Ängelholm

Den magiska skogen

Trollskogen bakom huvudbyggnaden på KVS-området är full av egendomliga tallar, som växer lite hur som helst.

Märkligast av dem alla är nog den så kallade spondylit-tallen, som står invid en av de båda utsiktsplatserna uppe i backen. Den har vridit sig så att den bildar en ring, och för patienterna var den något av en önsketall. Det sades att den som kunde krypa igenom hålet fick åka hem.
Riktigt så enkelt var det naturligtvis inte, men visst är tallen lite magisk. Namnet har den fått från det grekiska ordet spondylit, som betyder inflammation eller infektion i ryggkotor, något som många av KVK-patienterna led av. På den tiden gick det att åla sig igenom tallens ring. Det finns det många bildbevis på. I dag är det svårare, eftersom tallen har vuxit och hålet krympt. En som minns hur det var är Anna Greta Svedberg.

- Mina systrar brukade säga till mig att om jag inte kunde klättra igenom tallen fick jag inte gå och bada.
Anna Greta är född i Vejbystrand och var sjukvårdsbiträde på KVK under åren 1942-44. Sedan hamnade hon i Östersund, där hon utbildade sig till undersköterska. Att det blev så är egentligen en slump.

- Jag bodde där uppe, säger hon och pekar på tvättens ovanvåning där personalbostäderna fanns. En kväll satt jag och en arbetskamrat och tänkte att här kan vi ju inte vara hela livet. Vi lade ut en karta på golvet, blundade och pekade. Fingret hamnade på Östersund.

Det blev en lång vistelse i Jämtland, 25 år närmare bestämt, men många somrar tillbringade hon i alla fall i Vejbystrand.

- Jag brukade skylla på att vi hade lantbruk och att jag måste hem och hjälpa till.



Nu är Anna Greta Svedberg tillbaka i Vejbystrand på allvar och givetvis är hon engagerad i KVS-museet. Vi går runt och tittar på de gamla foton som pryder museets väggar.

- Där är jag som 18-årigt sjukvårdsbiträde. Den bilden är jag lite stolt över. Och det där är Kvistgården. Den överlämnade min farfar Petter Lindqvist till KVK. Huset revs senare och ersattes av portvaktsstugan.

En annan familjeanknytning är Vejbystrands pensionat, som drevs av Anna Gretas moster och morbror, Matilda och Albert Karlsson.

- ”Panget” hade god mat och det var billigt. Många av uppegångarna gick dit.
Vi trotsar det ruggiga vädret och tar en promenad på stigarna i Trollskogen. Vi tittar på de stora stenarna som markerar var sjukhusets hästar Sanna och Tori är begravda, och stannar till vid en av utsiktsplatserna, där många under årens lopp slagit sig ner för att dricka kaffe.

- Jag brukar kalla den här skogen för de fattigas överrock. Den ger skydd mot både blåst och väta, säger Anna Greta Svedberg.

De långa vårdtiderna på sanatoriet gjorde att personal och patienter lärde känna varandra väl, och det fick effekter även på privatlivet. Det fanns visserligen restriktioner när det gällde umgänget mellan anställda och inlagda, men visst kunde romantiken spira i alla fall.

- Det var många som fattade tycke för varandra under åren på KVK, säger Anna Greta. En del gifte sig och bosatte sig här i Vejbystrand.

Själv gjorde hon den omvända resan och skapade sig en framtid i Östersund, men det är ju en helt annan sak.
Bosse Nilsson

bo.nilsson@hd.seTel 0431-842 29
Gå till toppen