Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Standardiserat, snyggt, melankoliskt

En man kör på en pojke som dör ögonblickligen. Föraren smiter från olycksplatsen och Van Veeteren tar sig an fallet.

Lite i skymundan av det gigantiska Wallanderprojektet i Ystad drar nu filmatiseringarna av Håkan Nessers deckare om kommissarie Van Veeteren igång.
Carambole går upp på bio liksom så småningom "Moreno och tystnaden", därtill görs fyra långfilmer direkt för tv och dvd. Precis som i tidigare tv-serier är det Sven Wollter som porträtterar Van Veeteren. "Carambole" inleds med att han får beskedet att hans tidigare i knark och kriminalitet förlorade son Erich är på väg att stadga sig då flickvännen Marlene väntar barn. Sakta har Van Veeteren börjat vänja sig vid att ha sonen i sitt liv igen - när sonen brutalt mördas.

Mordroteln, som nu leds av Van Veeterens gamla partner Münster (Thomas Hanzon), försöker förgäves hålla den nypensionerade kommissarien utanför utredningen. Men det är han som hittar ledtrådarna mot först en utpressare och sen en mördare.
Denne mördare är en välsituerad man, en läkare som precis inlett ett förhållande med en ny kvinna. En man vars yta krackelerar i ett ögonblick och som snart helt faller ihop och förvandlas till monster. Där ett misstag blir till ett mord, till ett nytt mord.
Det finns ett existentiellt djup och något gripande hos denne förövare. Hur människan ser sig förvandlas till marionett under yttre krafter, som om världen gaddat ihop sig.
Nesser är väldigt driven i att ta tillvara sådana förlopp och Peter Andersson i rollen är, som vanligt, mästerlig på att ta uttrycka glidningarna mellan olika känslospår. Tyvärr brister Björn Carlströms manus och inte minst dialogerna får ett onaturligt tonfall.

"Carambole" är i mycket en standardiserad svensk deckare. Det är inte en avsevärt bättre yta som regissör Daniel Lind Lagerlöf bidrar med då Van Veeteren tar steget över till bio. Redan tv-serierna var snygga, melankoliskt bildsatta. Snarare är det en konstnärlig ambition att fånga en känsla, i stället för att bara berätta ett förlopp. Konsekvent försöker han frysa känslorna i olika situationer.
I en sämre deckare hade offret sprungit iväg när mördaren närmar sig, här stannar hon upp och tillåts ge en långsam mimik åt skräcken.

När ett par jägare hittar det sista offret fryses de konkret i bild medan kameran panorerar. Och ofta vibrerar det av outtalade känslor mellan mordutredare och kommissarien. "Carambole" avviker inte nämnvärt från alla svenska gubbdeckare som gjorts genom åren, men det är ett habilt hantverk med en välkommen konstnärlig ambition.
Som trogen Nesserläsare har man lagt Van Veeteren till handlingarna efter att slutuppgörelsen kom i bokform, "Fallet G". Sen har jag haft aningen svårt för att Sven Wollter ger kommissarien ett grubblande, nästan dement ansikte. Men jag måste jag säga att just i "Carambole" passar denna sorgsenhet och förvirring sällsynt väl.

Carambole, betyg: 3

Thriller

Regi: Daniel Lind Lagerlöf

I Rollistan: Thomas Hanzon, Sven Wollter, Philip Zanden m fl.

Spelplats: Central-Bio Perstorp fre, sö, on 19.30.

Åldersgräns: 11

Premiär: 2005-08-19

Stoppdatum: 2005-10-06
Gå till toppen