Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Diarrédikt för en cynisk tid

Den intensivt flödande poeten Lars Norén, som sen diktade mer droppvis för att småningom öppna slussportarna som samtidsspeglande dramatiker, skrev i Revolver 1969 "Jag sitter här/som en en termometer/i världens röv". I samma långa dikt står också: "Jag skriver för att komma bort från vad skrivit. Jag/lever, för att komma/bort från vad jag levt."

Den medelålders Göteborgspoeten Kennet Klemets (f. 64) var fem år när Noréns bok kom ut. Klemets tredje diktsamling , Accelerator , kopplar jag samman med Revolver på de punkter jag citerat. Skillnaderna är annars större än likheterna, som ändå finns där.
För att börja med röven. Den är inte världens. Här är det fråga om jaget som röv/ jagets röv och vad som passerar ut och in den vägen.

Det blir i längden ganska enformigt, ett slags jagande oro mot en undflyende fond av hysteriska associationer kring främst knulla uppblandade med metapoetiska kommentarer, en kokett kaotisk självbild fångad i en hög av spegelfragment. Detta tar formen (!?) av vad man kan beskriva som en krystad provokation som främst blir tom och frånstötande, säkert också vill vara det, osäkert varför.

I en lång brevdikt, Jag skriver ditt brev till mig , som är hållen i mer behärskad ton, talar Klemets om "textraset" som något lavinartat, eller som snor och slem, något att göra sig av med. Detta skrivande söker sig bort från "ett jag-centrerat psykologiskt korrekt skrivande till ett mindre sanningsenligt och mer förutsättningslöst skrivande".

Jo det handlar om att komma bort från det skrivna och från sig själv. Detta, liksom ambitionen/medvetenheten om att i någon överförd mening producera skit, låter sig direkt utläsas i Klemets text. "Kaskadkräkningar, skenande diarréer". Anmärkningsvärt är att dikternas fokus är så snävt begränsat till det kroppsliga. Det kan också sägas om Klemets förra samling. Den var formellt mer genomarbetad och utan den speedade karaktären i Accelerator.
Accelerator innehåller en hel del kommentarer till själva diktandet. Samlingen avslutas till exempel med DIKTER INDEX, en ansträngt ironisk, ibland rolig katalog över olika typer av poesi, någon gång "vaselininsmord". Att diktandet är en livsviktig drift kommer många gånger till uttryck. Samtidigt är dikten First daybreak haiku dels mycket långt från de klassiska femton stavelserna och dessutom garanterat oläsbar för andra än en för mig okänd typ av masochister. Ska man intressera sig för en diktsamling av en poet som är ointresserad av sig själv och, inte minst, av eventuella läsare? Det finns något fascinerande i frenesin, det medges. Destruktiviteten i självhatet (som samtidigt verkar lätt snobbigt) är möjligen ett slags realistiskt uttryck för en cynisk och urspårad tidsanda. Den som inte är desillusionerad framstår som en idiot.

Kennet Klemets: Accelerator

W&W

utkommer i dag
Gå till toppen