Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bakom kameran i Astrids värld

Alla älskar vi Astrid Lindgrens böcker och filmer. Vi vuxna har växt upp med dem och barn över hela världen är lika förtjusta. Vi kan vår Pippi, vår Karlsson på taket och Saltkråkan. Men hur var det när filmerna gjordes? Hur många är det som vet att herr Nilsson i själva verket var en riktig surapa som bet Pippi i flätorna varje gång han fick en chans. Att Båtsman var en hejare på att fisa och att Griseknoen älskade att åka bil. Ett helt pärlband av kassasucéer - men för många av skådespelarna blev inte filmerna någon kick framåt i karriären precis.

År efter år filmades Astrid Lindgren-böckerna. Men varför pratar Prussiluskan så konstigt? Och hur kom det sig att Saltkråkans Pelle slutade äta tårta efter sin filmfödelsedag?

En helt problemfri relation hade inte heller filmens Pippi och Annika. En gång slutade deras smågnabb med en riktig fläskläpp.

Hur många vet att första Pippiboken filmats två gånger?

I den första versionen från 1949 (20 år före Inger Nilsson) spelade en 26-årig mycket sminkad finlandssvenska Pippi medan Tommy och Annika var barn. Man har lagt in en liten kärlekshistoria med ett par som möttes i en grammofonaffär och Pippi var den som skulle se till att de verkligen blev ett par. Dessutom börjar det unga paret sjunga då och då i filmen.
Nej, den blev ingen succé. Astrid Lindgren blev "förtvivlad" över förvanskningen och Pippi försvann snabbt från repertoaren. Så nästa gång det var dags (i slutet av 60-talet) bestämde hon sig för att ha total kontroll. Flera filmer hade hunnit före men nu ansågs tiden mogen och mängder av barn ville vara med. Rollen som Tjorven hade lockat 5 000. 8 000 ville spela Pippi.

Sen är historien känd. I Kisa tyckte redaktör Bertil Nilsson att hans dotter Inger var som gjord för rollen och skickade in en bild - och filmteamet föll direkt när de träffade Inger.

"Men jag var ett litet ämligt barn med en massa munsår och sår på näsan, jag åt dåligt och petade i maten till jag blev vuxen. Pappa ville inte ta kort på mig när jag såg så hemsk ut , men vi hann ta ett i sista stund och jag fick ha på mig min finklänning. Det var egentligen ett rysligt kort " minns Inger Nilsson.
De tyska inslagen i Pippi-filmerna har kritiserats men berodde på att SF inte tordes ta hela kostnaden själv (tretton tv-avsnitt skulle kosta tre miljoner) utan stöttades av tyska finansiärer. Det är därför Prussiluskan pratar så konstigt, till och med minsta barn noterar det. Tyskan Margit Trooger som spelade henne var en bra skådespelerska men talade med m y c k e t stora läpprörelser. Dessutom var hon inte alltid nykter.

Ändå var det Krösa-Maja, Carsta Löck, som var det största gisslet. Hon varken kunde eller ens försökte lära sig några svenska repliker. Också Dunder-Karlsson och Blom är tyskar och enligt avtalet skulle också Pippis pappa vara det. Men när det kom en känd men alldeles för liten tysk skådespelare blev det nej från regissören. Beppe Wolgers blixtinkallades och råkade vara ledig just då. Vilken tur!
Pippi och Annika hade också sina problem. De var väldigt olika och även om Inger Nilsson spelade den orädda Pippi på film så var det Annika, Maria Persson, som var busigare och mer utåtriktad medan Inger var osäker och mammig och ville ringa hem varje dag. Hon blev ofta retad. Att Maria dessutom sökt rollen som Pippi och verkligen ville vara Pippi och inte något annat gjorde inte relationen bättre. En gång slutade smågnabbet till och med i en fläskläpp.

Inger Nilsson kunde inte ro, inte dyka eller hoppa från bryggor Så andra fick ta på sig Pippi-peruken och hoppa in istället. Framförallt gällde det Pär Sundberg som spelade Tommy. Han var gymnast och det är han som står på Herr Nilsson och sträcker ut benet och det är han som hänger utanför fönstret på tanternas kalas.
Pär var från Malmö och hans dialekt ställde ständigt till problem. När han försökte jobba bort sin breda skånska blev uttalet rätt märkligt. För att det skulle verka mer naturligt måste också mamman, skådespelerskan Öllegård Wellton, ha en liknande dialekt - och den kom mest att likna konstig småländska. "Vi skulle äta krumelurpiller och jag kämpade, men kunde bara inte uttala ordet. Det lät inte klokt. De blev galna på min skånska" har Pär berättat.
I "Pippi Långstrump på de sju haven" infann sig ett annat problem. Här behövdes massor av pirater och som tur var spelade Johan Bergenstråhle in "Baltutlämningen" samtidigt och man kunde byta statister med varandra. Ena dagen var statisterna baltiska fångar, den andra sjörövare. Men när inspelningen flyttade från Vaxholm till Montenegro och slutligen till Barbados för Söderhavskänslan behövdes nya sjörövare. Problemet som ingen ens tänkt på var att nästan alla invånare på ön var färgade och tidigare piraterna ljushyllta. Vid den här tiden fanns knappt några turister på Barbados men ett gäng medelålders direktörer och ambassadörer råkade av en slump vara där just då, de hade kommit för att träffa guvernören. När de blev tillfrågade tackade de först nej men efter mycket tjat ändrade de sig. Sen for femton före detta kostymklädda runt med ögonbindlar, kroksablar och musköter för att jaga Pippi.
I Ronjafilmen är det kanske grådvärgarna som tar priset.Två busslaster dalsländska fem, sex-åringar finns under grå, toviga dräkter med stora glosögon som drivs med batterier. Den filmdagen var helt kaotisk med superuppspelta ungar. En kom till och med så upp i varv att en tekniker fick ett bett i benet.
Först ut bland filmerna var annars Bullerbyserien. Det var nödvändigt med en billig och snabb inspelning och filmteamet var med dagens mått extremt litet och på knappa dussinet personer. För att det skulle gå fort tog man inte upp något ljud och slapp problemen med bilar, flygplan och ständiga omtagningar. Regissören Olle Hellbom ropade till barnen vad han ville att de skulle göra, ibland hade han till och med boken i handen och läste. Sekvenserna lektes fram.

Först när avsnitten var färdigklippta var det dags för ljud och uppfinningsrikedomen var stor. Potatismjöl fick snön att knarra under skosulorna och när barnen går i gräset är det tejp som dras ut. Fotografen tuggar på kärnan i en filmrulle när det ska låta som att skomakarens hund gnager på ett ben.
Lilla Kerstin i Bullerbyn spelades av Olle Hellboms tvååriga dotter Tove. "Det var rena terrormetoderna. De sträckte fram en sked med mat mot mig - och så drog de bort den! Ren barnmisshandel!" säger hon. För så gick det till när de skulle få henne att gråta.
Bullerbyfilmerna blev en enorm framgång men det var trögt i starten. Olle Hellbom och Olle Nordemar drog igång på egen risk. Sveriges radio tackade nej. Däremot sa tysk tv ja direkt. Avsnitten klippptes ihop till film och först efter två biopremiärer ändrade sg Sveriges radio. Pippi blev till slut lördagsunderhålling i tv, 1962.

De första filmerna gjordes i Roslagen men när en ny räcka med Bullerbyfilmer spelades in på 80-talet med Lasse Hallström som regissör var det Sevedstorp i Småland som gällde. Intresset för byn är fortfarande lika stort trots att åren gått. Under högsäsong kommer uppemot tvåtusen nyfikna och varje dag året runt alltid någon.
De fyra Saltkråkan-filmerna är de enda av Astrid Lindgrens berättelser som skrevs direkt för tv och namnet kommer från hennes egen segelbåt. Ön heter egentligen Norröra och har fyra bofasta och ett gäng sommargäster. Nu är det café i gamla Snickargården och trädet där farbror Melkers hängmatta satt är bara en stubbe idag.

Ingen som sett filmerna kan glömma Tjorven, gulliga Pelle eller den kluriga, skrytiga lilla Stina. När Pelle fyllde år stod tårtan framme hela dagen med tagning efter tagning. Grädden blev till slut så härsken att "födelsdagsbarnet" sen inte klarade av att äta tårta på många år.

Astrid filmer som bok

Allt underlag till texterna är hämtade från boken "Från snickarboa till Villa Villerkulla Astrid Lindgrens filmvärld" som är skriven av journalisterna Petter Karlsson och Johan Erséus.Förutom gamla film- och inspelningsbilder finns nya bilder på platser och personer som Robban Andersson tagit. Boken ges ut av Forum.
Gå till toppen