Kultur

H55 lever i människors minnen

Det är inte lätt att kommamed något nytt om den legandariska H55-utställningen. Det mesta är redan sagt och gjort. men att ställa ut föremål tämligen okommenterat känns ändå en aning fantasilöst, tycker Lars-Eric Jönsson efter ett besök på Dunkers kulturhus.

Minnen från H55

Dunkers kulturhus

Pågår 26 februari 2005 - 27 november 2005
Det är femtio år sedan Norra Hamnen och Gröningen fylldes med det bästa svensk och internationell formgivning och arkitektur kunde prestera. Dunkers kulturhus markerar jubileet med utställningen "Minnen från H55". Det är ett jubileum som dessutom sammanfaller med det nationella designåret. Senare i vår kan vi se fram emot en konsthantverksutställning i den återuppbyggda H55-paviljongen i Norra hamnen och en modeutställning på Dunkers.

Minnen från H55 är en liten utställning där Olle Thörnbloms 40 minuters film "En bildkavalkad" om H55, flankerad av stillbilder, är huvudnumret. Filmen repeteras utan avbrott under hela utställningstiden.

Generalkommisarien Åke Huldt flimrar förbi tillsammans med kungapar, dåtida kändisar, nöjesgeneralen Kåge Sigurth och en rad stora artister. Flottan paraderar. Flygvapnet drar förbi i formation. "Robusta tyskor" gör akrobatnummer, Sofiaflickorna gör ett "styvt nummer". "Stronga gossar" tävlar med utombordare. Och fröken Helsingborg - jo det fanns en sådan - passerar, stram och onåbar igenom utställningslokalerna i vid vit kjol och lika vita handskar.

Allan Selges speakertext är tidstypisk i sin manschauvinistiska pratighet. Det är käckt och hurtigt och känns väldigt avlägset.

H55 hade över en miljon besökare de där 80 vackra sommardagarna. Svenska slöjdföreningen stod som arrangör tillsammans med Hälsingborgs stad. Utställningen har betraktats som ett slags uppföljare till Stockholmsutställningen 1930. Så här blev det, så här blev folkhemmet, som arkitektur och form.

Det var en lång och målmedveten process som fick sin konkretion. Det nära samarbetet mellan industri och formgivare som man började tala om på 1920-talet var nu verklighet, liksom funktionalismens rationella husproduktion och boendeideal. I efterhand är det lika imponerande som det verkar ha varit 1955.

Minnen från H55 visar möbler, tyger och delar från serviser. Här finns bland annat Stig Lindbergs Spisa Ribb, John Anderssons Old Höganäs och Hertha Bengtssons Blå Eld.

På ett podium, mot en fond av Karl- Axel Perssons linnetryck Delfinisk rörelse, står tre stolar; Harry Bertoias Diamond chair, Arne Jacobsens Myran och Axel Larssons fåtölj från utställningspaviljongen "Ombord".

Men H55 var också något mer än en uppvisning av modern form och arkitektur. Filmen på Dunkers understryker evenemanget och folkfesten, dvs. den lokala betydelsen. De utställda minnesföremålen från H55 riktar intresset mot detta det lokala perspektivet.

Det är enkelt och stiligt utställt. Men det är som om ingen vill berätta något. Vad stod H55 för? Vad betyder H55 för Helsingborg idag? Vad betyder H55 för svensk design? Då? Nu?

Nå, det är inte helt lätt att komma med något nytt om H55. Det mesta förefaller redan sagt och gjort. Stadsmuseet hade dessutom en utställning för bara tio år sedan. Men att ställa ut föremål tämligen okommenterat och låta Allan Selges speakertext till filmen om H55 sätta dagordningen känns ändå en aning fantasilöst.

Det är ju med H55 som med andra stora, legendariska utställningar att de inte bara är vad de var. H55:s betydelse springer inte endast ur den där fantastiska sommaren. H55 tillförs också betydelser under årens lopp. Den lever också i människors minnen och har inte bara en plats i utställningarnas stora historia.

H55 är en väsentlig del av Helsingborgs kollektiva självförståelse. De flesta som befann sig i staden under utställningen, tillfälligt eller permanent, torde ha något att berätta, ett minne att plocka fram relaterat till Norra hamnen och Gröningen.

Detta H55s liv efter stängning, i helsingborgarnas medvetanden, hade varit intressant att undersöka mer. Två fotoalbum i utställningen ger en antydan till potentialen i detta folkliga minne. Albumens fotografier, tidningsklipp, inbjudningskort och entrébiljetter bildar tillsammans med de korta personliga och familjära kommentarerna en annan version av H55s historia.

Barnen framträder förstås. H55 var på ett nytt sätt barnens utställning. De bejakades och fick ta plats. Fotoalbumen berättar också om det personliga engagemanget och om stoltheten i att vara del av det stora och betydelsefulla, i att känna sig inbjuden och att befinna sig i fronten.

Det sympatiska med Dunkers utställning är att den fungerar som ett slags hjälp att minnas med. Utställningens egen berättelse är fåordig. Men för dem som har egna eller andras minnen att plocka fram ur medvetandet kan bilderna och souvenirerna säkert fungera som minnesmaskiner, som små titthål mot en förflutenhet som talar om de otvetydiga framstegen, optimismen, den välvilliga utvecklingen och inte minst tron på det goda och harmoniska samhället.

Lars-Eric Jönsson
Gå till toppen