Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rönneholm - Ängelholms blodiga nöjesö

En ö i Rönneå är känd för två saker — mordplats och nöjescentrum. Däremellan ligger ett halvt årtusende av ingenting.

Få vet var Rönneholm ligger, ännu färre har satt sin fot på Ängelholms största ö. Men så har det inte alltid varit. Öns utveckling har gått i snabba, tvära kast och där emellan har det varit mycket stilla.
En av rikets mäktigaste män försökte förgäves undkomma döden genom att fly till sin befästning på ön. Längre fram samlades stadens nöjeslystna på Rönneholm för att dansa, spela kägla eller bara avnjuta ett glas sodavatten.
I dag är ön knappt urskiljbar där den ligger i Rönneå, mellan reningsverket och villorna i Flora. Naturen, i form av en vildvuxen och djungellikande växtlighet, har helt tagit över och det var länge sedan ängelholmarna visade den något intresse. Men vid ett smalt ställe i Rönneås biflöde mellan ön och Nybroskogen har någon fällt några trädstammar som en primitiv bro för att kunna ta sig ut till ön. Kanske en sportfiskare på jakt efter den perfekta fiskeplatsen eller några yngre äventyrslystna ängelholmare som bestämt sig för att utforska holmens hemlighetsfulla inre.
För 645 år sedan, när Bengt Algotsson tog sin tillflykt till ön, var Skåne svenskt under en kort period (1332-1360) och då såg förstås Rönneholm annorlunda ut. Algotsson var en mäktig man, hertig över både Halland och Finland och dessutom ståthållare över Skåne. Under en tid var han den unge kung Magnus Erikssons närmaste man. Men nu, år 1360, var han jagad som ett villebråd och snart ihjälslagen.
Vad hade han då gjort för att sluta sina dagar på detta brutala sätt? Och varför på Rönneholm av alla platser? Jo, holmen låg inte långt från den viktiga staden Luntertun, Ängelholms föregångare. Runt holmen fanns naturliga vallgravar och här var en självklar plats för en befästning.
Den mäktige Algotsson hade hamnat i onåd och tvingats i landsflykt 1357, men tre år senare återvände han och begav sig till sin befästa ö och trotsade därmed kungen som förbjudit honom att återvända. En svensk trupp, som anlänt till Luntertun för att stoppa den danske kungen Valdemar Atterdag från att gå in i Halland, fick höra att Algotsson fanns i närheten. Truppen begav sig till Rönneholm och gjorde processen kort med både honom och hans män.
Efter mordet brändes träborgen troligen ner och byggdes aldrig upp igen. Lugnet la sig över holmen igen och det tog nästan 500 år innan den medeltida mordplatsen fick en annan inramning. Men då, på 1800-talet, blev det å andra sidan desto festligare.
Nöjesepoken varar inte länge, bara några år på 1860- och 70-talen, men då kunde den som tog sig med båt till ön se fram emot både restaurang, dans- och kägelbana. Någon bro fanns aldrig ut till ön, även om många ville få en sådan till stånd.
Nöjesutbudet fanns bara på sommaren, från maj till september, men när Thorslund på fastlandet öppnades 1879 flyttades danspaviljongen dit och de danssugna verkar ha följt med. Rönneholm glider återigen in i glömskan och ett drygt sekel senare har ön nästan helt försvunnit under sin egen växtlighet.
— På 1800-talet fanns här nog bara några enstaka träd. Resten har vandrat hit från skogen intill, berättar Johan Brinck, bibliotekschef och lokalhistoriker som forskat och skrivit om Rönneholms epok som nöjesplats. Höjdpunkten kan mycket väl ha infallit på midsommardagen 1877 då närmare 1 000 personer lär ha besökt ön, enligt Engelholms Tidning.
Men sedan verkar förfallet gå snabbt. I lokaltidningen skrivs det allt oftare om både knivslagsmål och fylla ute på holmen. Dessutom uppges en liga ge sig på folk på väg till och från ön och någon blir till och med rånad.
Året därpå firas ingen första maj på Rönneholm som brukligt var och när Thorslunds brunnsinrättning slår upp sina portar 1879 konkurreras den gamla nöjesön snabbt ut, inte minst på grund av det bekväma promenadavståndet från stan.
Har då Rönneholm gjort sitt i Ängelholms historia?. Är det bara fortsatt glömska som väntar ön? Johan Brinck har funderat.

— Möjligen kan man tänka sig att spången som folk krävde redan på 1800-talet blir anlagd. Och så kunde man samtidigt anlägga ett trevligt promenadstråk runt ön, säger han, men inser samtidigt några nutida problem.

— Men det skulle ju kräva lite underhåll. Och spången ska ju helst inte eldas upp.
Gå till toppen