tillfriskna och inte längre var sängliggande. Kanske var det här som man kunde uppleva den största glädjen, när vägen ut ur sjukdomen inte längre var så avlägsen.
På museet finns ett koncentrat av hundra års verksamhet på KVK och KVS, både i föremål och bilder. Till och med en del av den höga skorstenen finns kvar i form av en ring på en av väggarna.

— Alla stenarna i skorstenen var numrerade, säger Sven Esbjörnsson. De som finns här var de översta. Det var min son Christian som tog vara på dem när skorstenen revs 1998.

Verksamheten på KVS är slut för Esbjörnssons del, men han jobbar fortfarande med i stort sett samma saker, fast nu på Ängelholms sjukhus, där han är ortopedingenjör. Den titeln fanns inte på KVS-tiden. Då hette det bandagist.
Gå till toppen