Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hon tar verkligheten som gisslan

Hos Charlotte Gyllenhammar lever Ulrike Meinhofs projektion i konstnärens eget ansikte, och dagisbarn möter sovande offentligheten. Det handlar om det privata, det offentliga och minnet - och om konst som överträffar verkligheten.

David Bowie, som sitt alter ego Ziggy Stardust, är egendomligt stilla. Med händerna samlade i knät framför sig ser han rakt fram och sitter ned, alldeles lugn. Sakta roterar stolen han sitter på och ljusets rörelse får paljetterna i hans cape att glimma. Än möter betraktaren det allvarliga, mycket sminkade ansiktet, än nacken med den långa, punk-spretiga röda frisyren. Den excentriske Ziggy är långt borta. Inga mickstativ svingas, ingen fot stampar takten, ingen röst går från mörk till falsett.

Hans gestalt, som är större än naturlig storlek, har en parallell figur bredvid sig någon meter bort, på samma filmduk. Hon är på många sätt hans motsats: grå, urtvättade kläder, enkel frisyr, håret bakom öronen och sparsamt med smink. Men, liksom Bowie/Stardust, allvarlig, samlad. Händerna i knät, stolen roterande. Hon är Ulrike Meinhof, välkänd ledargestalt i den västtyska terroristorganisationen RAF, Rote Armee Fraktion. Eller, rättare sagt, hon är Charlotte Gyllenhammar, konstnären som gjort detta verk som heter Nachsagen, Ich und Meinhof (2004) vilket på svenska blir ungefär Härma/härmning, jag och Meinhof. Även Ziggy Stardust är förstås konstnären, fast utklädd.
Liksom i många andra av sina andra verk intresserar sig Gyllenhammar här för minnet. Sitt eget och samtidigt allas vårt minne av 1970-talet; å ena sidan glammigt med paljetter och musik, å andra sidan mycket politiskt i ett extremt kallt kalla krigs-klimat. Här återupplever konstnären tiden genom att gestalta två av dess centralfigurer och går så långt som att, med hjälp av förklädnad, förvandla sig till dem. Charlotte Gyllenhammar iklär sig, som privatperson, rollen av dessa två extremt offentliga personer. Genom henne återupplivas de (Bowies Stardust-gestalt är avsomnad, Meinhof är död sedan länge). Återupplivandet är ju den syssla som sedan urminnes tider varit som konstnärens, att i bild gestalta och väcka minnet av en svunnen tid, historiska händelser och döda människor.

Men Gyllenhammar iklär sig ju rollen av Bowie/Stardust och Meinhof som kända personer, den publika, offentliga bilden av dem. Är den lika sann som den privata? Kanske, kanske inte. Spelar det någon roll? Det som är maskerat och förklätt kan ibland säga sanningen bättre än något annat. Maskeraden avslöjar verkligheten den söker härma.
Verket Blindbock (2004) knyter på många sätt an till Nachsagen, Ich und Meinhof. Filmen med den roterande Ulrike Meinhof återkommer här, fast denna gång projicerad på en människogestalt av plast i naturlig storlek istället för på en filmduk. Gipsfiguren är en avgjutning av konstnären själv, som hon sedan dessutom skulpterat. Med ögonbindel sitter hon bakbunden vid en stol. Filmens bilder fladdrar förbi, Gyllenhammar/Meinhof-figurens ansikte återges på Gyllenhammar/Blindbock-gestaltens panna och ögonbindel. Effekten är både obehaglig och, för en sekund, komisk: skulpturens näsa blir plötsligt till en utsträckt tunga i filmens ansikte. Det påminner också om den del av blindbock-leken som innebär att deltagarna retas med den blindade och därför ofarliga bocken. Kanske räcker de ut tungan åt honom, bytet lockar sin jägare, befinner sig helt nära utan att bocken märker något.

Blindbock kan också ses som ett exempel på hur olika uppfattningar och åsikter om en människa projiceras, likt filmen i verket, på henne. De krockar och blir därför sammanblandade, otydliga, skiftande, svårfångade och nästintill omöjliga att se - som för en blind(bock). Till slut blir människan fången i en annan människa, närmare bestämt i bilden av sig själv.
Den koppling till Meinhof som finns i verket gör förstås att man i mötet med gipsfiguren/konstnären lätt associerar till en gisslantagen människa. (Gisslantagande var en av RAF ofta använd metod.) Gisslantemat finns också i verket mittemot Blindbock, där en film (Ohne Titel/Utan titel, 2004) som visar händelserna vid Västtyska ambassaden i Stockholm 1975 då personalen togs som gisslan av en RAF-grupp.
Det var också 1975, FNs internationella kvinnoår, som svenska staten i Lagen om allmän förskola fastslog att alla barn hade rätt till förskoleverksamhet, i vardagslag kallad dagis. Naturligtvis är det ingen slump att Daghem (2004) är titeln på ett annat av utställningens verk. Tio barn i olika åldrar ligger där på golvet och sover tillsammans på en madrass. Fridfullt utsträckta, fullkomligt trygga med armarna rakt ut och på rygg, eller, som de minsta, hopkrupna i fosterställning. Eller, rättare sagt, det är skulpturer av barn som ligger där. Också här handlar det om offentlighet - en grupp barn i en väldigt privat situation (sömnen) i ett offentligt rum.
Trots att de framstår som så skyddslösa, öppna, sårbara i sitt kroppsspråk är barnen gjorda i hårt material: polyesterplast. Konstnären, som är utbildad både i måleri och skulptur, har format barnfigurerna via fotografi- och skissmaterial som kommit till just på dagisets sovstund. Som ingen annan svensk konstnär idag ägnar Gyllenhammar barnen uppmärksamhet och uppriktigt intresse (tidigare bland annat i Betraktarna, 2003). Hon skildrar dem som människor med integritet, inte gulliga barn eller schablonartade barnboksfigurer.
Privat-offentligt är, likt minne, ett genomgående tema hos Charlotte Gyllenhammar. Hon undersöker gränsen mellan dessa två poler, hur den ser ut, var den dras och varför. Intresset speglas också i utställningen titel, privat idiot. Ordet idiot är grekiska och ursprungligen benämningen på en man i det antika grekiska samhället som inte uppfyllde sina medborgerliga skyldigheter. Dessa utgjordes bland annat av deltagande i den offentliga kulten av gudarna och att bevista teaterföreställningarna i sin stad. En idiot avskilde sig från offentligheten och samhället genom att inte delta i dessa aktiviteter, han prioriterade det privata framför det offentliga. Så småningom har ordets betydelse glidit till att beteckna en avvikare, kuf eller särling. Privat och idiot betecknar således egentligen samma företeelse.
I privat idiot kan Charlotte Gyllenhammar sägas ta själva verkligheten som gisslan. Hon håller bokstavligt talat fast den, och prövar dess hållbarhet genom att utsätta den för hård prövning. Konsten, brukar man ofta säga, överträffar verkligheten. Så också här.

Konst: Charlotte Gyllenhammar

privat idiot

Dunkers Kulturhus

Utställningen pågår till och med 29 maj
Gå till toppen