Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Wallmark överväger lämna som kommunalråd

2005 blir ett år av vånda för Hans Wallmark. Han sitter rimligt säker som kommunalråd i Ängelholm, men en plattform i riksdagen lockar efter valet 2006.

Inte som ett yrväder i april. Snarare då som en nyfönad pudel om sommaren dök Hans Wallmark upp som färskt kommunalråd i Ängelholm 2001. Sedan dess har det hänt mycket — och inte bara med frisyren som numera är väloljat siciliansk.

— Mitt hår tar jag inget ansvar för. Min frisör Göran Wiik på Villan har haft bestämda åsikter och jag har accepterat att jag sköter politiken och han frisyren, säger Hans Wallmark.

Politisk är han betydligt mer bestämd. Även om han var en färsking som kommunalråd så var det ingen dununge moderaterna valde som ledare. Innan han började kommentera politik på ledarsidan i NST hade han bland annat suttit vice ordförande i fria moderata studentförbundet, ordförande i Uppsala studentkår och i föreningen Heimdal. Som studentpolitisk ledare lärde han känna högerledarna Gunnar Hekscher, Jarl Hjalmarsson och Gösta Bohman.

— Hjalmarsson var alltid mycket vänlig. Bohman var man mer rädd för. Det var förresten Bohman som en gång sade till mig: du borde bli riksdagsman, frågan är för vilket parti.

Vilket parti det handlar om lär det inte vara någon tvekan kring, frågan är var. Karriärpolitiker har han skyllts för mer än en gång, inte minst när han lanserades som en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten.

— Jag är kommunalråd till valet 2006, sen vet jag inte. Det är något jag måste fundera över under nästa år.

Är du lockad av en riksdagsplats?

— Lite grand. Som kommunpolitiker inser man hur mycket riksdagsbesluten betyder. Och det retar mig in i märgen hur riksdagen gång på gång tar beslut och låter kommunerna ta kostnaderna. Men det är stimulerande att jobba med kommunpolitik. Man är väldigt nära människor.

Mycket av det som är närmast folk styrs inte av kommunpolitikerna. Sjukhuset till exempel.

— Jag kan ju agera som regionpolitiker, men jag tillhör inte majoriteten. Jag var väldigt bekymrad inför valet och tyvärr har mina farhågor besannats. Det som nu sker är sämre än vad Ängelholms sjukhusbolag var på väg emot. Vi kommer alltid att ha vårdproduktion i Ängelholm, men risken är att det blir allt mer av förstärkt vårdcentral.

Men du röstade ju själv för Skånsk livskraft i regionfullmäktige?

— Jag yrkade på återremiss, men när jag förstod att det inte fanns majoritet för det så fanns inte mycket mer att göra.

Polisen styr du inte heller över.

— För min del hoppas jag att det kommer ett förslag om kommunalisering av närpolisen efter amerikansk modell. Men det är vi inte överens om i mitt parti.

Som kommenterande journalist var du ganska elak. När Bo Lundgren tog över efter Carl Bildt skrev du: från Kalle Stropp till grodan Boll. Vad skulle du kalla Fredrik Reinfeldt?

— Den formuleringen blir jag ofta påmind om. Men nej, jag tror att jag avstår från att döpa Reinfeldt.

Hur går det med att vänja sig vid att kommenteras i stället för att kommentera?

— På ett plan har jag vant mig. Det som är annorlunda är omöjligheten att röra sig fritt utan att alla vet vem man är. Det är också förklaringen till att mina barn inte gärna promenerar med mig längre.

Är inte politiken i Ängelholm väl snäll?

— Det är inte så mycket av konfrontation. Det finns mycket åsikter, men man skiljer på sak och person.

Från alla politiska håll får du beröm för att skapa god stämning i den lokala politiken. Är inte risken att trevnad kväver oppositionen?

— Jag tror att det är farligt att inte se att det finns gott och riktigt i alla människor. Man hittar något bra hos alla om man lyssnar. Jag har vuxit upp som moderat i Norrbotten och vet vad det vill säga att vara i minoritet i konfrontationspolitik. Så vill jag inte att någon ska behöva ha det. Ingen ska behöva känna sig ledsen, kränkt eller oroad av att ha en uppfattning. Man kan vara respektfull och ändå rösta ner.

I den majoritetsförklaring som lades fram av moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna och spi heter det att hela kommunen ska leva. Hur rimmar det med halverade vägbidrag, skolskjutsbråk, försenat bredband och cykelvägar som inte kommit till stånd?

— Att hela kommunen ska leva betyder inte att det ska se ut som på Stortorget i Ängelholm överallt. Allt får tas i sin takt. Cykelvägen i Lärkeröd tas in i vår plan nu. Och bredband... när jag blev ordförande i kommunstyrelsen hade kommunen just gjort sig av med sitt redskap, Engelholms kabel-tv. Sett i ljuset av det tycker jag ändå att vi håller på att få rätt bra möjligheter.

Barnomsorgskris har du också fått på halsen?

— Genom åren har det varit turbulent inom barnomsorgen i Ängelholm. Jag hoppas att det vi har upplevt nu var sista gången. I januari-februari kommer det att fungera som det ska igen och till hösten ska det inte heller vara några problem att få plats.

Tro tycks spela en viktig roll för dig?

— Det är viktigt. Ju mer krav man har på sig dess viktigare är det att hitta något helt annorlunda där man kan dra sig tillbaka och bara vara en bland andra. Jag är inte född och uppväxt med tron. Frimureriet har varit en väg för mig till fördjupad tro. Teologiska frågor intresserar mig och därför är det intressant att jobba tillsammans med Lennart Engström här i stadshuset.

Tvivlar du aldrig?

— Tron i sig självt är inte vetande. Tvivel är alltid granne med tro. Dogmatiken skrämmer mig och det är något jag försöker jobba med inom svenska kyrkan.

Wallmark i korthet

Hans Ingmar Wallmark fyller 40 år den 23 januari.

* Med hustrun Susanne har han barnen Wilhelmina, 13 år och Hans Vilhelm, 11.

* Medlem i Rotary och aktiv inom såväl frimurarna som svenska kyrkan.

* Bor i villa i Magnarp.
Gå till toppen