Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Flumromantiken förstör historien

Marie Pettersson har följt Jan Svante Vanbart på en resa från Drakabygget i Örkelljunga till fem världsdelar i det sanna upprorets namn.

Det hade kunnat bli en bra bok. Den resa Jan Svante och hans kamrater genomför ÄR verkligen fantastisk - de har knappt några pengar, men är uppenbarligen modiga och nyfikna nog att kasta sig ut i det okända. Vissa delar av boken är också läsvärda, fyllda av detaljer och suggestiva bilder av pakistansk landsbygd, indiska tempel och ekologiskt mexikanskt jordbruk, av människor härjade av fattigdom och av resenenärer vars tålamod sätts på prov av en sinande reskassa och ständig diarré. Men tyvärr slarvar Jan Svante Vanbart bort historierna. Hans språk är som besmittat av flumromantik, ett ständigt refererande till indiska gudar, till rökelser och spännande dofter från exotiska kryddor och kanske är det en generationspryl, men jag känner liksom inte pulsen stiga av tortillas med extra stark chilisås. Ja, kanske är det en generationspryl, kanske går de loss på det här, de ur 68-generationen som aldrig drog ut i världen eller bodde i kollektiv eller täckte hela sovrummet med madrasser och hade gruppsex stup i kvarten. Så kan de tänka att så där tokig var min generation.
Själv tänder jag snett redan i första kapitlet, där Jan Svante Vanbart på ett onyanserat sätt beskriver skillnaden mellan de skojiga bohemerna på Drakabygget och Örkelljungas övriga befolkning: "I Örkelljunga gjordes allt under täcket och missionärsställningen var det enda godkända. Avsikten var entydig. Enbart för att avla barn, ty allt annat var synd. På Drakabygget gjorde man samma sak under bar himmel. Ställningarna kunde variera". HALLÅ Jan Svante! Har du gjort en undersökning av Örkelljungabornas sexliv, eller? Isåfall skulle jag vilja se statistiken. Och sådär fortsätter det - Jan Svante och kamraterna föraktar nio-till-fem-jobbarna i Sverige och romantiserar de utfattiga arbetarnas "naturlighet" i Indien eller Afghanistan. Kanske är det en fråga om retorik och bildspråk, men jag ledsnar snart på den stolthet som smyger sig in när Jan Svante berättar om politisk gatuteater och lokal plakatkamp. Allra stoltast är han ändå när han berättar hur mycket och konstigt och offentligt sex de har - jag tycker inte heller att sex är skamligt, men för den skull använder jag inte vaginala metaforer i var och varannan text för att manifestera min frigjordhet. Här handlar det om en bil: "Motorn spann läckert. RBB 239 var följsam, drömlik och vi hade en enorm lust att träda in i henne. Att få rå om henne och känna hennes varma inre. Känna på inredningen, kolla rattarna. Träda in i henne bakifrån och tumma på spakarna". Uäh.

Kvinnan som symbol för livet, ursprungsbefolkningar som symbol för det naturliga, staten som djävulen och vanligt folk som maskiner i ledband - för mig är detta muggig 68-retorik, och då hjälper det inte att tanken stundom är god.

Bildtext: Från Drakabygget ut i världen på 70-talet - en fantastisk resa som hade kunnat bli en bra bok.

Marie Pettersson

Jan-sVante Vanbart: Vi drog - jorden runt med 68-generationen

VI DROG - JORDEN RUNT MED 68-GENERATIONEN

Jan Svante Vanbart

Wahlström & Widstrand

Jan Svante Vanbart tillhör det gäng fria konstnärer och bohemer som hänger på den danske konstnären Jörgen Nashs kollektiv Drakabygget i Örkelljunga i slutet på 70-talet. På Drakabygget föds idén om den Stora Resan, och Jan Svante och några kamrater åker till Christiania för att få sin folkvagnsbuss ombyggd och rustad för äventyret. Sedan far de iväg, över Hallands ås, genom Europa och bort, österut, mot det frigjorda, det genuina, det naturnära de längtat efter och vurmat för i länder som Afghanistan, Pakistan och inte minst Indien, och äventyret blir längre än de trott - i fyra år är de kringresande, och fem världsdelar korsas på deras färd. Nu har Jan Svante Vanbart skrivit en bok om resan och tidsandan.
Gå till toppen