Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Nu lämnar han klassrummet

Efter 37 år som bildlärare har Gunnar Thunberg blivit världsberömd i Landskrona. Nu går han i pension och tänker ge sig hän åt det egna skapandet.

Nu tackar bildläraren Gunnar Thunberg för sig och går i förtidspension. Mången Landskronabo har passerat genom hans klassrum.

— Jag har haft omkring 20 000 elever genom åren. Det motsvarar nästan halva Landskronas befolkning, säger han när vi träffar honom en varm julidag i hans hus i Smörhålan.

Det är kvalmigt och den lilla trädgården bakom huset är mättad med grönska. Småfåglar och fjärilar far hit och dit.

— Allting växer så det knakar. Smultronen blir stora som jordgubbar. Det är för att vi ligger som i en sänka här, förklarar han.
Gunnar Thunberg föddes i Örebro 1942, lumpade i Uppsala, gick på konstfack i Stockholm, älskar Paris, och landade i Landskrona 1968.

Hans mamma föddes i Helsingborg vilket var en anledning att söka sig söderöver. Men mest var det vädret.

— Jag avskyr vintern. Här kommer våren fort och hösten varar länge.

I Malmö fanns inget bildlärarjobb, däremot på Dammhagskolan, därför fick det bli Landskrona. Efter något år på Dammhag blev det en mellanperiod på flickskolan. 1971 fick han anställning på Allvar Gullstrandgymnasiet, där han blivit kvar sedan dess. Med två år kvar till 65 förtidspensioneras Gunnar Thunberg den förste augusti.

— Jag skulle kunna börja med en ny klass nu i höst, men då skulle jag ha dem i två år och sen sluta. Det känns ganska meningslöst. Nu hinner jag göra det jag vill i stället.
Och det som Gunnar Thunberg vill göra är att ge ut böcker. I stället för att skriva dagbok tecknar och fotograferar han dagligen. Det blir ett sätt att dokumentera livet. Han arbetar med en bok om Paris, en av hans stora passioner. 21 resor med skolelever har det blivit och ytterligare ett tiotal på egen hand.

— Boken ska handla om Paris så som jag ser det, med teckningar, och den ska vara lite så där kåserande. Även om jag skriver om Eiffeltornet, så gör jag det på mitt sätt, säger han.

Teckningarna är klara, däremot inte alla ord. Många av teckningarna täcker redan väggarna i hans hus som ser ut som man tänker sig en typiskt skapande konstnärslya ska göra. Det är lågt i tak och minsta fläck på väggarna är fullständigt täckt med teckningar, tavlor, skyltar och fotografier, egna och andras.

Gunnar Thunberg berättar gärna och mycket samtidigt som han ofta växlar spår. När han blir entusiastisk rusar han iväg för att hämta en tavla, teckning eller bok som han bara måste visa.

Restauranger och matsituationer är ett av de teman som återkommer i Parismotiven.

— Är man i Paris är maten viktig. Det här är till exempel en story om mat, säger han och visar en teckning som föreställer honom själv, ytterst besvärad, på ett Pariscafé ätandes sniglar. En kvinna försöker stimulera hans frikostighet med fiolspel, medan en man gör detsamma med saxofonspel. Mitt emellan dem båda försöker en man sälja löspenisar.

— Han var så påträngande att man var tvungen att sticka gaffeln i magen på honom för att han skulle försvinna, berättar Thunberg.

Boken vill han ge ut på både svenska och franska.
Ett andra bokprojekt av mer personlig art handlar om en resa i tiden. Gunnar Thunberg har flera gånger gått i så kallad regressionsterapi. Idén är att människor har levt flera liv och att man genom hypnos kan plocka fram berättelser ur tidigare liv.

En av Gunnar Thunbergs livsberättelser handlar om att han var en munk på 1400-talet i nuvarande Belgien.

Den historien har han skrivit ner och bildsatt.

I mitten av juli reste han tillsammans med sin särbo till belgiska Aalst, som dykt upp i berättelsen. Utanför Aalst ligger en klosterrruin. Gunnar Thunberg är djupt fascinerad över hur hans egen berättelse överensstämmer med historia och geografi kring Aalst. Han är medveten om att de flesta höjer på ögonbrynen över sådana historier.

— När man berättar är folk så skeptiska, särskilt killar och gubbar. Men när man väl pratar med dem har alla varit med om saker de inte kan förklara.

I början var han själv lika skeptisk, men inte längre.

— Det är intressant, och varför ska man leva bara en gång? Det verkar så fånigt.

Gunnar Thunberg ser fram emot ett liv som frisk pensionär. Han tänker få ordning på sina många konstnärliga och litterära projekt och passa på att resa billigt.

— Som lärare är man ledig och reser när det är som dyrast. Nu kan jag resa när jag vill.
Gå till toppen