Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Syrlig socialrealism

Matrgareta Sarris roman bärs av sitt starka patos: det går inte att missta sig på Sarris indignation över det svekfulla förmyndarsamhälle som sparkar på dem som redan ligger. Samtidigt är "Villjus" en osminkad berättelse om obotligt infekterade relationer mellan föräldrar och barn, skriver Ann Lingebrandt.

Ett omslag kan vara förödande för en bok. Margareta Sarris nya roman Villjus pryds av en krokiskiss av tre nakna kvinnor i gröna och beiga nyanser som sänder ut otvetydiga vibbar av finn-dig-själv-kurser och kvinnokraftsmässor. Om "livet och relationerna" ska den handla enligt baksidan - jag biter ihop, beredd på en jobbig lektion i självförverkligande och mars och venus-insikter. Men förväntar man sig akvarellkursprosa kommer man snett in i läsningen.

På rättare köl hamnar man om man vet att Margareta Sarri slog igenom 1971 med debutromanen "Då Simon Fjällborg med flera kom till insikt", att hon skrivit böcker som "Ta dej en slav" och "Ur vägen, fattiga!", och att "Villjus" enligt henne själv lika gärna kunde fått titeln "Hälsning från underklassen". Det är fråga om en syrlig socialrealism, en ilsken känga mot dagens effektiviseringsbesatta Sverige där välfärden nedmonteras och klassamhället - om det nu någonsin avskaffats - återuppstått.
En som fallit offer för rationaliseringarna är Karina, en vasstungad överlevare som trots livets slag alltid lyckats resa sig igen. Nu tampas hon med arbetsförmedlingens kvävande nypor och måste vänja sig vid tanken på att hon i arbetsgivarnas ögon inte är en "mogen kvinna med lång arbetslivserfarenhet", utan en "halvgammal kärring", en "överårig, övertalig skräpmänniska". Sarri har skildrat Karina tidigare, i romanen "Konfetti" från 1986. Där gavs förhistorien om hur hon flyttade från landet till huvudstaden med storslagna planer, gifte sig med drömmannen och hamnade i den misshandlade kvinnans helvete.

I "Villjus" har de två döttrarna blivit vuxna och vänt sin mamma ryggen: Nanna har bytt namn och flyttat utomlands utan att lämna någon adress; Minna kommer på besök bara när det dåliga samvetet blir alltför påträngande. Så snart han får chansen flyttar också sladdbarnet Johannes till pappa i Göteborg, trots att denne inte hört av sig på nio år. Utan att ha ärvt hennes självkänsla eller skinn på näsan har Minna gått i moderns fotspår och låter sitt liv styras av den lika charmerande som tyranniserande chilenaren Tyron - prinsen som uppvaktade henne med röda rosor i brevlådan men numera mest ger henne blåmärken.
Det är eländes elände på alla plan alltså, men Sarri berättar med en frän ton och bitande humor som gör skildringen av vägen mot botten inte bara uthärdlig utan också engagerande. Här finns en del psykologiska övertydligheter, tankar och känslor läggs inte sällan fram i väl ljusan dager och några flåshurtiga "Jipii.!" kunde gott ha skurits bort. Men även om karaktärsteckningen inte alltid är den mest sofistikerade är den på det hela taget övertygande - till och med Tyron som ligger farligt nära pappfiguren "tjejtjusarpsykopaten" lyckas hon i viss mån göra tredimensionell. Romanen bärs av sitt starka patos: det går inte att missta sig på Sarris indignation över det svekfulla förmyndarsamhälle som sparkar på dem som redan ligger. Samtidigt är "Villjus" en osminkad berättelse om obotligt infekterade relationer mellan föräldrar och barn, som åskådliggör de smärtsamma mödorna med att försöka vara en god mor: "Vem har inte förött sitt barns liv, nämn någon."

Bildtext: Margareta Sarris roman bärs av sitt starka patos. Foto: PrB

Ann Lingebrandt

Margareta Sarri: Villjus

boken

villjus

Författarhuset
Gå till toppen